111218

Ambartsumians Legacy and Active Universe

Harutyunian, Sedrakian, Kalloghlian, Nikoghossian (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-0181-0, inbunden, 216 sidor, pris: 90 pund

Den ryske, eller egentligen den armeniska astronomen Ambartsumians namn kände jag igen från den extragalaktiska forskningen, även om jag får medge att jag inte hade en aning om vad han uträttat. Därför vaknade mitt intresse direkt när jag i Springer-Verlags katalog såg titeln ”Ambartsumians Legacy and Active Universe”. Från det till handling var steget inte långt så jag beställde denna bok för recension. Viktor Ambartsumian (1908-1996) lärde jag mig var en av de tongivande sovjetiska astronomerna som bidrog starkt till att utveckla astrofysiken inom sovjetisk astronomi under 1900-talet. Han var känd som en djärv idéspruta och en briljant matematiker. Hans forskning sträckte sig från strålningsöverföring inom nebulosor till upptäckten och teoretiseringen kring stjärnassociationer och utforskandet av aktiva galaxer, plus ett otal andra områden. Han var också en som efter andra världskriget starkt bidrog till att bygga upp verksamheten vid Byruakan Astrophysical Observatory i Armenien. De fyra astronomer som står som redaktörer för den här boken är också samtliga verksamma vid samma institution. Problemet är bara att när det gäller den här typen av antologier, vare sig de utges i väst eller öst är att de är hyllningsskrifter. Därför ligger det i sakens natur att de tar upp bara de positiva bidragen och negligerar de mindre genomtänkta. I just det här fallet bidrar det också till förvirringen att vi inte får något utgivningsår för de valda bidragen i boken. Därför vet man inte ibland var som var Ambartsumians ursprungliga idéer, vad som är skriftställarens egna bidrag, och som sagt, inte när det är skrivet. Eftersom, om jag får säga det själv, mycket av Ambartsumians storhet verkar ha varit att ställa rätt sorts frågor och utveckla teorier som gick stick i stäv med vad som senare har visat sig vara den rätta utvecklingen, rör det till det hela rätt rejält ibland. Faktum är att Ambartsumian påminner en del om Halton Arp, och mycket riktigt anslöt han sig till dennes och makarna Burbridges teorier om att aktiva galaxkärnor sprutar ur sig kvasarer och andra konstigheter. När det gäller stjärnutvecklingen är han också minst sagt kontroversiell i och med han trodde att stjärnor och det interstellära mediumet utvecklade sig ur något slags supertäta protostjärnor och sedan diffuserade allt mer. Men att han hade många stora förtjänster ska inte stickas under stol med. Framförallt så utvecklade han förutom frågeställningar och teorier viktiga arbetsverktyg för vidare forskning. Artiklarna i den här boken sträcker sig från sådant som väl låter sig förstås av en någorlunda insatt amatörastronom till mycket teknisk och matematiskt inriktad astronomihistoria. Även om boken på det hela är intressant så skulle jag såsom amatörastronom definitivt inte lägga nittio pund på att införskaffa den. Man kan få mycket av mera relevant och lättsmält kunskap för den summan.

Jan Sandström

111218

The Chemical Cosmos

Steve Miller, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4419-8443-2, häftad, 248 sidor, pris: 26.99 pund

Den här boken fokuserar på kemin i universum och dess stora betydelse för hur det utvecklas. För utvecklas gör, dynamiskt och egentligen med en rasande fart, även om det ur människans synvinkel kan förefalla evigt. Till allra största delen handlar det om molekyler, alltså ett flertal atomer ”ihopbundna”med varandra genom elektronernas verkan. Men naturligtvis måste man ha ett någorlunda grepp om vad atomer är för att förstå molekylerna. Författaren Steve Miller, verksam vid University College of London ger kanske en väl ytlig bild av det, men å andra sidan undviker han skickligt att gå i ”kvantfällan” dvs. beskriva kvantfysiken så noggrant så att det inte blir något kvar åt det övriga. Kvantfysiken spelar en stor roll för molekylers vibrationer och vridningar i och med att Heisenbergs osäkhetsrelation inte tillåter någon molekyl, inte ens i de kallaste interstellära moln att helt sakna rörelse. Molekyler är livsviktiga i stjärnbildningen för att ge ifrån sig energi under protostjärnans kontraktionsfas, detta tillsammans med magnetfält. Här spelar trippelvätemolekylen en avgörande roll genom att vara dels lätt att bilda, dels genom att vara reaktiv med andra molekyler och atomer. Efterhand som vi rör oss in mot vårt eget solsystem så tar kolmolekyler över allt mer, de är ju fundamentala för organiskt liv, åtminstone som vi känner till det. Fram till ungefär hälften av boken är det väldigt mycket kemi och kemiska bindningar, ibland blir det nästan som om Miller tappar bort det astronomiska sammanhanget bland alla valenser och bindningar, men å andra sidan är hans språk lättförståeligt och han tynger inte framställningen med en massa kemiska formler. Boken senare del handlar mycket om vårt solsystem, dess skapelse, kometer och meteorer, Jupiter och sist hur livet uppkom på vår jord. Miller hinner också med en liten utvikning till extrasolära planeter. Boken innehåller också en detaljerad referenslista och lite bra webadresser. Jag hade dock gärna sett en astronomisk ordlista med, då boken är avsedd för nybörjare inom det astrokemiska området och intresserade lekmän. Som en sådan får jag säga att den väl fyller sin plats och åtminstone jag själv som ligger mera åt det astrofysikaliska än det astrokemiska lärde mig en hel del nytt. Kan rekommenderas.

Jan Sandström

111129

Gamma-Ray Bursts

Gilbert Vedrenne & Jean-Luc Atteia, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-3-540-39085-5, inbunden, 624 sidor, pris: 117 pund

Det hela tog sin början 1973 på ett helt oväntat sätt. Det var en amerikansk spionsatellit som skulle eftersöka sovjetiska provsprängningar av kärnvapen som istället upptäckte gammautbrott från yttre rymden. Vad var nu det här? Undan för undan upptäcktes fler gammastråningsutbrott och stod bortom allt tvivel att de var av astronomiskt ursprung. Så småningom såg man de här pulserna kunde indelas grovt i två typer. En som varade bara någon sekund och en andra typ som kunde vara i flera tiotals sekunder. Många förslag kom om vad som kunde orsaka dessa de kraftigaste energiutbrotten i universum sedan Big Bang. Efterhand som instrumenteringen med framförallt satellitburna teleskop ökade så insåg man de här källorna befann sig på kosmologiska avstånd, långt utanför vår vintergata. De ledande teorierna idag är att utbrotten orsakas av neutronstjärnor som smälter samman till ett svart hål eller asymmetriska supernovautbrott. Hur som helst är det här ett av de mest spännande forskningsområdena idag inom astronomisk högenergivetenskap. Den här mastiga, men mycket matnyttiga sammanfattningen av vad man idag vet om gammastrålningskällorna och den framtida forskningen har skrivit av två franska astronomiprofessorer verksamma vid Université Paul Sabatier i Toulouse och vid Laboratorie dÁstrophysique vid Observatorie Midi-Pyrénes. Bokens nio kapitel med åtföljande referenslistor efter varje kapitel är som ni nog förstår ingenting för oerfarna amatörastronomer. Mycket av innehållet lämpar sig för forskarstuderande och för astronomer verksamma inom andra forskningsfält. Men begriper man det tekniska språket och är välbekant med vetenskapliga diagram så är det faktiskt mycket som man kan ta till sig. Inte minst den historiska bakgrunden och hur förståelsen för de här mystiska fenomenen har växt fram. Egentligen är hela boken upplagd efter någorlunda kronologiska principer vilket åtminstone i mina ögon gör den mer lätthanterlig. Därtill är den relativt rikligt illustrerad, dock inte med ”glassiga” bilder utan sådana som gör förståelsen lättare. Egentligen hänger upptäckten av gammastrålningsutbrotten och förståelsen av dom ihop med upptäckterna av kvasarer och andra aktiva galaxer på 1960-talet och framåt, liksom med den intensiva utvecklingen inom observationell kosmologi. Det mesta av den här utvecklingen skulle inte kunnat ha ske utan satelliter och rymdbaserade observatorier. Likaledes skulle mycket av den här forskningen heller inte kunnat utföras utan stora partikelaccelreratorer och en mycket avancerad teoribildning och därtill datorer med enorm kapacitet. Det är egentligen svindlande vad vi har lärt oss inom astronomi och kosmologi de senaste femtio åren. Vi lever verkligen i en gyllene tidsålder när det gäller förståelsen av universum i det mycket stora och i det mycket lilla.

Jan Sandström

110906

Principles of Star Formation

Peter H. Bodenheimer, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-3-642-15062-3, inbunden, 342 sidor, pris: 81 pund

Inom det viktiga området stjärnbildning har stora framsteg gjorts under senare år. Inte minst viktigt här har utvecklandet av kraftiga datorer spelat stor roll för att kunna studera hur interstellära gas och stoftmoln utvecklar. Den här boken, avsedd för studenter inom astronomi och astrofysik, forskare som vill ha en aktuell sammanfattning av ämnet, samt avancerade amatörastronomer ger en god bild av de många fysikaliska processerna som är involverade i stjärnbildningsproblematiken och en hel del observationella resultat från senare år diskuteras i detalj. Boken innehåller nio kapitel där de första ägnas åt molekylära stoftmolns egenskaper och olika mekanismer för att stjärnbildning ska komma igång. Kapitel tre och fyra ägnas åt gravitationell kollaps, rotation samt insamlingskivor runt protostjärnor. Därefter följer kapitel om massiva stjärnors födelse, binära stjärnsystem. I synnerhet kapitel sju som handlar om universums första stjärnor, population III är mycket spännande. Kapitel åtta handlar om hur stjärnor av olika massa utvecklas före inträdet på huvudserien. Kapitel nio slutligen är en kortare sammanfattning av bokens innehåll. Boken är väl illustrerad, Språket är tekniskt, men även utan att förstå alla resonemang i detalj så är det mycket man som amatörastronom faktiskt kan ta till sig om man bara behärskar den tekniska jargongen. Vart och ett av kapitlen avslutas med summering och problem uppställning. Som jag sa, speciellt uppkomsten av de första, massiva population III-stjärnorna bara ett par hundra miljoner år efter Big Bang tycker jag är extra spännande. De tillsammans med de initiala svarta hålen i universum stod för återjoniseringen av vätgasen i universum samt satte också till stor del upp spelreglerna för universums kommande utveckling. En annan viktig ingrediens i boken är att författaren går i detalj in på stjärnbildning i vår egen vintergata. Peter Bodheimer är till vardags verksam som astronom och forskare vid University of California, Santa Cruz.

Jan Sandström

100425

The Life of Stars

Giora Shaviv, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-3-642-02087-2, inbunden, 512 sidor, pris: 106.95 euro

Har ni någonsin längtat efter att få läsa historien om den långa, mödosamma och ofta kontroversiella vägen till förståelsen av stjärnornas inre struktur, vad de är uppbyggda av, hur energin produceras I deras inre, hur den här energin via strålningstransfer, konvektionszoner och slutligen via stjärnornas fotosfärer kan stråla ut I universum. Detta tillsammans med att få möta de astronomer, fysiker och andra prominenta personer involverade i det här äventyret som egentligen tog sin början i det begynnande 1800-talet i och med kontroverserna kring hur jorden hade formats geologiskt och hur gammal vår planet var. Här spelar teorierna om hur vår jord utvecklades en stor roll. Charles Lyell var en förgrundsfigur. En annan var ingen mindre än Charles Darwin. Så sent som på 1840-talet konstaterade Comté tvärsäkert att det enda vi kunde få reda på om stjärnor var deras ljusstyrka och eventuellt deras avstånd. Då hade redan Fraunhofer avslöjat de mörka spektrallinjerna i solens spektrum och giganter inom fysiken som Fourier, Helmholtz och andra hade börjat röra på sig. Kort sagt så var det den framväxande spektroskopin som avslöjade mycket av det vi idag vet om stjärnornas liv och utveckling. Dansken Einar Hertzsprung och amerikanen Henry Norris Russel utvecklade astronomins tillsammans med Hubbles ”stämgaffel”för galaxklassifikation mest använda diagram, HR-diagrammet som ställer en stjärnas luminositet mot dess spektralklass (temperatur). Jag skulle i princip kunna skriva mycket långt om den här bokens förtjänster. Författarinna är professorn vid Technion-Israel Institute of technology, Giora Shaviv och hon har gjort ett närmast gigantiskt forskningsarbete för att kunna samla så mycket astronomiskt och astrohistoriskt arbeta inom två pärmar. Boken är rikligt illustrerad, inte med ”glassiga” foton, utan med bilder och diagram som har relevans för texten. Språket är relativt tekniskt, men ska inte erbjuda några större svårigheter för den medelavancerade amatörastronomen. Boken är uppdelad på nio huvudavsnitt där det sista ägnas åt vår närmaste stjärna, solen och planerna på forskningsfronten för framtiden samt olösta problem ( de finns i massor). Det här är som ni förstår av ovanstående en bok som man återkommer till regelbundet. Priset kan avskräcka dock. Det som jag efterlyser från förlagets sida är en närmare presentation av författaren. Betalar man en så pass rejäl summa för en bok så ska man inte behöva gå in på Goggle för att lära mer om vederbörande.

