En visuell kometobservation

Hur gör man en visuell kometobservation, och varför? Andemeningen är att kvantifiera kometens utseende på ett standardiserat sätt. Om alla kometobservatörer föjer samma rutiner kan deras observationer jämföras och en analys av kometens utveckling och egenskaper kan göras.

För en komet utan svans kan man alltid uppskatta dess ljusstyrka samt komans storlek och koncentrationsgrad mot centrum. Om kometen har en svans kan man uppskatta dess längd och riktning från komans centrum. Ibland finns det andra detaljer som är värda att nämna, till exempel förekomsten av en centralkondensation i den diffusa koman och oregelbundenheter i svansens struktur och ljusstyrka.

Att lära sig detta värv kan vara lite knepigt i början, men det blir lättare ju fler observationer du gör. Träning ger helt enkelt färdighet, och det är extra tydligt i just detta fall. Att skatta de två mest grundläggande parametrarna, totalmagnitud och diameter, kan vara svårt om kometen är diffus eller svag. Därför ser man alltid ganska stora variationer om man jämför olika observatörers skattningar för samma komet runt samma tidpunkt, även om ingen rent fysiskt har hänt med kometen själv. Det är viktigt att observera från en mörk plats eftersom en ljusförorenad himmel vanligen gör att skattningarna av både ljusstyrkan och diametern blir för låga.

Men framförallt är det roligt att göra observationer på riktigt, att få ner en “obeskrivbar” suddfläck i siffror och dela med sig till andra upplever de flesta observatörer som väldigt kul och utvecklande. Här är en liten guide!

Ljusstyrkan

Det är alltid kometens totalmagnitud som skattas, dvs ljusstyrkan inklusive svansen eller svansarna. För ljusa kometer med starka svansar kan det vara lite problematiskt, men nästan alltid har kometen bara en liten svag svansstump i teleskopet, och då är dess bidrag till ljusstyrkan försumbar jämfört med koman. Det svåra med magnitudbestämningar är att komans ljusstyrka måste jämföras med omgivande stjärnors, och både kometen och stjärnorna måste ha samma skenbara storlek på himlen. Lätt för välkondenserade kometer, svårt för diffusa!

Centralt vid skattningar av kometers magnituder är att välja en stjärna som är svagare och en stjärna som är ljusare än kometen. Magnituden skattas genom att placera in kometens ljusstyrka mellan dessa stjärnors. Skatta ALDRIG en komets ljusstyrka baserat på jämförelse med enbart en stjärna, om det inte råkar vara så att ljusstyrkan är exakt densamma som för jämförelsestjärnan.

En vanlig metod, Bobrovnikovmetoden, går ut på att defokusera teleskopet så mycket att kometen och stjärnorna får samma storlek i bildfältet, och vid detta defokuserade läge jämföra kometens ljusstyrka med omkringliggande stjärnors. Kometens ytljusstyrka blir då svagare, och det blir stjärnorna också — om kometen är för svag kan den försvinna i himmelsbakgrunden innan stjärnorna får samma utsträckning som kometen. Vid sådana tillfällen kan man använda Sidgwickmetoden, som går ut på att först memorera kometens ljusstyrka i fokus och sedan jämföra denna med defokuserade stjärnors. En lite knepigare metod eftersom kometens och stjärnornas ljusstyrkor inte “finns till hands samtidigt”, utan jämförs först efter en rörelse med fokusratten. Sidgwickmetoden är dock nödvändig för svaga eller mycket diffusa kometer.

Vid rapportering av kometers ljusstyrkor är det viktigt att en korrektion av extinktionen görs om kometen befinner sig på låg höjd.

Jämförelsestjärnor

Hur vet man då vilka ljusstyrkor som stjärnorna i fältet har? Enklast tar man hjälp av ett planetarieprogram med en inbyggd stjärnkatalog som har magnituder i det visuella V-bandet. Antingen så uppmättes stjärnornas ljusstyrkor i detta band, eller så har de räknats fram. Många gratis datorprogram och appar, till exempel The Sky, Stellarium och Carte du Ciel, har dessa uppgifter. För de ljusare kometerna går det går naturligtvis också att använda en tryckt stjärnkarta (Uranometria 2000 eller Millennium Star Atlas) och en stjärnkatalog (tex Sky Atlas 2000, som når mag 8) i bokform, men det är mer tidskrävande och svårare i fält.