Jan Sandström

100425

Starlight

Keith Robinson, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-1-4419,0707-3, häftad, 286 sidor, pris: 22.99 pund

Det här är helt enkelt en bok om strålning i olika väglängder från olika typer av stjärnor. Dess olika uppkomst, dess själva inneboende väsen längs med spektrumet från den mest energirika gammastrålningen till den mest långvågiga radioemissionen. Det handlar också om hur den här strålningen, stjärnans flux på verkar och påverkas av växelverkan med olika medium, t.ex. nebulosor av olika slag, växelverkan med atomer i stjärnornas fotosfärer, kromosfärer, koronan och djupt nere i den radiativa delen av en stjärnas inre. Författaren är inte för inte engelsman och därför finns här en hel del instruktioner och formler för hur man själv kan beräkna olika fakta på en vanlig miniräknare. Nu tillhör jag inte den sortens människor som behöver kontrollverifiera allting utan jag litar helt på att de professionella astronomerna gör det på ett mycket bättre vis än mig. Därför koncentrerar jag mig på att försöka förstå principerna som opererar bakom processerna och här måste jag säga att mr. Robinson är mycket bra på att på ett lättfattligt språk och med tydliga och både för nybörjaren och för den erfarne exempel förklara så att man för sin inre blick kan visualisera skeendena, något som åtminstone för mig är väldigt viktigt för att förstå mycket inom astronomin och kosmologin. Keith Robinson själv är en av dessa semiprofessionella astronomer/författare/amatörer som det finns gott om inom himlaskådarnas led. För ett par år sedan publicerade Springer-Verlag den kompletterande och likaledes utmärkta boken ”Spectroscopy-the Key to the Stars”. Skisserna och diagrammen, inalles drygt 70 stycken bidrar till förståelsen av processerna, något som inte alltid är fallet i astronomiska läroböcker. Boken innehåller en hel del facktermer, men ingen ordlista. Men å andra sidan sett så förklarar Robinson termerna på ett fullgott sätt allt eftersom de dyker upp i den löpande texten. Slutligen, de här sidorna med miniräknarinstruktioner och formler kan man lika gott hoppa över om man inte känner för dom. De tillför bara handlingen ett teoretiskt ramverk. Den här boken är helt enkelt en förbannat bra och nyttig bok för astronomiintresserade på alla nivåer.

Jan Sandström

100425

A Spectroscopic Atlas of Bright Stars

Jack Martin, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0704-2, fickformat häftad, 214 sidor, pris: 24.99 pund

Längtar du ibland när du är ute med teleskopet eller kikaren att få veta lite mer om hur de ljusa stjärnorna på himlen är uppbyggda, vilka är deras fysikaliska karakteristika? I synnerhet när man har visningar för barn och ungdom känner man ofta att man skulle vija veta lite mera när de t.ex. insisterar på att man ska visa dom Sirius eller Aldebaran. Då är den här boken verkligen något för dig. Skriven av den engelske amatörastronomen Jack Martin som från Londons ljusförorenade horisont med ett 30-cm Dobsonteleskop och svartvit film tagit spektra av 72 ljusa stjärnor på norra himlavalvet. Efter en kort, men fullt tillräcklig introduktion där han beskriver utrustning, tillvägagångssätt, stjärnornas spektralklasser (O-M) samt exempel på spektra av de sju bastyperna låter han oss observerande amatörer så ta del av hans vedermödor. Var och en av de 72 stjärnorna presenteras på två sidor vardera i spektralklassordning med början hos O9-stjärnan Nair al Saif i Orions svärd och som slutar med M2-superjätten Betelgeuse i samma stjärnbild. Vi får basfakta om stjärnan samt spektrumet i bild och förklarat. För novisen finns här också en enkel stjärnkarta över konstellationen med den aktuella stjärnan markerad. Boken avslutas med ett antal relevanta tabeller samt ordlista. Jag är mycket imponerad över att författarens framhävande av just det nödvändiga och inte en massa onödig information som annars ofta belastar observationshandledningar. Har man kommit så långt så att man behöver speciella observationsböcker för olika typer av objekt så behöver man inte upplysningar om teleskoptyper och okulars uppbyggnad etc. Exempel på Mr. Martins kliniska närmanden till ämnen är när han beskriver att svartvit film har bäst känslighet, vilka typer av film, hur han exponerat från 15 sekunder till 2 minuter, framkallningsprocedur samt lite tips om lämpliga kameror och observationsstrategi. Allt på bara några få sidor. Det här är en bok som jag åtminstone kommer att ofta ha i duffelfickan när jag är ute med skolklasser.

Jan Sandström

091210

New Quests in Stellar Astrophysics II

Dagostini et al. (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-87620-7, inbunden, 363 sidor, pris: 99 pund

Mellan datumen 16-20 april 2007 hölls den andra konferensen under temanamnet ”New Quests in Astrophysics” i Puerto Vallarta i Mexico. Temat för konferensen var ”Ultraviolet properties of Evolved Stellar Populations”, Alltså företrädelsevis gamla population II-stjärnor som vi främst finner i galaxernas kärnor, i elliptiska galaxer samt i klotformiga stjärnhopar och i galaxernas haloer. I den här förnämliga, om än tekniskt utformade ”proceedingsvolymen” har man samlat ihop 45 olika kortare papers på olika aspekter på de här spännande stjärnorna. Som titeln anger så är det stjärnor som befinner sig i olika stadier av hög utveckling på HR-diagrammet. Gamla och oftast relativt fattiga på metaller så berättar de en hel del om de förhållanden som rådde då universum var åtskilligt yngre. Det är också intressant att ta del av den kinematik och forskningen som råder kring den i elliptiska galaxer och i de stjärnrika centrum som finns i de klotformiga stjärnhoparna. Det är också här vi stöter på de märkliga ”Blue Stragglers”, stjärnor som egentligen har ett spektra som antyder att de är för unga för att finnas där de är. Även om en del forskning återstår omkring dom, så tror man att de är population II-stjärnor som helt enkelt kolliderat i de täta kärnorna på de klotformiga stjärnhoparna och därför visar upp karakteristika som man förväntar sig hos stjärnor av population I-typ. Den utveckling som under de senaste decennierna fullkomligt har exploderat inom den mer högenergetiska delen av astrofysiken har lärt oss mycket nytt. Den här gedigna volymen visar upp resultaten av mycket av senare års forskning inom området. Boken är ju trots allt skriven för forskare och studenter inom facket och därför är terminologin teknisk, men dock inte oöverstiglig för den teoretiskt inriktade fåtöljastronomen. Ett ord av varning dock. Boken innehåller en uppsjö av mer eller mindre avancerade diagram. Är man dålig på att tyda sådana är man i det här fallet illa ute. Priset gör väl också sitt till att avskräcka den enskilde, men institutioner och forskarstudenter har mycket att hämta här.

Jan Sandström

091119

The Cosmic Keyhole

Will Gater, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-1-4419-0512-3, inbunden, 247 sidor, pris: 26.99 pund

Det här är en både trevlig och informativ bok skriven av den engelske astrofysikern och artikelförfattaren inom brittisk astronomisk litteratur, Will Gater om utvecklingen inom vissa astronomiska forskningsfält under senare delen av 1900-talet och hittills under 2000-talet. Boken är uppdelad i fyra huvudsektioner. Den första tar i tre artiklar upp frågan om vatten i vårt solsystem och sökandet efter liv i detsamma. Här ligger mycket av fokus på Mars. Del två behandlar en del av vad den fantastiska Cassini har upptäckt runt Saturnus samt om objekt i Kuiperbältet. Tredje delen handlar om insamlingskivor hos nybildade stjärnor och om hur planeter bildas. Del fyra avslutningsvis behandlar det stora universum. Till detta ska läggas en fotosektion (i färg), ordlista samt 6 sidor med webadesser. Till bokens styrka hör också goda referenslistor efter varje artikel. Jag hade gärna sett några förklarande skisser som t.ex. när Gater förklarar dopplerföskjutning och gravitationella linser. Det är dock mindre anmärkningar. Personligen är jag hjärtligt trött på det eviga ältandet om det finns vatten på Mars eller ej. Men det är som sagt min personliga åsikt. Boken har en hel dela tt ge även den erfarne amatörastronomen och är genom sitt klara och pedagogiska språk en guldgruva för nybörjaren.

Jan Sandström

090612

Exploding Superstars

Alain Mazure, Stéphane Basa, Springer-Verlag, heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09547-9, häftad, 168 sidor, pris:19.99 pund

Det här är en alldeles utmärkt liten bok om komplicerade ämnen inom stellärastronomin och kosmologin framförda på ett sätt som har något att ge till amatörastronomer av alla kalibrar. Boken handlar om supernovor och gammastrålningsutbrott. Två av de mest våldsamma kataklysmer som skakar universum sedan ”Big Bang”. Dessutom sätter författarna som båda två är franska yrkesastronomer in båda fenomenen i ett kosmologiskt sammanhang där tonvikten ligger dels på att förklara hur vårt expanderande universum utvecklas under de 13.7 miljarder år som hittills gått sedan skapelsen,d els att förklara hur supernovor av typ Ia används som avståndsindikatorer, Här ägnas också en hel del möda att försöka att förklara universums accelererande expanssion sedan 6 miljarder år tillbaka samt att förklara den ”mörka” vakumenergin som står för ca 70% av universums energiinnehåll. Dessutom förklaras skillnaden mellan olika typer av supernovor på ett alldeles förträffligt sätt. Just det avsnittet gav åtminstone mig väldigt mycket. Med hjälp av rikligt med lättförståeliga diagram, foton i mängder och ett klart och pedagogiskt språk lämpar sig boken även att sätta i händerna på nybörjaren. Sällan har uttrycket ”för den intresserade lekmannen/kvinnan” passat bättre än här. För den som vill ha lite mer avancerad matematik och förklaringar innehåller boken även fem appendix på slutet. Synnerligen välinvesterade 20 pund. Fyra stjärnor med snudd på fem blir betyget.

Jan Sandström

090612

The Sun and How to Observe It

Jamey L. Jenkins, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09497-7, häftad, 224 sidor, pris: 21.99 pund

Det kommande solmaximumet som beräknas till åren 2011-2012 kommer med all säkerhet att bli bade det bäst bevakade och framför allt det mest dokumenterade av världens amatörastronomer. Orsak? De revolutioner som inträffat inom imstrumenteringen genom att erbjuda H-alfa och Kalciumteleskop till vettiga priser, främst Coronados produkter. Vidare även den revolution som har inträffat när det gäller digitalkameror, videokameror, bildbehandlingsprogram och ett antal andra innovationer. Lagom till det här utkommer nu ytterligare en titel i Springer-Verlags serie ”… And How to observe It”. Den här är författad av den amerikanske solobservatören Jamey Jenkins som levererar mycket observationer av stjärna till AAVSO. Boken är välskriven och kunnig. Den följer i stort det vanliga upplägget. Först beskrivs solen som stjärna och dess olika delar. Sedan följer lite basinfo. Om solobservering. Därefter tre kapitel på sammanlagt 60 sidor om olika företeelser som man kan observera i vitt, vanligt ljus samt dokumentation av dessa. Därefter redogörs för hur man observerar med monokromatiska instrument dvs. smalbands instrument av olika slag, även heliostater som såvitt jag vet ingen amatör i Sverige använder? För den som vill ägna sig åt fotografiska solobservationer, CCD och dylikt samt hur man bildbehandlar handlar bokens sista avsnitt. Det är på 40 sidor och så pass grundläggande så att den genomsnittlige amatörastronomen har god användning av det. En vettig sak i boken är att efter varje avsnitt följer en referenslista. Illustrationer och tabeller är av god kvalitet. Olika appendix som t.ex. listor över saluförare av solobservationsutrustning, fotografiska leverantörer mm. återfinns. Bokens sista 30 sidor ger faktiskt dagliga solefemerider från juli år 2008 till januari 2012. På det hela taget en nyttig bok för den som ofta observerar solen att ha i sin hylla. Det finns dock nu så pass många, moderna böcker avsedda som instruktioner för solobservering, att deras innehåll börjar att överlappa en hel del. Detta inte sagt som någon kritik mot ovanstående bok, utan bara en reflektion i förbifarten.

Jan Sandström

120124

The Spiral Galaxy M33

Paul Hodge, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-94-007-2024-4, inbunden, 170 sidor, pris: 90 pund

Den amerikanske astronomiprofessorn Paul Hodge, verksam vid University of Washington i Seattle är utan tvekan en av världens ledande experter på den lokala galaxgruppen. Mycket har han skrivit om den, man kan ta som exempel en mycket givande bok om Messier 31, Andromedagalaxen som utkom 1992. Nu har han författat en mycket läsvärd monografi om den tredje stora galaxen i den lokala gruppen, nämligen Messier 33 i stjärnbilden Triangulum. För alla observerande amatörastronomer är M33 känd som en notoriskt svår galax att observera. Detta trots en magnitud på 5.7 och en storlek på mer än 20 bågminuter. Och det är här problemet ligger. Galaxen är så stor så att dess ytmagnitud blir väldigt låg. M33 är en Sc-galax på ett avstånd av ca 3 miljoner ljusår. Den har avsevärd mindre massa än Vintergatan och M31. Man räknar med knappt 10 miljarder solmassor vanlig, baryonisk materia och det femdubbla när det gäller den mörka materien. I den här 12 kapitel långa boken tar professor Hodge upp praktiskt taget allt som man behöver veta om M33. De tre första kapitlen ger oss information ur ett historiskt perspektiv och hur vi gradvis har ökat den. Vi ska komma ihåg att M33 tillsammans med M31 och NGC 6822 var de tre klassiska galaxerna där Edwin Hubble upptäckte Cepheidvariabler på 1920-talet och därmed konstaterade att de var andra, oberoende stjärnsystem. Dessa tre avsnitt ger oss också basfakta samt verktyg för att ta till oss resten av boken. De följande rikligt illustrerade och med många diagram och isobarkartor tar i tur och ordning upp, struktur, kärnan, stjärnhopar och stjärnassociationer, gas och stoft, spektra och grundämnesförekomster, stjärnpopulationer och stjärnbildningshistoria, variabla stjärnor, t.ex om den luminösa blå variabeln Romanos stjärna. Röntgenkällor och slutligen dynamik och massa. Det fina med den här boken ehuru akademisk är att den även riktar sig medvetet till amatörastronomer. Därför ligger teknikaliteterna ho språket på en nivå som en medelavancerad amatör förstår. Ingen matematik och diagrammen är heller inte konstiga. Varje kapitel avslutas också med en fröträfflig summering och en referenslista. Man kan säga att kunskapen om M33 accelererade från 1980-talet och framåt med tillgång till stora instrument och CCD-detektorer. Bortsett från att boken inte innehåller några stora, glassiga färgbilder så är den helt enkelt den ultimata källan och helt färsk till information om M33 och därmed indirekt mycket om Vintergatan, M31 och Stora Magellanska Molnet då de tre galaxerna får stå till tjänst som jämförelseobjekt. Det enda som är högst beklagligt är priset. Men för en som är hängiven observatör av just galaxerna i den lokala gruppen är nog trots allt inte priset allt för avskräckande.

Jan Sandström

120124

Observing the Messier Objects with a Small, Telescope

Philip Pugh, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-0-387-85356-7, häftad, 401 sidor, pris: 40.99 pund

Handböcker för att observer de 110 objekten I den berömde franska 1700-tals kometjägaren Charles Messier, finns det got om och här kommer ytterligare en. Den är skriven av den genomsnittligt erfarne engelske amatörastronomen Philip Pugh och hadnlar om att observera de 110 objekten med små instrument. Den visar vad vi kan vänta oss om vi observerar från norra Europa eller USA. De instrument som Pugh har använt är en Skywatcher Maksutov-Cassegrain med 5 tums öppning, Helios Stellar kikare 15X70 samt en Skywatcher Star Travel 80 Short Tube refaktor. Varje objekt beskrivs med hjälp av talrika fotografier av ytterst skiftande kvalite och tämligen värdelösa sökarkartor på 2-4 sidor. Om varje objekt får vi först allmän information, när Messier eller någon annan fann objektet etc. Därefter var och hur man ska hitta det, en liten faktaruta med objekttyp, RA och deklination samt magnitud. Därefter hur det ser ut i något av de ovan nämnda instrumenten, Charles Messiers originalanteckningar (översatta till engelska) om detsamma, hur man ska observera det samt eventuella, fotografiska detaljer. På det hela taget lämnar Pugh realistiska beskrivningar, ibland nästan lite i överkant negativa, av vad man kan förvänta sig. Under en mörk himmel kan man faktiskt med de instrument som står till buds se fler detaljer än vad han ger sken av. Men man känner igen mycket av sina egna vedermödor i början av ”karriären”. Han verkar också vara en föreningsmänniska och utan tvivel har han och hans vänner trevligt när de är ute under den engelska natthimlen och observerar. Man känner också igen mycket av upptäckandets glädje och det ger hela framställningen charm. Jag har förvisso läst bättre och mera detaljerade observationshandledningar av Messierobjekt, men jag är ändå väldigt svag för den här lilla boken. En trevlig och lärorik minbiografi på 30 sidor över Charles Messier samt en rejäl ordlista i slutet av boken höjer värdet.

Jan Sandström

120124

A Field Guide to Deep-Sky Objects

Michael D. Inglis, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-1265-6, häftad, 278 sidor, pris: 35.99 pund

Michael Inglis är engelsman (fattas bara, med det efternamnet). Till professionen astronom, men med ett djupt förflutet inom amatörastronomin. Bland annat som medlem i den förnämliga, engelska deep-sky föreningen Webb Society. Numera är han verksam som professor vid State University i New York. Den här boken kom i sin första upplaga 2007 och har väl egentligen blivit så värst mycket uppdaterad. Boken är helt enkelt en vägvisare till olika typer av objekt under ett kalenderår. Lämplig för jordens alla latituder. Efter en introduktion till stjärnhimlen objekten, instrument och olika observationstekniker, så kommer själva katalogdelen. Den här boken innehåller inga stjärnkartor och praktiskt taget inga fotografier. Men däremot så är det uppdelad på en mängd kategorier som inte brukar förekomma när det gäller Deep-sky objekt. Förutom de traditionella såsom öppna stjärnhopar, galaxer och dylikt, så hittar vi listor för de ljusaste stjärnorna, de närmaste stjärnorna, olika spektralklasser, de rödaste stjärnorna och naturligtvis dubbel och multipelstjärnor. Objekten delas in i kategorierna lätta, medium och svåra. Uppgifterna som ges om objekten varierar verkligen. I en del fall fattas saker som man skulle vilja ha haft med. Ibland får man intrycket av att boken skulle ha mått väl av att innehålla lite mindre antal förslag och istället fler data om de som finns med. Ibland kommer helt förbluffande uppgifter som säkert bottnar i att Inglis är yrkesastronom. Jag tror att få amatörastronomer ute vid teleskopet bryr sig så värst mycket om att den och den stjärnan har starka absortionslinjer för silikon etc. Jag retar mig också på att Inglis när det gäller multipelstjärnor bara ger separationen mellan primärstjärnan och sekundären. Det intresserar åtminstone undertecknad höggradigt vad separationen till den tredje komponenten är när jag försöker observera en trippelstjärna. Bokens två sista kapitel av sju tar upp svåra objekt typ kvasarer och stellära svarta hål mm. Det sjunde avsnittet redovisar så objekt för ”blotta ögat”. Här kan man nog säga att en del av dom som han inkluderar kräver mycket goda observationsförhållanden och likaledes en mycket god syn för att se med blotta ögat. Likaså undrar jag vad det egentligen ger att bara svagt kunna ana en ytterst ljussvag dimfläck med indirekt seende. Visserligen är ju det vad man ibland gör när man ägnar sig åt t.ex. ljussvaga galaxer med teleskopet, men när det gäller observationer med blotta ögat så är det väl rimligare att man i så fall investerar i en billig fältkikare. Sammanfattningsvis. En del skönhetsfel, men ändå många fina tips av en erfaren observatör. Att boken kommer i en andra upplaga talar ju också för att den har sina förtjänster. Michael Inglis har också tidigare skrivit flera fina böcker som riktar sig till relativt erfarna amatörastronomer, exempelvis ”An Observers Guide to Stellar Evolution” och år 2007, ”Astrophysics is Easy”.

Jan Sandström

120124

Treasures of the Southern Sky

Robert Gendler, Lars Lindberg Christensen, David malin, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-0627-3, inbunden, 220 sidor, pris: 40.99 pund

Vi som framdrar våra nätter under Polstjärnan är ofta avundsjuka på våra kollegor söder om Ekvatorn. Förutom att ha Vintergatans centrum i zenit så har de också sådana skatter som Södra korset, den aktiva galaxen NGC 5128, Eta Carinae och de båda Magellanska molnen. Samtliga de ovan uppräknade celesta ädelstenarna är med i den här mycket vackra odyssén under sydliga stjärnor. Några kort ord först om de tre författarna, Robert Gendler är en av världens främsta amatörastronomiska fotografer, Lars Christensen som för övrigt kommer från vårt södra grannland är informatör på ESO och engelsmannen David Malin, numera naturaliserad australiensare är pensionerad astronom och tillika känd som känd som en förnyare av astrofotografering av rang. Detta borgar för kvalitet rakt igenom. Vi får först en introduktion på ett tjugotal sidor där författarna ger oss historien i korta drag om hur västerlandet lärde känna södra stjärnhimlen. Därefter kommer objekten som är presenterade i rektascensionsordning. Här infinner sig den lustigheten att vår höst är deras vår och viceversa. Bilderna är tagna med diverse både markbundna och satellitburna teleskop och vi finner också en del amatörbilder av hög klass. Varje objekt får en helsides överblicksbild i drygt A4-storlek tillsammans med en eller två mindre foton som oftast ”high lightar”någon detalj i objektet. Bilderna ger både naturliga färgskalor och databehandlade sådana för att just framhäva detaljer. Texterna är relativt sparsmakade men mycket informativa. Det gör att man kan sätta den här boken i händerna på en ren nybörjare, även om det inte är i vägen att ha lite allmän astronomisk förkunskap. Så märk väl att det här ingen bok där vi får massor med objektsinformation i tabellform. Det egentligen enda jag saknar i boken är att det hade varit enklare att hitta objekten om man för varje objekt hade gett himmelskoordinaterna. Men det är bara en mindre randanmärkning. Det här är en bok att långsamt försjunka i och drömma kosmiska drömmar. Samtidigt mycket informativ om objektens astrofysikaliska signifikans. Det gör heller inte saken sämre att astronomin på södra halvklotet också sätts in i ett större historiskt och utvecklingsmässigt sammanhang. En pärla helt enkelt.

Jan Sandström

111218

The Amateur Astronomer´s Guide to the Deep-Sky Catalogs

Jerry D. Calvin, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-0655-6, häftad, 390 sidor, Pris: 35.99 pund

Låt mig inleda med en synnerligen viktig sak när det gäller den här boken. Det här en historisk guide. De som väntar sig att finna de senaste decenniernas deep-sky kataloger lär bli grymt besvikna. Faktum är att de enda två moderna katalogerna som är inkluderade, därtill i förkortad version är Halton Arps katalog över galaxer med märklig morfologi och Caldwell katalogen. I övrigt är det historiska kataloger som presenteras. En del av dom praktiskt taget rena stjärnkatalogerna, de som har publicerats före teleskopets introduktion 1609. Till de senare kan vi räkna Ptolemaois som i sin tur byggde mycket av sitt arbete på Hipparchus katalog. Därefter kommer Al-Sufis katalog från 800-talet, tror man, men istället för den så får man en i och för sig intressant, modern iransk katalog som är en sorts motsvarighet till Messiers katalog. Ulugh Begs och Tycho Brahes kataloger är rena stjärnkatalogerna. Det börjar på att bli lite intressant i och med att vi får den polske 1600-tals astronomen Johannes Hevelius katalog. Messiers katalog är ju given. Kul är Johann Elert Bodes katalog och Christian Mayers dubbelstjärnekatalog. En annan rolig sak är att när man kommer till Herschels så är det inte bara William, John och Caroline som presenteras utan också faktiskt Johns som Alexander som var ett verkligt stjärnbarn. Han föddes i Sydafrika under John Herschels arbete med att kartlägga södra stjärnhimlen åren 1834-38. Vad jag däremot inte riktigt förstår är varför han får stå som sammanställare av alla fyra Herschels kataloger. Lejonparten av boken, nästan 200 sidor tas upp av Dreyers monumentala NGC-katalog . Men här möter ytterligare en konstighet. Istället för att visa objekten i ökande rektascensionsordning så delas det hela upp på fyra underavdelningar där man istället väljer att presentera objekten efter konstellationer i alfabetisk ordning. Därmed görande katalogen mycket mera tungarbetad än den hade behövt vara. Presentationerna av varje astronom är kortfattade, men helt okej. En del av katalogerna är bearbetade för att inkludera vissa moderna data och det är ju bra. Men ett par av katalogerna t.ex Halton Arps skulle ha behövt en bättre förklaring. På det hela taget är den här boken en kul och udda upplevelse, i synnerhet om man vill känna historiens vingslag. Men den är knappast någonting att bygga en kvälls observationer runt.

Jan Sandström

110830

Go-To Telescopes Under Suburban Skies

Neale Monks, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6850-0, häftad, 281 sidor, pris: 23.99 pund

Det är en lite udda, men enligt mitt förmenande, mycket användbar observationshandbok. Den är egentligen avsedd för datorstyrda Go-To telskop av Celestrons och Meades modeller, men kan faktiskt med lite komplement i form av en bra stjärnatlas och kataloguppgifter användas med fördel av vilken teleskopanvändare som helst. Just detta att den är avsedd att brukas tillsammans med datorstyrda teleskop gör att den boken inte innehåller några stjärnkartor och knappast några andra kataloguppgifter heller. De kataloger som den engelske amatörastronomen Neale Monks, som för övrigt verkar veta vad han talar om använder i boken är helt enkelt NGC, Messier och när det gäller stjärnor, SAO:s katalog med uppgifter om 258 997 stjärnor. Däremot så innehåller boken förträffliga datorframställda illustrationer av många av objekten som dels har fördelen att de är jämförbara med varandra, dels ger en mycket realistisk bild av vad man kan se från mer eller mindre ljusförorenade förorter. Monks använder sig för övrigt av Bortles skala från 1-9 när det gäller ljusföroreningar (John Bortle, erfaren amatörastronom) där 1 torde innebära så optimal himmel att man får ge sig ut i rymden för att få uppleva den. Fördelen med den här typen av illustrationer är fantastisk och det förvånar mig att fler författare använder sådana istället för mer eller mindre orealistiska CCD-bilder och teckningar. Efter en kort inledning där Monks framhåller vikten av att använda olika filter när man inte har tillgång till en helt mörk himmel så är boken uppdelad i fyra säsonger med start på vintern. Varje årstid har objekten uppdelad i fyra olika kategorier, ”Måste se-objekt, intressanta objekt, obskyra, ganska svåra objekt och slutligen intressanta stjärnor. Författaren blandar och ger, men beskrivningarna och observationstipsen visar på att han har observerat det mesta han skriver om. Observationerna är gjorda med teleskop i storlektordningen 7.5 cm upp till den traditionella 20 cm Scmidt-Cassegrainuppställningen. De flesta observationer gjorda med den senare. Monks använder rätt ofta en ”reducer corrector) som ger lägre f-tal för teleskopet och därmed, i synnerhet om den används tillsammans med ett 2-tumsokular ett stort synfält. Han tipsar om objekten visibilitet med olika filter och olika förstorningar. Ett appendix på nästa 30 sidor som bär titeln ”What you´re looking at”berättar om fakta om de olika typerna av objekt. Jag tycker mycket om den här boken, den är användbar både för nybörjaren och den mer erfarne amatörastronomen. Lite udda, men god.

Jan Sandström

110729

Star Clusters

Charles A. Cardona III, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-7039-8, häftad, 188 sidor, pris: 35.99 pund

Låt mig säga det direkt. Det här är ytterligare en liten handledning när det gäller att observera öppna och klotformiga stjärnhopar. Det finns inget i den som skiljer den från övriga och tyvärr är den inte värd sitt pris. Författare är den amerikanske amatörastronomen Charles Cardona III som är nära knuten till Custer Institute Observatory. Fotografierna som är många, både i färg och svartvitt och tämligen genomgående av god kvalitet har tagits av Jan Wisniewiski. Likaså är de kompleterande sökkartorna användbara. Boken innehåller efter en kort och tämligen ostrukturerad inledning observationshandledningar för ett femtiotal öppna och klotformiga stjärnhopar. Objekten är genomgående Messierobjekt eller ljusstarkare NGC. De inleder vid RA 8 med M 103 i Cassiopeja och slutar med våren RA 7 och Messier 56, den klotformiga stjärnhopen i Lyran. Objekten lämpar sig för studier från fältkikare och små teleskop och uppåt. Basfakta för varje objekt är typ, benämning, RA och Deklination, visuell magnitud, avstånd och storlek. Varje objekt finns det sökkarta till och åtminstone två fotografier. Därtill resonerar Cardona och kommer med tips och info om varje objekt. Men hans kunskaper är mycket oregelbundna. Samtidigt som han resonerar kring pulsationer hos RR Lyraestjärnor så verkar han inte ha full pejling på skillnader mellan novor och supernovor. Likaså påstår han helt frankt att M 13 är 15 miljarder år gammal. Hänger han inte med in den astronomiska kunskapsinhämtningen. Numera är det ju säkerställt bortom de flesta rimliga tvivel att Big Bang skedde för 13.7 miljarder år sedan. När han sedan skriver att Pleiaderna ligger 400 miljoner ljusår bort så får man väl hänföra det till dålig korrekturläsning. Här finns också andra grodor, vilket trots att boken, i synnerhet fotografierna och sökkartorna har sina förtjänster, gör att jag inte kan rekommendera den till nybörjaren. Man får helt enkelt sitta och vara på sin vakt mot grodor i för hög utsträckning. Jag är faktiskt förvånad att Springer låter den här boken ingå i sin serie ”Astronomers Pocket Field Guide”. Man borde definitivt låta någon kunnig person korrekturläsa böckerna i den här serien, då den riktar sig till nybörjare. Just den här boken är också på tok för dyr för sitt innehåll.