För svagare kometer kan man använda APASS- eller UCAC4-katalogerna med välbestämda magnituder, eller GSC II (Hubble Guide Star Catalog ver 2) som med en miljard stjärnor når ned till cirka 20:e magnituden.

Koman

Kometerna ser som regel ut som svaga klotformiga stjärnhopar med diffusa ytterkanter och ljusare centra. Kondensationsgraden är ett mått på hur starkt koncentrerat komans ljus är mot dess centrum. En kondensationsgrad på 0 innebär en helt jämnljus koma utan antydan till ljusare centrum, medan 10 på skalan innebär ett stjärnlikt utseende. De flesta kometer hamnar någonstans mitt på skalan. Ovanligt diffusa kometer brukar hamna på 3. Kondensationsgrader anges i heltalsvärden i ICQ-rapporten. I de fall de är nödvändigt kan halvtal anges med ett snedstreck (“/”) direkt efter siffran. “5/” innebär alltså 5,5.

Komadiameter och svanslängd är enklast att uppskatta genom att jämföra med stjärnor i fältet. Välj ett par stjärnor i samma synfält som kometen och använd deras inbördes avstånd för att uppskatta storleken. Deras vinkelavstånd mäts sedan upp på en stjärnkarta eller i ett planetarieprogram. Komans storlek och svansens längd anges i bågminuter i ICQ-rapporten. Om koman är utdragen i en svans mäts dess storlek i den riktning som är vinkelrät mot riktningen till svansen.

Svansen

Om man vill ange en riktning relativt koman, till exempel för en svans eller en ljus fläck i koman, så mäts den relativt komans ljusaste punkt. Denna är ofta belägen i komans centrum, men ibland inte. Ljusa kometer har ofta utsträckta komor i riktning mot svansen, och då kan komans ljusaste del vara belägen mot andra riktningen. Där kan också finnas en centralkondensation som omger kometens kärna. Riktningar mäts i form av positionsvinklar i förhållande till komans intensitetscentrum. I likhet med de flesta andra astronomiska metoder mäts positionsvinkeln relativt nordriktningen och österut. Öster får därmed positionsvinkel 90 grader, söder 180 grader etc.

På CCD-bilder och fotografier kan positionsvinklar ofta uppmätas till en noggrannhet av 1 grad, men visuellt kan en sådan noggrannhet vara svår att nå. Likt storleksskattningar använder man fältstjärnor för att relatera svansens riktning till, sedan mäter man ut riktningen på en stjärnkarta eller i ett planetarieprogram.

Kommentarer

I kommentarfältet i ICQ-rapporten kan man ange andra intressanta detaljer. Lägg märke till färger och om kometens svans eller koma i någon riktning är mer diffus eller skarp. Kanske förekommer det ljusa fläckar i koman, vilket kan orsakas av jets eller lösryckta stoftmoln. Ljusa svansar har ofta detaljer som strålar, böjar eller ljusare fläckar.

Beskriv kometens centralkondensation om den har en sådan och försök uppskatta dess ljusstyrka. Detta kan vara svårt eftersom de alltid är belägna inne i koman, men en uppgift på en hel magnitud när är alltid värdefull. Ibland är centralkondensationen en liten skiva snarare än en punktformig stjärnlik prick, försök då att uppskatta dess storlek (bågsekunder eller bågminuter) och kolla noga om den har en gulaktig nyans jämfört med koman.

Väderleksförhållanden

Ingen observation är komplett utan tillhörande beskrivning av observationsförhållandena. Dessa skall alltid skrivas på engelska , det använda sråket i ICQ-rapporter till databasen COBS. En beskrivning av förhållandena inkluderar väder, gränsmagnitud för blotta ögat, kometens höjd över horisonten, eventuellt störande ljusföroreningar, förekomst av måne och observationsortens namn. Annat som du tycker är relevant kan också anges. För mycket information är bättre än för lite. Den senare anges efter ordet ”Site:” i kommentarsraden.