Jan Sandström

110729

A Visual Astronomers Photographic Guide to the Deep Sky

Stefan Rumistrzewicz, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-7241-5, häftad, 430 sidor, pris: 48.10 euro

För oss deep- skyälskare är det alltid trevligt när det kommer en ny bok I ämnet. Det finns ju många olika mål med böckerna, men för det mesta ska ju litteraturen lära oss att se våra älsklingsobjekt bättre. Vad vill då den här boken. Jo, författaren är en engelsk amatörastronom och den boken är en visuell handledning med svartvita foton där målsättningen är att visa objekten som man verkligen ser dom och där det är tänkt att läsaren ska lära sig att bli en bättre observatör genom att jämföra vad hon/han ser i okularet med fotografierna i boken. Alla foton är tagna med en Watec 120n videokamera och oprocessade. Två instrument har använt, dels ett 11-tums SCT, del en 72 mm refarktor. Boken arbetar sig genom konstellationerna i alfabetisk ordning och i början av varje konstellation finns basfakta för de objekt som ingår i boken. Så långt är allt gott och väl, men nu kommer vi till problemen. Faktum är att en hel del av objekten är så ”Naturtroget” återgivna så med den kvalitet som fotografierna har, så ser jag dom överhuvudtaget inte på bilderna, inte ens med förstorningsglas. Ett annat stort problem är att författaren när det gäller fotografierna inte har markerat väderstrecken. Detta är i synnerhet allvarligt när det gäller öppna stjärnhopar, och sådana finns det gott om i boken. Men för all del, en del objekt ser man ju och de små texterna innehåller ett och annat guldkorn. Men sammantaget skulle jag nog investera mina 50 euro i en annan bok.

Jan Sandström

110504

Galaxies and their Masks

David L. Block, Kenneth C. Freeman, Ivanio Puerari (red). Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-7316-0, inbunden, 513 sidor, pris: 171 pund

Galaxerna, vårt universum största, enskilda byggstenar kommer i många skepnader. När man ska försöka att förstå deras komplexa komponenter och bygga upp helhetsmodeller av hur de fungerar, både i sig själva och i växelverkan med den extragalaktiska omgivningen så är det viktigt att ”demaskera”dom. Med andra ord, hur de ser ut och vilka komponenter de innehåller, dvs. deras morfologi kan se mycket olika ut beroende på hur, och vid vilken våglängd av spektrat som man observerar dom. Som exempel kan man ta vår egen vintergata. När man observerar i det nära infraröda och studerar röda jättestjärnor ser det ut som att Vintergatan är ett tvåarmssystem, men observerar man i nära ultraviolett ochs er på unga OB-stjärnor och H II-regioner förefaller galaxen vara ett system med fyra huvudarmar. Den här påkostade och avancerade boken är sammanställningen av de föredrag och papers som presenterades vid ett symposium i Namibia år 2010 på temat ”Galaxies and their Masks”. Symposiet hölls för att hylla astronomen Kenneth Freeman som fyllde 70 år och som tillsammans med en av de andra redaktörerna för boken, professor David Block har gjort stora insatser för att ”demaskera” universums galaxer, i synnerhet då olika typer av spiralgalaxer.Mötet samlade mer än femtio av världens ledande galaxforskare inkluderande storheter som Bruce Elmegreen, Joseph Silk m.fl. Boken innehåller 4q presentationer och inleds passande nog med ett långt och intressant föredrag av etnologen Pippa Skotnes från Sydafrika om stjärnmyter och deras förhållande till urbefolkningen i södra Afrika. Annars så demaskeras galaxerna undan för undan i presentationerna. Det må vara stoftabsorbtion, magnetfält, molekylär gas, neutral vätgas, kemisk sammansättning som avslöjar galaxernas och galaxbildandets dynamiska historia, ringformationer, stavar och andra företeelser. Trots sitt akademiska innehåll, man behöver som amatör behärska astronomisk, teknisk nomenklatur, samt förstå olika typer av diagram, så ger boken ett varmt och sympatiskt intryck. Utan tvivel var Namibias öken och dess fantastiska vyer av Vintergatans centrum ett mycket inspirerande ställe att ha ett sånt här symposium. David Block och Kenneth Freeman utkom också på Springer-Verlag år 2008 med den utsökta ”Shrouds of the Night” som spinner på samma tema, dvs. galaxernas olika ”förklädnader”, fast då riktad mot den intresserade lekmannen. Den här boken som man i och för sig inte behöver matematik för att läsa är lämpad för den avancerade amatörastronomen och för studenter och forskare inom astronomi och kosmologi med annan inriktning. För en galaxgalen amatör är boken en verklig kunskapsnivåhöjare.

Jan Sandström

110504

What Are Gamma-Ray Bursts?

Joshua S. Bloom, Princeton University Press, 2011, ISBN 978-0-691-14557-0, häftad, 256 sidor

På 1960-talet, efter det att Kubakrisen 1962 hade varit på vippen att kasta världen in I ett kärnvapenkrig, så undertecknade USA och Sovjetunionen olika provstoppsavtal. För att kontrollera att motsidan följde avtalet sände USA upp 6 stycken Velasatelliter som registrerade gammastrålningsutbrott. Föga anade de amerikanska vetenskapsmännen att de stod på randen till att upptäcka ett nytt astronomiskt fenomen som sände ut strålning med så våldsamma energier att de var de största i universums historia sedan Big Bang. Mystiska, snabba gammastrålningsutbrott som föreföll att inte ha någon särskild fördelning över himlen. De blev upptakten till närmare fyra decenniers mödosam forskning för att avslöja vad de här utbrotten är. Idag är forskarna tämligen eniga om att gammastrålningsutbrotten kan grovt delas upp i två klasser. Korta utbrott som inte varar längre än 2 sekunder och längre utbrott. De korta utbrotten verkar vara händelser som involverar neutronstjärnor och s.k. magnetarer. De längre utbrotten har samband med när en mycket massiv stjärna på ett ögonblick förvandlas till ett svart hål. De kortvågiga utbrotten kan ske i princip var som helst, medan de längre som ofta ligger på kosmologiska avstånd äger rum i allmänhet i oregelbundna, metallfattiga galaxer med hög stjärnbildningstakt. Utbrotten verkar också vara korrelerade med intensiva ”jets”som i relativistiska hastigheter pekar mot vårt solsystem. Det här är intensivt fascinerande bok som tar upp i detalj de allra flesta aspekter runt de här mystiska utbrotten. Författaren Joshua Bloom är professor i astronomi vid University of California vid Berkeley. Han har skrivit en inte helt lättillgänglig bok som definitivt inte är något för den rene nybörjaren att sätta tänderna i. Formler förekommer, men är inte dominerande. Diagrammen är faktiskt lätta att begripa för att vara en bok på nivån för insatta lekmän med bra koll på astrofysik. Till det ska också läggas att boken innehåller en ordlista samt förslag på vidareläsning. Boken är helt ”up to date”och ger en fin sammanfattning av hur de resultat som man nu har i hamn har utvecklats och pekar också på de många stötestenar som fortfarande återstår att lösa. Här är inga flashiga (förlåt ordvitsen) färgbilder utan hårda fakta presenterade på ett bra sätt.

Jan Sandström

110319

Galaxy Collisions

Curtis Struck, Springer-Verlag, heidelberg, 2011, ISBN 978-0-387-85370-3, häftad, 300 sidor, pris: 35.99 pund

Låt oss gå ca 70-80 år tillbaka i rumtiden när man nyss hade fastställt att många av de mystiska ”nebulosorna” på vår himmel som hade förundrat astronomerna i århundraden faktiskt var separata galaxer som vår egen vintergata, s.k. ”Island Universes”. Edwin Hubbles klassiker från 1936, ”The Realm of the Nebulae” satte då mallen för vår förståelse av den extragalaktiska rymden. Men efterhand har bilden djupnat, bättre instrument i kombination med mer fulländad teoribildning samt inte minst vår förmåga att bearbeta data, i synnerhet under de senaste tjugo åren har fått oss att till stor del överge bilden av ett homogent och isotropt universum där galaxerna låg utspridda mer eller mindre med jämna mellanrum. Istället har bilden av ett mycket dynamiskt och evolverande universum där galaxer inte bara växelverkar med varandra på olika vis, utan där själva den storskaliga strukturen från första början har byggts upp via kollisioner och gravitationella kollapser växt fram. Detta har lett till att mycket av det som var självklar kosmologi för bara 40-50 år sedan idag har förpassats till astronomins arkivavdelning. I den här boken, ”Galaxy Collisions” av professor Curtis Struck, verksam vid Iowa State University, beskriver han på ett icke matematiskt sätt i bokens nio kapitel de flesta av de grundläggande mekanismerna bakom galaxers växelverkan. Det är allt ifrån mikrokollisioner till storskaliga, ”brutala”kollisioner mellan fullvuxna galaxer. Han har också anpassat språket till en relativt icke teknisk nivå avsett att förstå för den amatörastronom som har ett någorlunda hum om extragalaktisk astronomi. Boken är rikligt illustrerad och riktar sig i första hand till fåtöljkosmologen, även om jag måste tillstå att det kliar rejält i observationsfingrarna när man tar del av de enormt vackra och intrikata fotografierna i boken. De kanske viktigaste grundbegreppen i boken kan man kanske skala ner till gravitation, dynamisk friktion, kollisioner, stjärnbildningsområden samt evolution. Boken täcker det mesta som en vetgirig amatörastronom kan förväntas vilja veta, den är också god läsning för den astronomistuderande som vill ha en sammanfattning av var forskningen står idag inom fältet. Det enda området som jag egentligen skulle vilja att professor Struck hade gått mera på djupet är det som rör galaxers växelverkan och förhållandet till aktiva galaxkärnor, dvs. supermassiva svarta hål. Det kanske mest intressanta kapitlet i boken var väl lite paradoxallt nog det som handlar om dynamiken i vår lokala galaxgrupp. Men även om boken är fri från matematik och språket kryddas pedagogiskt med många exempel ur vardagslivet så är det ingen bok att sätta i händerna på den oerfarne astronomen. Men för den som precis som undertecknad är ett oförbätterligt ”galax-freak” så är boken ett veritabelt ymninghetshorn att dricka ur. Till ökad förståelse bidrar också en ordlista samt hänvisningar efter varje kapitel till relativt icke teknisk litteratur inom specialfälten.

Jan Sandström

100209

Viewing the Constellations with Binoculars

Bojan Kambic, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN978-0-387-85354-3, häftad, 505 sidor, pris: 42.75 euro

Den här fylliga och förträffliga observationshandledningen är författad av den erfarne, slovenske amatörastronomen Bojan Kambic med många års erfarenhet bakom sig. Ehuru avsedd främst som en gudie för observatörer med 10x50 fältkikare och innehållandes detaljerade och tydliga observationsbeskrivningar och tips för drygt 250 deep skyobjekt, så kan den lika gärna användas tillsammans med ett teleskop i låg förstorning och med ett rejält tilltaget synfält. Observationshandledningarna innefattar bokens sista 335 sidor. Dessa är uppdelade på elva kapitel och innefattar alla 88 stjärnbilderna i bokstavsordning. Förutom långa, nästan kåseribetonade beskrivningar av 2-6 objekt per stjärnbild så är framförallt de förnämliga detaljkartorna utsökta. De sträcker sig ner t.o.m. magnitud 11. Här är det verkligen inget fuskjobb. Observationsdelen innehåller också för det mesta mycket bra foton i svartvitt. Bokens 170 första sidor beskriver fältkikare, basic i observationshandledningar som koordinater, cirkumpolära stjärnbilder etc. Men här finns också mycket astrofysik, glädjande nog purfärska upplysningar. Även om man kanske kan höja på ögonbrynen åt någon enstaka uppgift som t.ex att vi med blotta ögat kans e drygt 9000 stjärnor, så innehåller den här delen också information för den erfarne. Språket är klart och tydligt och herr kambic är en god pedagog. Någon enstaka matteformel förekommer, men de är få och utgör inga problem. Ska jag sammanfatta så är det här en alldeles utmärkt bok för deep skyobservatören. I synnerhet för de relativt nya och med lite mindre instrument. Men som jag noterade ovan. Boken har mycket att ge även den rutinerade himmelskonnäsören.

Jan Sandström

091210

The Caldwell Objects and How to Observe Them

Martin Mobberley, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-1-4419-0325-9, häftad, 273 sidor, pris: 24.99 pund

Den tjänst som Patrick Caldwell Moore gjorde observerande amatörastronomer när han introducerade sin egen version av Messiers berömda catalog over Deep Sky-objekt (109 stycken) på 1990-talet kan diskuteras. Å ena sidan sett så förtjänar många av objekten att få vara med på en egen lista över förträffliga objekt. Å andra sidan verkar det som sir Patrick i något sorts försök att få med ungefär lika många objekt lämpliga för observationer från båda hemisfärerna ibland skjuter över målet. Ibland får man faktiskt intrycket att han knappast själv har sett objekten i fråga utan har satt upp NGC-katalogen som en måltavla på den lokala puben hemma i södra England och sedan kastat pil på måfå. Här hittar man allt ifrån den berömda dubbelhopen i Perseus till obskyra klotformiga stjärnhopar i Hydra på magn. 10.5. Man har helt enkelt svårt att förstå hur många av objekten har kunnat slå sig in på en lista som ska innehålla 109 fina objekt. Den erfarne engelske observatören Martin Mobberleys bok är för det mesta en fin introduktion till de här objekten. Efter en kortare hyllning till sir Patrick, Caldwell-katalogen och en liten beskrivning för användandet av boken så får varje objekt ett dubbeluppslag där vänsra sidan innehåller en hel del basfakta i tabellform plus Mobberleys personligt hållna beskrivning av objektet och observationstips. Den högra sidan innehåller foton som pendlar alltifrån superba till rent ut sagt usla. Relativt användbara grovsökkartor finns också med ibland. Bokens sista 40 sidor innehåller tips om allt från okular, filter hur man dokumenterar och tecknar, beskrivningar av CCD-kameror, teknik för att tabilder, efterbahandling mm. Det mesta bra och användbart, men för kort. Likaså kan man ifrågasätta en del i tabellinformationen för objekten. Att som när det gäller galaxer få reda att åldern är ”billions of years”för varje objekt känns inte helt användbart. Likaså hade jag när det gäller öppna stjärnhopar gärna sett upplysning om hur många stjärnor hopen ifråga innehåller, magnitudintervall hos hopens stjärnor etc. Klotformiga stjärnhopar hade jag gärna sett ha en uppgift om deras koncentration på Shapleyskalan (I-XII). Sammanfattning: Boken är ett acceptabelt köp, men ingalunda någon oundgänglig informationskälla för Deep Sky-observatören.

Jan Sandström

091119

Cosmic Collisions

Lars Lindberg Christensen, Davide De Martin, Raquel Yumi Shida, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-93853-0, inbunden, 31x26 cm, 144 sidor, pris: 29.99 pund

Den här synnerligen vackra boken författad av tre av ESA:s verkliga ess när det gäller astronomi inriktad mot allmänheten och amatörastronomer handlar om de största och vackraste byggstenarna som universum innehåller, nämligen galaxer. I synnerhet handlar boken om sådana system i kollision. Boken innehåller ett åttiotal färgbilder tagna med Hubble och ingående i ett projekt som heter GOALS (Great Observatory All-Sky LIRG Survey,goals.ipac.caltech.edu.). Många av CCD-bilderna är tagna från en undersökning av ultraluminösa infraröda galaxer. Det innebär att de här galaxerna när de sände ut sitt ljus var inne i en fas av intensiv stjärnbildning. Detta i sin tur hade sin orsak i att de växelverkade med andra galaxer. Men bilderna och de ackompanjerande texterna handlar inte bara om kollissioner. Vi får också en överblick över utforskandets historia när det gäller det extragalaktiska universum och en del om galaxernas morfologi. Jag måste också säga att bilderna i den här boken är något av de bästa och, för att använda ett uttryck från TV-reklamen, "krispigaste" galaxbilder jag någonsin sett. Detaljskärpan är helt enkelt enastående. Texten gör boken lämplig för nybörjaren. CCD-bilderna ochd et låga priset gör boken till fröjd för vilken kosmologiskt sinnad estet som helst.

Jan Sandström

090817

High-Redshift Galaxies

Immo Appenzeller, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-3-540-75823-5, inbunden, 363 sidor, pris: 64.99 pund

Den här intressanta boken är en helt up to date-beskrivning av forskning, teoribildning och observationer de senaste tio åren när det gäller galaxer med stor rödförskjutning, d.v.s. från universums ungdom. De galaxer som det gäller här har en rödförskjutning på mer än 2, vilket implicerar att ljuset de sände ut och som vi studerar idag har spektrallinjer som ligger mer än 2 gånger längre mot rött, d.v.s. mot mer långvågigt ljus än de normala positionerna för samma spektrallinjer i vila i laboratoriet. Det innebär att universum bara var ca. 4 miljarder år gammalt när ljuset sändes ut. Ändå bedömer man att ca 25% av stjärnbildningen redan var avklarad och att galaxerna redan i stort sett såg ut att vara färdiga. Naturligtvis var det ett våldsammare universum vi såg med fler kvasarer, kolliderande galaxer etc. Den här boken utgör en sammanfattning av var vi står idag när det gäller de här objekten. Skriven av den tyske astronomen Immo Appenzeller, lämpar den sig för både astronomer och astronomistuderande, men lustigt nog också för intresserade lekmän. Man växer faktiskt in i boken eftersom Appenzeller ägnar de drygt hundra första sidorna att beskriva universums historia, objekten i det samt förser oss med lämplig terminologi. Därefter redogörs för metoderna för observationerna och de instrument som används. Del III handlar om själva observationsresultaten och tolkningarna av dom. Bokena vslutas med vilka implikationer som de här observationerna ger oss samt en titt på framtiden. Boken är väl och rikligt illustrerad, formler finns, mend e är inte speciellt många. Språket är tekniskt, men faktiskt inte värre än att en medelavancerad amatörastronom hänger med och man får verkligen en god bild av hur fort utvecklingen har gått och vilka häpnadsväckande resultat man uppnått. I synnerhet genom att man samobserverar objekten med olika teleskop och i olika våglängder. Flydda är de dagar när en ensam astronom tolkade universum. Nu är det stora team som gäller. Priset är väl det som avskräcker den enskilde, men för olika institutionsbibliotek och de större amatörobservatorierna är boken ett fullgott köp.

Jan Sandström

111028

Elementary Particle Physics in a Nutshell

Christopher G. Tully, Princeton University Press, 2011, ISBN 978-0-691-13116-0, inbunden, 320 sidor, pris: 52 pund

Inom teoretisk och experimentell partikelfysik fästs nu stora förhoppningar på den stora partikelacceleratorn vid CERN I Geneve. Bland annat hoppas man på att kunna hitta den gäckande Higgspartikeln, den partikel som omedelbart efter universums inflationsfas gav de vanliga partiklarna deras massa. Den här boken redogör för en del nyligen genomförda experiment och deras resultat samt planerade. Författare är Christopher Tully, fysikprofessor vid Princeton University och ledande expert på sökande efter Higgspartikeln enligt standardmodellen för partikelfysik. Boken bjuder på en introduktion till partikelfysik enligt just standardmodellen. Den förklarar både experiment som inte involverar partikelacceleratorer, det som intresserar oss inom astronomin mest, nämligen partiklars beteende inom astrofysiken och en beskrivning av de dramatiska händelserna i det unga universum. Här beskrivs också på ett bra, men inte direkt lättillgänglig vis gaugesymmetri som är kopplad till byggstenarna inom materian (den vanliga, hadroner och leptoner, inte den okända mörka, materien). Men naturligtvis tas det fasta mest på statusen hos högenergifysikaliska experiment just när det gäller acceleratorer. Eftersom jag är djupt fascinerad av kosmologi så var det mycket spännande att ta del av var forskningen i nuläget står när det gäller Higgspartikeln. Att vara välbekant med partikelfysikens standardteorier, samt att behärska dess språk är en förutsättning för att ta del av den här boken. Likaså är det fundamentalt viktigt att kunna avläsa diagram. Eftersom boken innehåller rätt mycket formler får man som läsare heller inte skygga för matematik. Men boken är rykande aktuell och skriven av en ledande företrädare för forskningen i Geneve, så därför bör den attrahera läsare som vill vara med i ”The cutting edge”när det gäller att avlocka universum dess innersta hemligheter.

Jan Sandström

110525

Quantum Man

Lawrence M. Krauss, W.W. Norton & Co, London, 2011, ISBN 978 0 393 06471 1, 350 sidor, inbunden, pris: 15.99 pund

Det här är den fascinerande historien om den enastående partikelfysikern Richard Feynman (1918-1988) och de bidrag som han lämnade för att förstå den gåtfulla värld som utgörs av kvantvärlden, de allra minsta elementarpartiklarnas växelverkan. Författare är Lawrence Krauss, verksam vid University of Arizona och med en rad populärvetenskapliga böcker bakom sig som redogör för fysik och fysiker som har rönt stor uppskattning världen över. Den här boken om den utåtriktade och eccentriske, men samtidigt otroligt seriöse Richard Feynman utgör inget undantag. Feynmans största bidrag till fysiken är hans teorier inom ämnet QED, eller utskrivet Quantum Electro Dynamics. Det är arbeten som berör elektronens och dess antipartikel positronens beteenden. För den bredare allmänheten är Feynman främst känd för sina ”Feynmandiagram” som på överskådligt sätt beskriver utbyte av fotoner mellan elementarpartiklar i rumtiden. Men han lämnade också bestående bidrag till forskningen inom superkonduktivitet, mesoner och mycket annat. I den här boken lär sig läsaren faktiskt mycket fysik, eller rättare sagt beskrivningar av fysikaliska skeenden på ett för lekmannen någorlunda begripligt sätt. Man möter också en rad andra framstående personligheter inom det här forskningen. Robert Oppenheimer, Han Bethe, John Archibald Wheeler, Julius Schwinger, Murray Gell-Mann för att nämna några. Men när det gäller Feynman så fångar Krauss också mera personliga drag hos honom. Utåtriktad, rastlös, intuitiv, en kvinnokarl av Guds nåde. Efter hustruns Arlenes för tidiga död i tuberkulos 1945 så skulle man nog med en moderna definition kalla Feynman för en sexmissbrukare. Trots det glättiga yttre så föreföll han egentligen lycklig bara när han fick arbeta med fysiken. Han blev också mycket riktigt Nobelpristagare 1969. Han hade ingen tolerans med pompösa människor och hade svårt att ta till sig forskarstudenter och doktorander. Här skiljde han sig markant från en annan samtida forskare som företedde många likheter med Feynman i övrigt, nämligen Enrico Fermi. Men ändå var han generös i beröm till andra. I grund och Botten en ensam människa sedan hans livs stora kärlek Arlene gått ur tiden. Man undrar hur hans liv skulle ha utvecklat sig om deras äktenskap skulle ha fått bestå. Kanske är ensamhet priset som måste betalas för genialitet. Hur som helst är det här en mycket läsvärd bok som tillför en hel del för den intresserade amatörastronomen.

Jan Sandström

110319

The Colours of Infinity

Nigel Lesmoir-Gordon, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-84996-485-2, inbunden, 185 sidor, pris. 29.95 pund

I den här fascinerande boken i inbundet A4-format berättas om fraktalvetenskapen, dvs. historien om självorganiserande enheter som från nästan de allra minsta enheterna upp till kosmiska, storskaliga strukturer som galaxer verkar att bygga upp vårt universum. Historien berättas delvis av den mest kände utforskaren av de här mystiska strukturerna , Benoit Mandelbrot. Det här resulterade för femton år sedan i en film producerad av huvudredaktören för den här boken, Nigel Lesmoir-Gordon. Till sin hjälp har han tagit bla. Science fictionförfattaren Arthur C. Clarke, matematikerna Will Rood och Ian Stewart, samt tidigare Pink Floydgitarristen David Gilmour. Filmresultat är fantastiskt och skulle definitivt inte ha kunnat genomföras före dataanimeringens tidsålder. Den här slösande rikt illustrerade bokens första 135 sidor ägnar sig åt olika vetenskapliga aspekter av fraktaler. Trots att det är skrivet för lekmannen så innefattar det en del matematik. Det handlar om naturens tendens till självorganisering och upprepningar i allt större skalor. Kaosforskning och mycket annat som de senaste decennierna har legat i forskningens frontlinjer. Bokens sista femtio sidor ger oss i samtalsform, ledd av Arthur C. Clarke, en redogörelse för hur man skapade filmen och de utmaningar och fascinerande möjligheter som det förde med sig. Boken är onekligen lite udda, men likväl mycket spännande att ta del av, både för en amatörastronom och den vetenskapligt nyfikne i största allmänhet. En hel del är spekulativt, men mycket kittlande. Det händer mycket inom det här området av fysiken och matematiken och de närmaste årens utveckling blir mycket spännande att följa. Bli heller inte förvånad om den här boken så småningom dyker upp i svensk översättning. Det är den typen av ”häftig” vetenskap som förlagsredaktörer tenderar att älska.

Jan Sandström

100425

Under the Radar

W.M. Goss, Richard X. McGee, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-3-642-03140-3, inbunden, 354+ sidor, pris: 128.35 euro

Den här intressanta boken är vad man skulle kunna kalla en ”akademisk” biografi över världens första kvinnliga radioastronom, australiensiskan Ruby Payne-Scott (1912-1981). Den ingår i Springer-verlag serie Astrophysics and Space Science Library. Det är heller inte kreti och pleti som star som författare. Professor Goss är verksam i USA vid NRAO och Dr. Richard Mcgee bedriver sin verksamhet vid Commonwealth Scientific & Industrial Research Organisation i Australien. Tillsammans har de utformat den biografin över en högst remarkabel kvinna. Mycket intelligent och självständig utbildade hon sig på 1930-talet inom radioteknik och matematik/fysik där få kvinnor var verksamma. Något som gällde den akademiska världen i stort vid den här tiden. Hon fick också klä mycket skott senare i livet bl.a. för sina krav på lika lön för lika arbete och för sina vänstersympatier. Under andra världskriget arbetade hon med att utveckla radar och det är i kölvattnet av det här som genom att vara med och upptäckta att solen strålar i radiovåglängder, kom in på astronomin. En stor anledning överhuvudtaget till att Australien kom att tillsammans med England dominera tidig radioastronomi var att de direkt efter kriget skiljde på militär forskningstillämpning och utvecklade olika civila projekt där studiet av rymden var ett. Boken är rikligt illustrerad både med svartvita bilder och diagram. Även om vi i viss mån lär känna den privata sidan av Ruby Payne-Scott så ligger fokus på det vetenskapliga. Hon drog sig tillbaka från aktiv forskning redan 1951 för att ägna sig åt familj och undervisning. Men det är onekligen fascinerande att följa radioastronomins framväxt i Australien under de här banbrytande åren. Det betyder att en hel del av språket är tekniskt och när det gäller radarns utveckling lika mycket ingenjörsjargong som astronomi. Den senare tar dock över allt mer efterhand. Det är intressant att notera att nästan ingen av de här tidiga radioastronomerna i Australien hade någon formell utbildning i astronomi utan fick lära det efterhand ”The hard way”. Det enda som stör mig lite grann är att noterna finns längst ner på varje sida. Det gör att åtminstone jag har svårt att få in det rätta flytet i läsningen. Men det är en mindre anmärkning som gäller mig personligen. Det sorgliga är väl dock priset på boken som gör att det knappast kommer att bli någon rusning till bokhandeln efter den. Vilket är synd, för som sagt var. Det är intressant och fascinerande läsning.

Jan Sandström

100425

The Little Book of String Theory

Steven S. Gubser, Princeton University Press, 2010, ISBN 978-0-691-14289-0, inbunden, 184 sidor, pris: 13.95 pund

Utan att sväva iväg in I de virtuella dimensionerna för långt så kan jag saga att det här är en bok som kortfattat försöker att beskriva de olika varianter av strängteorier som världen har berikats med allt sedan de första såg dagens ljus för bortemot 40 år sedan. Det är med andra ord en bok om alltings (enligt strängteoretikerna) underliggande byggstenar, endimensionella strängar. Boken är författad av den amerikanske fysikprofessorn, verksam vid Princeton University, Steven Gubser och han redogör på ett för lekmannen begripligt och med bara några få formler språk om den här världen. Notera att jag skrev språk, för själva koncepten är minst av allt enkla och glasklara. För hur förklarar man 11 dimensioner (eller för den delen 26) som till på köpet kan vara supersymmetriska, fermiotiska mm. Eller hur man omformar strängteori IIA till strängteori IIB med tillhörande omvandlingar av D0, D2 till D5 bran etc. etc. Han gör så gott han kan och själva språket innehåller inga konstigheter. Han använder sig också flitigt av allegorier och liknelser från musikens värld och från alpinisternas, han är själv bergsklättrare. För mig lyckas han i all fall någorlunda förklara vad gaugeteorier är och även egenskaperna hos en del av de partiklar som man förväntar sig inom sypersymmetrin (om de finns). Många av egenskaperna hos olika element inom strängteorierna liknar uppenbarligen händelsehorisonten kring 0-gradiga svarta hål, så här skulle väl en del av egenskaperna inom strängteori kunna bära frukt när det gäller en förening av gravitation med kvantfysik. Men när det gäller just hur man ska beskriva med hjälp av experiment de här teorierna så är de minst sagt skiftande, undflyende och esoteriska. Ibland får man intrycket att det hela bara blir en abstraktionernas lekstuga där mans tändigt anpassar formlerna till vad man vill förklara och inte till vår fyrdimensionella rumtid. Men å andra sidan har väl fysikens utveckling under de senaste 105 åren sedan Einstein utkom med den speciella relativitetsteorin 1905 att när det gäller universums innersta väsen är våra sinnen dåliga och opålitliga vittnesbörd. Men var inställd på att läsa boken med understrykningspennan redo och bered er även på flera omläsningar.

Jan Sandström

100425

Quantum Filed Theory in a Nutshell

A. Zee, Princeton University Press, 2010, ISBN 9780691140346, inbunden, 576 sidor, pris: 44.95 pund

När det utkommer en andra upplaga av en såpass complex bok så är det väl egentligen got betyg nog. A. Zee är professor i fysik och ständig medlem i Kavli institutet för teoretisk fysik vid University of California. Den här boken som verkligen inte är npgot att sätta i händerna på en nybörjare är en både historik över kvantfysikens utveckling och samtidigt en sammanfattning av var forskningens frontlinjer idag går inom ämnet. Mycket formler ingår och att förstå den sortens matematik är en grundförutsättning för att ta till sig innehållet i övrigt. Boken är uppdelad i nio huvudavsnitt där det första handlar om grunderna för kvantmekanik och vad som i början av 1900-talet motiverade utvecklingen av densamma. Boken slutar med det ständigt lika aktuella problemet att förena Einsteins teorier för gravitation med kvantfysiken. Till det ska också läggas några appendixes. Varje avsnitt avslutas också med övningar. Ingenting för amatören således. Däremot ett värdefullt tillskott för fysikstuderande och deras handledare.

Jan Sandström

100425

Einsteins Mistakes

Hans C. Ohanian, W.W. Norton & Sons, London, 2009, ISBN 9780393337686, häftad, 394 sidor, pris: 11.99 pund

Albert Einstein (1879-1955) har väl för alla utgjord sinnebilden för geniet. Med sina vänliga hundögon, vildvuxna hår och lite allmän tankspriddhet är han en ikon i den västerländska medvetandevärlden. Han två mest kända upptäckter är ju speciella relativitetsteorin 1905 och den allmänna i november 1915, säkerligen den vackraste teoribyggnad av universum som gjorts. Den amerikanske fysikern John Wheeler har gjort en utmärkt sammanfattning av den. Materien talar om för rumtiden hur den ska kröka sig och rumtiden säger till materien hur den ska röra sig. Likafullt var den speciella relativitetsteorin bara en av fem upptäckter som Einstein inlämnade till Annalen der Physich 1905. Det var inte ens för relativitetsteorierna som han fick Nobelpriset 1922 utan för den fotoelektriska effekten. Ändå är det väl just Einsteins mänsklighet som har gjort honom till en av 1900-talets stora mediala superhjältar. Med sin landsflykt, sin inte helt raka studiegång och kvinnoaffärer är han en människa som vem som helst av oss. Och även han gjorde sina misstag. Det är dom, i första hand vetenskapliga osm den amerikanske fysikern Hans Ohanian lyfter fram i den här på det hela taget, underhållande och lärorika boken. Matematiska misstag och extrapolationer är det väl oftast fråga om. Men även hans slarv med att ange referenser mm. lyfts fram. Det är oundvikligt att även hans privatliv i mångt blir rekapitulerat, även om Ohanian vist nog inte lägger några direkta moraliska synpunkter på det. Men ändå, ibland får jag en känsla av att författaren verkligen försöker att mellan raderna ge en ganska negativ bild av Einstein. Det är hänsyftningar på att han hade vett att ta betalt för sina föredrag, att han under första världskriget var professor i Berlin fick matpaket tillsända till sig från vänner och beundrare när vanligt folk svalt. Knappast något som kan lägga honom till last. Bokens engelska och inte heller de vetenskapliga diskussionerna utgör något större problem. Där det gäller matematik beskriver Ohanian felen verbalt och Gud ske lov inte i formler. Men för att få en rättvis bild av Einstein och hans stora och banbrytande arbeten så är det nog bra att redan ha en bild av dessa när man läser den här boken.

Jan Sandström

100209

High Energy Radiation From Black Holes

Charles D. Dermer och Govind Menon, Princeton University press, 2009, ISBN 978-0-691-14408-5, häftad, 534 sidor, pris: 52 pund

Den här mycket matematiskt inriktade boken behandlar vad som hander när ljusstarka gammastrålningsutbrott inträffar I extragalaktiska källor. Ofta miljarder ljusår avlägsna från vår vintergata. De astrofysiklaiska hägenergiprocesser som då tar plats är förenade med att kopiösa mängder materia sveps ner innanför händelsehorisonten runt supermassiva, svarta hål. Våldsamma utbrott blit följden då en endel av den här materian och strålningens veps ut i relativistiska hastigheter längs magnetfälten förenade med det svarta hålet i synkrotron strålning. Boken är rykande färsk och beskriver praktiskt taget alla de fysikaliska processer som är involverade i händelserna. Här kan man verkligen tala om högenergifysik. Författarna är båda teoretiska astrofysiker vid amerikanska universitet, Dermer vid U.S. Naval Research Laboratory och Menon vid Troy University. Som jag skrev inledningsvis så är det här matematsikt inriktad astrofysik. Det innebär att textmassan inte är speciellt stor. För forskarstuderande och aktiva forskare torde den här boken utgöra en guldgruva. Tyvärr låg det mesta av innehållet utanför min händelsehorisont (ursäkta ordvitsen). Boken är också lite udda i det att den innehåller relativt få diagram, något som annars brukar vara legio i den här typen av arbeten.

Jan Sandström

090817

It´s About Time

N. David Mermin, Princeton University Press,2009, ISBN 978-0-691-14127-5, häftad, 191 sidor, pris:12.95 pund

Personligen har jag alltid tyckt att det är svårare att få grepp på Einsteins speciella relativitetsteori som han presenterade tillsammans med fyra andra banbrytande arbeten det magiska året 1905. Den handlar ju om rörelser och ljusets absoluta hastighet i vaccum i en rumtid som inte är absolut så som Newton antog. Mycket, både populärvetenskapligt och mera seriöst har skrivits för att förklara teorins implikationer. Nu har det kommit ytterligare en bok. Egentligen publicerad första gången år 2005 så föreligger den nu redan i en sjätte upplaga, vilket väl säger en del om kvaliteten. Författare är amerikanen David Mermin, medlem i National Academy of Sciences. Nivån på boken ligger en bit över den rent populärvetenskapliga, bl.a. innehåller boken en del formler, men huvuddelen bör ändå kunna förstås av den avancerade amatörastronomen. Bokens tretton kapitel följer annars den traditionella uppläggningen. En hel del diagram ingår och man får vara beredd på en del geometriska funderingar. För den som söker något som ligger mellan det populärvetenskapliga och ren teknisk litteratur i ämnet bör boken fylla en god funktion. Men inget för den rene nybörjaren.

Jan Sandström

Bengtsson om klassisk fysik

Hans-Uno Bengtsson, 1995, 350 sidor, mjuk rygg, Gleerups, Box 367, 201 23 Malmö

Hans-Uno Bengtsson, den välkände lundadocenten har här skrivit en bok där han behandlar tre aspekter av fysiken. Den första rör den franske 1700-tals- matematikern Lagranges matematik. Det rör sig här mycket om mekanik, koordinater och vidareutveckling av Newtons teorier. Bokens andra del behandlar Einsteins speciella relativitetsteori från 1905. Här spelar rumtiden, ljusets hastighet samt händelsers relativitet visavi varandra huvudrollen. Här har vi också den nu så berömda formeln E = mc2 dvs. att massa och energi är likvärdiga och utbytbara storheter. Bokens tredje del slutligen ägnar sig åt den skotske matematikern och fysikern James Clerk Maxwells arbete när det gäller elektrodynamiken och magnetismen, m.a.o. den elektromagnetiska strålningen. Bengtssons språk är som vanligt fyllt av humor och underfundiga små vinklingar. Han är också väl påläst när det gäller vetenskapshistoria, men den här boken är främst avsedd som kurslitteratur för universitetsstudier i fysik samt fördjupning för gymnasielärare i matematik och fysik. Den är därför huvudsakligen uppbyggd kring formler och beräkningar tillsammans med en hel del övningar. Boken är därför inget för den matematiskt klentrogne. Men eftersom alla de tre ovannämnda arbetena är hörnstenar i den moderna fysikens världsbild så förtjänar boken väl sina läsare.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2001)

Fysik för akrobater

Hans-Uno Bengtsson, 1996, 223 sidor, mjuk rygg, Gleerups, Box 367, 201 23 Malmö

Hans-Uno Bengtsson, känd för sina olika fysikaliska experiment, bl.a. promenader på glödande kol, har slagit till med en ny bok. Den här gången tar docent Bengtsson oss med på en tur i stela och mindre stela kroppars mekanik. Bokens tre avsnitt handlar mycket om rotationsmekanik, centrifugalkrafter och corioliseffekter. Som exempel på det sistnämnda ger oss författaren berättelsen om när en engelsk slagkryssareskader krossade en tysk kryssarstyrka utanför Falklandsöarna 1914. Det berättas att de brittiska kanonbesättningarna hela tiden sköt vid sidan om de tyska skeppen ända tills nån kom på att de var på södra hemisfären, och därmed ställdes kanonsiktena om. Detta som ett exempel på de corioliseffekter som jordens rotation ger. Här får vi också läsa om Saturnus´ ringar, varför planeter är ovala, tidvatteneffekter och mycket annat. Bengtssons språk är som vanligt fyllt av humoristiska vinklingar. Detta gör, trots att boken innehåller mycket matematik och jag personligen långt ifrån är någon fantom på ämnet, att den ändå är högst läsvärd. Därtill bidrar utan tvekan författarens breda allmänbildning som lyser igenom överallt. Boken är illustrerad och innehåller många skisser och diagram. Här finns också tre appendix som beskriver den matematiska formeln för Taylorutveckling, hur man beräknar tröghetsmoment och tröghetsmomentstensorn. Boken avses som fortbildningsmaterial för lärare och bredvidläsning för matematiskt sinnade gymnasister, men den torde också ha ett högt allmänvärde för amatörastronomer.

Jan Sandström
(ASTRO nr.2 2002)

Fysik, grundbok

Staffan Sjöberg, Börje Ekstig, 2001, 300 sidor, inbunden, pris: 196:-, Bokförlaget Natur och kultur, Box 27323, 102 54 Stockholm

Högstadiets fysikbok kanske inte är den första bok en nybliven amatörastronom skaffar sig. Men detta borde vara inkörsporten till astronomin. I skolan kommer eleverna i kontakta med naturvetenskapens lagar, och när man har hållit på med astronomi i över 30 år så är det lätt att inse att detta är faktiskt den viktigaste boken. Här lär vi oss om jorden och solsystemet, men vi lär oss också om mekanik och temperatur (viktigt i teleskopkonstruktionen), lufttryck och hastigheter (för att förstå rymdfärder) och mycket mera. När vi lär oss mer om naturen omkring oss så inser vi hur allt hänger ihop, från den minsta atomen till universums yttersta gräns.
Fysikboken beskriver naturvetenskapen med många bilder, faktarutor och praktiska övningar. Här och där återfinns också en rolig teckning som lättar upp. Det är hela tiden viktigt att ge praktiska exempel för att visa användningen och förståelsen för den värld vi lever i. Genom att studera storskaliga fenomen som till exempel Mars' atmosfär så kanske vi kan lära oss mera om jordens allt mer sinande resurser. Kunskapen om astronomi och naturvetenskap kan alltså lära oss att lösa naturförstörelsen här hemma på vårt lilla jordklot.
Att uppmuntra dagens skolungdomar att lära sig mer om fysik är en viktig investering för framtiden.

Jan Persson
(ASTRO nr.1 2002)

Fysiken i Star Trek

Lawrence M. Krauss, 1995, 192 sidor, inbunden, pris: 260:-, Strömbergs förlag, Box 65, 162 11 Vällingby

Science fictionäventyret Star Trek har nu gått i mer än 30 år som TV-serie, filmer och i bokform. Det har vuxit till kultstatus och inte minst många vetenskapsmän, däribland ingen mindre än Stephen Hawking, som för övrigt har skrivit förordet till den här boken, hör till dess varma beundrare. Men hur är det med vetenskapen i Star Trek?
Den frågan ställer sig den amerikanske fysikprofessorn Lawrence Krauss i den här lättsamma och underhållande boken.
Han skärskådar här en del av de uppfinningar som används flitigt i äventyren, t.ex. warp-drift, alltså att färdas snabbare än ljuset med hjälp av rumtidskrökning, transportörer, traktorstrålar, holosviter och mycket annat. Tyvärr är väl resultaten av de flesta av hans undersökningar ganska nedslående för den presumtiva galaxkolonisatören, men det hindrar inte att läsaren får sig lättfattliga och bra introduktioner till relativitetsteorier, rumtidskrökningar, partikelfysik, kosmologi och en hel del annat matnyttigt. Därtill skriver Krauss med både värme och humor samt lite självironi. Därför känns boken rolig att läsa.
Min enda invändning är att fackgranskaren och översättaren måste ha haft sina tankar på annat håll, t.ex. när det gäller antalet beräknade supernovor. Dessa är knappast 2-3 i hela universum per år som skrivs här. Det finns också en del andra grodor som dock är mer irriterande än allvarliga. Boken är också illustrerad. För alla med barnasinnet kvar när det gäller äventyr, framtidsvisioner samt inte minst att lära sig mera om det förunderliga universum som vi lever i är det här en fin bok.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2002)

Fysik för filosofer

Raymond Snijders, 2002, 314 sidor, inbunden, Lind & Co, ISBN 91-89538-38-2

För några år sedan gav den holländsk-svenske astrofysikern Raymond Snijders ut den förträffliga boken "Einsteins världsbild"och nu är det dags igen. I den här boken har han samlat ihop ett tjugotal essäer som har den moderna fysiken som gemensamt tema. Boken är avsedd för den intresserade lekmannen, men nivån ligger en bit utöver vad man brukar finna i bokhandeln. Dock är det ingen matematik som behöver avskräcka. Mycket handlar om partikelfysik och den fundamentala osäkerhet som ligger inbakad i kvantfysiken. Det blir av nödvändighet många underligheter som inte stämmer överens med vårt vardagsliv, men Snijders lyckas väl med förklaringarna. För att citera John von Neuman: "Kvantfysik är inte något man förstår, utan något som man vänjer sig vid". Snijders är också noga med att genomgående i boken förklara att fysiken förser oss med en modell av verkligheten. Det är inte nödvändigtvis verkligheten i sig själv som vi förstår. Som jag sa, mycket handlar om partikelfysik, virtuella partiklar, vaccumfält mm. Men här finns också rent astronomiska essäer som tex. varför det är mörkt om natten, en essä om den kosmiska bakgrundstrålningen etc.
Det känns faktiskt skönt att det publiceras såna här böcker på svenska. Något att växa i och som samtidigt satsar på kvalitet i tanke såväl som textbehandling istället för glättiga bilder.

Jan Sandström

Superstrings and Other Things

Carlos I Calle, 2001, 647 sidor, mjuk rygg, pris: 14,99 pund, Institute of Physics Publishing, Dirac House Temple Back, Bristol BS1 6BE, England, ISBN 0-7503-0707-2

Carlos I Calle är verksam som fysiker på NASA Kennedy Space Center. Här har han skrivit en bok om grundläggande fysik som på samma gång är relativt djuptäckande, men ändå relativt enkel att ta till sig. Observera att allt i boken inte är av direkt astronomiskt intresse. Men i synnerhet kapitel tre , The structure of matter, kapitel fyra, Thermodynamics, samt del sju, Modern physics som från och med sid. 441 och ända till bokens slut behandlar relativitetsteorierna, kvantfysik, olika former av superkrafter, GUT,s, supersträngar, universums skapande mm. Bokens fräschör, heltäckning och låga pris gör den till ett bra köp.

Jan Sandström

Paradoxen som försvann

David Lindley, 2002, 230 sidor, mjuk rygg, Studentlitteratur AB, Box 141, 221 00 Lund, ISBN 91-44-01736-7

En av kvantfysikens giganter, dansken Nils Bohr sa en gång att den som inte blir en smula skrämd av kvantfysikens konsekvenser, den har inte begripit den. Det den amerikanske fysikprofesorn David Lindley gör i den här pedagogiska lilla boken är inte så mycket att förklara olika kvantfysikaliska teknialiter och begrepp. Istället försöker han att på ett matematikfritt, och för lekmannen, begripligt sätt förklara vad kvantfysikaliska tillstånd, deras mätningar får för konsekvenser för vår verklighetsförståelse. Naturligtvis ligger här Heisenbergs osäkerhetsrelation som är nyckelbegreppet i all kvantfysikalisk förståelse i grunden. Den säger att ju noggrannare vi mäter en partikels position, ju sämre kunskap får vi om dess rörelsemängd, och vice versa. Annat som här ingående diskuteras är Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken. Att man inte kan uttala sig om något tillstånd förrän en mätning är gjord. Då ”kollapsar”ett alternativ till verklighet, och de andra försvinner. Boken redogör också noggrant för försök att komma runt problemet. Då främst Einstein-Podolsky-rosenteoremt, Bells teorem, Bohms införande av dolda variabler och guidevågor och mycket annat. Svåra frågor, och förvisso krävs det lite hjärngymnastik av läsaren. Styrkan med boken är dock att Lindley hela tiden tålmodigt förklarar och upprepar det han vill ha sagt med så enkla medel som möjligt. Därför när man lägger boken ifrån sig har man i alla fall en betydligt klarare bild av hur kvantfysiken i grunden har förändrat vår syn på tillvaron. Man har också en arsenal av relevanta frågor för en djupare inträgning i ämnet. Bara det motiverar i hög grad en genomläsning av boken. Boken får en klart skinanade fyra i betyg.

Jan Sandström

Prestigious Discoveries at CERN

R. Cashmore, L. Luciano, J-P Revol, 2004, 190 sidor, inbunden, pris: 30,50 pund, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 3-540-20750-37

Den 16 september 2003 hölls en konferens vid CERN, Europas stora partikelacceleratorlaboratorium. Anledningen var att det gått 30 år sedan man vid laboratoriet upptäckt den svaga, neutrala strömningen, och 20 år sedan man upptäckt de viktiga partiklar som verkar vid den svaga kraften, och som bla får stjärnor att ly, nämligen W och Z-bosonerna. Därför var en mängd vetenskapsmän av stor dignitet inbjudna. Låt mig säga att det härv erkar vara en verkligt mansdominerad värld. Inte en enda kvinna bland föredragshållarna. Man diskuterade en mängd olika företeelser. först ut var Nobelpristagaren Steven Weinberg som kåserade kring upptäckterna av de ovan nämnda partiklarna och kring standardmodellen för partikelfysik. Därefter kom G. Brianti och talade om CERN:s bidrag till utveklandet av partikelaccelratorer och olika typer av partikelstrålar (kollimering etc). Upptäckten av de neutrala strömmarna kom efter detta. En personlig redogörelse för hur man upptäckte W och Z-partiklarna kom därefter från P. Darriulat. Överhuvudtaget bar föredragen en personlig prägel. Den stora acceleratorn LHC (Large Hadron Collider) som är färdig 2007 upptog mycket av framtidsspekulationerna. Den mest spännande aspekten tycker jag är man har gott hopp om att upptäcka Higgspartikeln. Den aprtikel som troligen var verksam vid universums inflationsfas, och var den som gav de olika partikeltyperna deras massa. Boken är mycket intressant och redogör för vad som verkligen är ”big science”vid ett av världens främsta laboratorier för partikelfysik. Viktigt är dock att man endera är insatt i en del fysikaliska termer, eller också har tillgång till ett fysiklexikon. Boken är rikligt illustrerad.

Jan Sandström

It´s About Time

David Mermin, 2005, 192 sidor, inbunden, pris: 18,95 pund, Princeton University Press, 41 William Street, Princeton, New Jersey 08540-52, USA, ISBN 0-691-12201-6

Den här fina lilla boken är en i raden av böcker som nu utges i samband med att det är 100 år sedan Einsteins ”mirakulösa”år, 1905 där han presterade inte mindre än fem banbrytande rtiklar, samtliga i den tyska tidskriften ”Annalen der Fysik”. Den speciella relativitetsteorin som behandlar ljusets konstanta hastighet och dess följder för tid och rum var en av den fem. Den presenteras här av den amerikanske partikelfysikern David Mermin på ett vis som vänder sig till både den matematiskt oinitierade och den som vill ha lite mer matematiskt kött på benen. Textmassan är utformad så att man får en god bild av relativitetsteorin bara genom att läsa texten och förstå de geometriska figurerna som förekommer i rikt mått i boken. Men för att till fullo få ut det mesta krävs det att man behärskar åtminstone algebra på gymnasienivå. Därför kan man nog säga att den här boken inte direkt vänder sig till den som vill ha en strikt populärvetenskaplig beskrivningav speciella relativitetsteorin, utan den som kräver lite mer. Exempelvis fysik och matematiklärare på högstadie och gymnasienivå. Här finns heller inte mycket för de som är intresserad av Einsteins liv och historiska anekdoter att hämta. Alltså strikt vetenskap, och på ett bra sätt.

Jan Sandström

110922

Himlens väktare

Ulrika Engström, Leopard förlag, ISBN 9789173433631, 240 sidor, pris: 174 kr

Låt oss först glädja oss åt att detta, kokboksutgivningens förlovade land, detta år kommer några böcker om astronomi. Ulrika Engström, vetenskapsjournalist och ingående i redaktionen för SVT:s Vetenskapens värld, har skrivit, denna, ”Himlens väktare”och som ser främst på hur tänkare och astronomer alltifrån de gamla joniska naturfilosoferna och så småningom Ptolemaios på 100-talet e.Kr. och fram till och med Copernicus på 1500-talet försökte att bringa ordning i den astronomiska världsbilden. Hennes tre enskilda hjältar i boken är just sagde Copernicus, den persiske 120—talstänkaren Nasir al-Din al-Tusi, och slutligen den indiske 600-talsastronomen Brahmagupta. På plussidan med den här boken kan läggas hennes breda översikt över hur man mödosamt har försökt att förändra människans världsbilder i mer än 2000 år. I synnerhet är hennes behandling av Copernicus liv och likaså beskrivningen av den kinesiska kosmologins utveckling bra. Även om även de innehåller en del konstigheter. Exempelvis behövdes det definitivt inte en ”ny fysik” för att förstå Copernicus. Ulrika Engström påstår också att kineserna under perioden 500 f.Kr. till idag har observerat med än 70 supernovor, vilket definitivt inte är med sanningen överensstämmande. Uppenbarligen blandar författaren ihop supernovor och vanliga novor. Ur strikt astronomisk synvinkel är hennes största fel i boken, och det är verkligen flagrant för en som har rest runt i världen för att söka vetenskapliga, historiska sammanhang och vars bärande tema för boken är människans försök att förstå solsystemet och universum är att hon på flera ställen i boken påstår att solen, månen och planeterna rör sig västerut bland zodiakens stjärnbilder. På ett ställe i boken anger hon som exempel att när en planet står i lejonets stjärnbild och börjar sin retrograda vandring bakåt så går planeten in i Jungfruns stjärnbild. Det är helt enkelt ett så avgörande fel i en bok av det här slaget att det enligt mitt förmenande faktiskt slår undan hela syftet med boken. Kunde inte författaren ha låtit en astronom få fackgranska manuskriptet. Likaledes barkar det åt fanders när hon ska förklara precessionen. Efter att korrekt ha angivit att det tar ungefär 26 000 år för jordaxeln att likt en gigantisk, kosmisk snurra göra ett varv. Så anger hon att precessionen flyttar jordaxeln en grad vart hundrade år. Eftersom det går 360 grader på en cirkel så hamnar vi här på uppgiften att det tar 36 000 år för axeln att gå ett varv. Några meningar längre ner rättar hon sig själv till att säga att Polstjärnan ”hoppar” en grad vart 71:a år. Lycklig den observatör som får bevittna detta kosmiska ”skutt”. Flera andra luddigheter finns här och var, men den allvarligaste och som kan få direkta fysiska konsekvenser är hennes beskrivningar av hur hon dumt nog, experimenterar med att försöka se solfläckar med blotta ögat. Detta utan att skriva att man aldrig ska se på solen vare sig med oskyddade ögon, även när den står lågt, eller med annan optisk utrustning eftersom det kan medföra omedelbar blindhet.
Ska man sammanfatta så är boken dock en trevlig läsning för den som har ett mycket kritiskt öga för konstigheterna i framställningen. Det är synd bara med tanke på hur sällan astronomiska böcker utges nu för tiden i Sverige skulle bli så mycket fel.

Jan Sandström

110906

Jordnära Rymd

Sven Grahn, Instant Book, ISBN 978-91-85671-97-7, Häftad, stort format, 468 sidor, pris: 300 kr

Jag ska i den här lilla recensionen inte alls fatta mig på något långrandigt vis. Ska man sammanfatta den här rejält tilltagna historiken runt femtio års rymdfärder och rymdforskning, både ur civil och militär synvinkel med ett ord så är det: Förträffligt. Boken är skriven av en av ikonerna inom svensk rymdforskning; Sven Grahn, född 1946 och därmed vittne till hela den tidiga rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Han var elva år när Sovjet 4 oktober 1957 sköt upp Sputnik 1 och därmed förändrade världen på gott och ont (mestadels gott) för alltid. Men innan vi rusar iväg kan det vara klokt att först definiera rymdforskning i ordet rätta bemärkelse. Låt oss använda oss av Svenska Rymdstyrelsens definition ”Forskning om rymden med rymdfarkoster”. Markbunden astronomi är med den här definitionen inte att betrakta som rymdforskning. Sven Grahn börjar klokt nog med att ge oss lite allmänt kött på benen i fråga vad som hänt inom området fram till och med slutet av år 2006. 4476 uppskjutningar med satelliter som last. En del av dom här har haft flera satelliter ombord så antalet torde ligga någonstans runt 5000. Totalt skedde det mest uppskjutningar under perioden strax efter mitten av sextiotalet fram till slutet av åttiotalet. Ekonomi i kombination med driftsäkrare satelliter har gjort att man kunnat minska antalet. Sorligt nog har mycket varit militära satelliter, ursprunget till rymdforskningen var ju till stor del att utveckla interkontinentala robotar som kunde slänga kärnvapen i huvudet på motståndarna under det kalla kriget. Men samtidigt ska man kanske vara glad åt detta faktum. Just genom att båda sidor kunde bevaka varandra så noggrant så minskade risken för användandet av kärnvapen. 451 människor hade varit uppe i rymden vid utgången av 2006 och tolv amerikanska män hade vandrat på månen(1969-1972).
Sven Grahn som under många år varit verksam både inom internationell och svensk rymdforskning ger här sin personligt präglade syn på hela utvecklingen. Boken är som jag ser det en fint balanserad skildring mellan teknik, politik, ekonomi och visioner. Därtill rikligt försedd med fina illustrationer i både färg och svartvitt. Man behöver definitivt inte vara någon tekniknörd för att förstå innehållet utan boken är helt skriven för den intresserade lekmannen och lekkvinnan. Efter drygt en fjärdedel av boken börjar en hel del av tonvikten att ligga på svensk rymdforskning efterhand som den kommer igång. Men rymdforskning är i allra högsta grad ett internationellt äventyr så därför försvinner aldrig det perspektivet ur sikte. Boken är omfångsrik, 470 häftade sidor i A4-format. Men för en med barnasinnet kvar och blicken riktad mot stjärnorna blir inte läsningen lång.

Jan Sandström

110729

Exploring Ancient Skies

David H. Kelley, Eugene F. Milone, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-7623-9, häftad A4-format, 639 sidor, pris: 72 pund

Tänk att det går att samla så mycket lärdom inom två pärmar. Det här är den närmast ultimata boken för alla med ett seriöst intresse för världens arkeoastronomi och dess etnografiska motsvarighet. Förvisso kommer den som vill gå på djupet av någon underavdelning i boken att behöva läsa vidarelitteratur, men den personen kan finna vad hon/han behöver i den femtiosidiga bibliografi som ingår i boken. De båda författarna, Kelley och Milone är bägge lätt grånade professorer vid University of Calgary. Boken är resultatet av ett mångårigt forskningsintresse inom det här vida fältet. Vad som gör den här boken så förnämlig är enligt mitt tycke att den ene, Kelley är arkeologiproffesor och den andra, Milone har samma status inom astronomi och fysik. Det gör att deras kunskapsfält överlappar varandra på ett förnämligt sätt. Det märks inte minst genom att boken inledande 150 sidor ägnar sig åt att gå igenom och förklara den astronomiska bakgrunden. Här rör det sig om både celest mekanik, ren astronomi och inte minst geometri. I den här avdelningen skyggar inte författarna för att använda siffror, även om de rena formlerna är få. Men man bör inte hasta över de här sidorna, för studerar man dom noggrant så har man rejält på fötterna när man kommer in på bokens andra och huvudsakliga innehåll, nämligen astronomin inom olika kulturer. Till att börja med behandlas här mycket av paleolitiska och neolitiska kulturer i Europa och mellanöstern, men efterhand utökas det hela till mer etnoastronomi. Vi lär oss om afrikansk astronomi där inte bara Egypten utan även andra, mindre folks himlaskådande och religiösa trossystem tas upp. Sedan går författarna vidare till Asien och Oceanien där inte minst det är fascinerande att studera likheter och skillnader mellan Mikronesien, Polynesien och Melanesien. Inte minst intressant är hur de använda astronomin för sina färder över Stilla havet. Boken sista 150 sidor ägnas åt Nya världen där naturligtvis Mayaastronomin ägnas rejält utrymme, men där också övriga Mesoamerika, Nordamerika, med djupdykningar till olika regionala kulturer och till sist Sydamerika behandlas. Språket är genomgående inte tekniskt, men de komplexa frågeställningar som diskuteras gör att man ofta måste vara fullt fokuserad på läsningen och göra små reflexionspauser. Det man ofta undrar över, och som naturligtvis ingen nutida bok kan informera om är hur de här människorna verkligen tänkte och funderade, både som individer och som grupper. Vi har i vissa avseenden kommit en lång väg, men i andra känns allt som igår. Boken innehåller massor av förnämliga skisser och intressanta tabeller. Det enda egentliga sorgebarnet i den här luntan är fotografierna. Nästan alla är svartvita (det kan man leva med), men kvalitén på bilderna, både rent teknisk och när det gäller fotovinklar etc. för tankarna till Kodak lådkameror. Men kanske skulle det ha blivit allt för dyrt med nytagna, proffsiga fotografier. Men hur som helst, det sistnämnda är bara en mindre anmärkning. Mig har den här boken givit en mycket både bredare och djupare inblick i det här fascinerande, kulturhistoriska fältet.

Jan Sandström

110319

Discoverers of the Universe

Michael Hoskin, Princeton University Press, 2011, ISBN 978-0-691-14833-5, inbunden, 272 sidor, pris: 20.95 pund

William och Caroline Herschel, tillsammans med Williams son John Herschel torde utan vidare kunna räknas som världens genom tiderna mest eminent astronomifamilj. Andra storheter som Struves etc. får ursäkta. William ( 1738-1822) tillsammans med systern Caroline (1750-1848) var av Hannoverskt ursprung. Deras far Isac var regementsmusiker i Hannover och ehuru fattig och relativt obildad själv såg han till att hans begåvade barn fick den utbildning som låg inom hans ekonomiska möjligheter. Tack vare att Englands konung George III var från Hannover så hamnade Wilhelm som han först hette i England. Tack vare hans musikutbildning fick han så småningom tjänst som organist och oboespelare i Bath. Undan för undan växte hans intresse för astronomi och han kom så småningom att slipa speglar och tillverka teleskop som både i fråga om storlek och kvalitet överträffade allt som samtiden kunde erbjuda. Så småningom lockade han över Caroline som hushållsföreståndarinna och så småningom som astronomisk assistent från Hannover och på den vägen blev det. William upptäckte planeten Uranus 1781, upptäckte infraröd strålning, katalogiserade dubbelstjärnor, spekulerade om kosmologi, och till råga på allt fann han och katalogiserade tillsammans med Caroline ca 2500 deep sky-objekt. Caroline upptäckte nio kometer och flera deep sky-objekt med de kometsvepare som William tillverkade åt henne. Den här fina biografin över syskonparet har som upphovsman den kände astronomihistorikern Michael Hoskin från Cambridge University. I boken har han åstadkommit en mycket fin blandning av vetenskaplig lärdom presenterad på ett lättfattligt och trivsamt sätt. Men man får också fina ögonblicksbilder av syskonparet Herschel och deras samtida. Miljöskildringar av ett Pre-Dickenskt England är också legio. Boken är väl illustrerad både i färg och svartvitt och innehåller också notapparat, samt vidareläsningstips. Ett måste för den som vill kunna säga att vederbörande är astronomiskt allmänbildad. Också en mycket lämplig guide på astronomisemestern till de Brittiska öarna.

Jan Sandström

100425

The Sun Recorded Through History

J.M. Vaquero, M.Vázques, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-92789-3, inbunden, 396 sidor, pris: 121.50 pund

Är det någonsin berättigat att tala om en förträfflig redogörelse för mänskliga observationer av solen, bade utan instrument och med, genom historien ända tillbaka till århundradena före vår tideräkning, och fram till modern tid så är det när det gäller den här boken. Mycket rikligt illustrerad, utan att på något vis vara ”glassig”, alla illustrationer omnämns i texterna och har relevans för händelserna som beskrivs är det en bok som bäst lämpar sig för amatörastronomer med ett specialintresse för solen och för vetenskapshistoriker. Tyvärr gör väl det höga priset att boken inte faller i händerna på gemene man. Författarna är spanska yrkesastronomer,v erksamma vid Universad Extremadura och Instituto de Astrofisica de Canaris. Boken är uppdelad på sju kapitel, var och ett försett med en egen referenslista. Bokens första 50 sidor ger oss karakteristika för vår dagstjärna, då främst sådant som kan iakttagas visuellt. För den som är ute efter kärnfysik eller plasma dito är inte det här rätt bok. Kapitel två ägnar sig åt att redovisa observationer av solfläckar med blotta ögat. Del tre som är bokens längsta, drygt 70 sidor ägnas åt teckningar av solen. De intressanta seklen 1600-1800 står i fokus här. De åtföljande avsnitten ägnas i tur och ordning åt solförmörkelser, hur man räknade fram soldiametern och mätte den astronomiska enheten (AE), Polarsken och förbindelserna solen-jorden, samt till sist hur man har presenterat solaktiviteten under teleskoperan. Ibland flyter kapitlen lite i varandra som t.ex kapitel 3-7, men det är oundvikligt och gör inte ett dugg. Språket är vetenskapligt och ometaforiskt, men ändå får man reda på mycket kuriosa och anekdoter. Första kapitlet innehåller en del formler när det gäller beskrivning av solens fysikaliska parametrar samt olika observationsförhållanden och tekniker, men man behöver inte förstå dom för att greppa kontentan. Boken ingår i Springer-Verlags fina serie ”Astrophysics and Space Science Library och har utgivningsnummer 361. Rekommenderas högeligen. Lämplig från medelavancerade amatörastronomer, fåtöljvarianten likaväl som den observerande. En guldgruva, tyvärr gäller det även priset.

Jan Sandström

091210

Women in Early British and Irish Astronomy

Mary Bruck, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-90-481-2472-5, inbunden 300 sidor

Det är onekligen många spännande och fascinerande människoöden som vi får möta I den här välskrivna historieboken över utvecklingen inom astronomin på de brittiska öarna I allmänhet och vilka de kvinnor var som deltog. Dr Bruck är själv irländska och det är därför extra spännande att ta del av upplysningarna om kvinnorna från den gröna ön. Här möter vi sådanan framstående damer som hustrun till den tredje earlen av Rosse som byggde det famösa teleskopet Leviathan med en spegel på 72 tum och som bl.a. mycket annat resulterade i att man kunde fastställa spiralstrukturen hos M 51 Mary (1813-1885) och earlens för tidigt bortgågne kusin Mary ward, framstående konstnär och fotograf mm. Givetvis möter vi välkända giganter som Caroline Herschel, syster till William och som var den första, kvinnliga yrkesastronomen, spektroskopins utvecklare William Huggins fru Margret som deltog i spektrallinjernas utforskning på jämnställd fot med sin man. Vi möter systrarna Clerke, den brittiskfödda Cecilia Payne som när hon väl emigrerat över till USA utvecklade mycket av den teoretiska bakgrunden till att förstå stjärnornas fysik. Men här finns också många åtminstone för mig okända storheter. Det här var en tidsålder (den viktorianska) när kvinnorna förväntades vara några slags vackra ”kuttersmycken”vid sidan av sina män. Paradoxallt nog så bidrog utvecklingen i England med sin tradition av ”Gentlemen Astronomers” till ett mycket högre deltagande av kvinnor inom astronomin än vad som var fallet i det mera statsstyrda forskningen på kontinenten. Det är bara att gratulera Dr. Bruck till en förträfflig bok. Språket är klart och livligt med en mängd detaljer. Boken är därtill lagom illustrerad med många vackra teckningar, målningar och foton. För den som är intresserad av att se vad representanterna för 50 % av mänskligheten gjorde för universums utforskande i det ledande landet i världen under de här dynamiska åren, så är det här precis den rätta boken.

Jan Sandström

091119

Dark Side of the Moon

Wayne Biddle, W.W. Norton & Co Ltd. London, 2009, ISBN 9780393059106, inbunden, 220 sidor+, pris: 18.99 pund

Den här mycket intressanta biografin över den tyske raketforskaren och en av de drivande krafterna bakom Apolloprojeket, Werner von Braun, ställer en mycket angelägen fråga när det gäller vetenskapskvinnor och män. Har forskarna något ansvar för vilka herrar de tjänar, i vilket syfte de utför forskandet och slutligen, något ansvar för användandet. Den som ställer de här frågorna är Wayne Biddle, medlem av fakulteten för skrivna seminarier vid John Hopkins University i USA. När det gäller just von Braun så pekar Biddle på han faktiskt, trots vad han senare förnekade och bagatelliserade efter emigrationen till USA när amerikaner och ryssar hade en huggsexa om de tyska vetenskapsmännen, var officer i SS, använde flitigt koncentrationslägerfångar från lägret Dora (20 000 fångar miste livet i lägret pga. Av omänskliga förhållanden) och var mycket väl medveten om användningsområdet för de monster han var med om att frambringa. I det kalla krigets skugga blev von Braun senare en ikon i USA, och många, i mitt tycke naiva rymdentusiaster håller fortfarande fast vid bilden av von Braun och hans likasinnade forskarkollegor som någon sorts högteknologiska drömmare. Förutom att starkt ifrågasätta det moraliskt riktiga i von brauns agerande utgör också en boken en god källa för förhållandena i Tyskland i spåren av det stora kriget 1914-18 och fram till och med att nazisterna på nytt lade Tyskland i en ännu djupare ruinhög 1945. Jag vill rekommendera den här boken just som en motvikt till bilden av den opolitiske vetenskapsmannen och att man som forskare inte behöver ta hänsyn till sin egen etik och sitt eget samvete.

Jan Sandström

090817

Mysteries and Discoveries of Archeoastronomy From Giza to Easter Island

Guilio Magli, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-76564-8, inbunden, 432 sidor, pris: 24.99 pund

Subdisciplinen inom astronomisk historieforskning, arkeoastronomi har tyvärr genom många vildvuxna spekulationer och genom direkta charlataner typ Erich von Däniken fått en lite dålig klang. Det är väldigt tråkigt eftersom tvivelsutan många av de olika, i första hand byggnadsverk och ”sakrala landskap” från forntiden och framåt onekligen har direkta astronomiska samband. Något som den här välskrivna och fräscha boken skriven av den italienske professorn i civil arkitektur vid universitetet i Milano, Guilio Magli klargör med all önskvärd tydlighet. Boken som innehåller mer än 180 foton, skisser och planritningar är uppdelad i två avdelningar. Den första är en slags världsgenomgång av olika arkeoastronomiska faciliteter alltifrån de forntida Carnac i Bretagne och Stonehenge över så disparata ställen som Giza, Indien, Kina och Japan till Mesoamerikas ruinpyramider och i synnerhet Inkaindianernas fascination med samband mellan horisonten och himmelska fenomen. Texterna är alldeles lagomt komplexa för den intresserade amatörastronomen och professor Magli resonerar trovärdigt och lite lagomt spekulativt utan att tappa fotfästet och olika tolkningsmöjligheter. Del två som är på ca 150 sidor. Försöker att ge mer ”kött”på benen när det gäller de folkslag som har byggt monumenten, vad de möjligen kunde tänkas vilja uttrycka och eventuella samband med dokumenterad historia (professor Magli tror inte mycket på den s.k. difussionensmetoden där civilisation och monumentskapande skulle ha utgått från ett centra, typ Babylon och sedan spritt sig). I del två sätter han helt enkelt in vad vi vet i ett etnografiskt, religionshistoriskt och antropogiskt sammanhang i den mån data överhuvudtaget låter sig tolkas och förstås av oss idag. Den här boken utgör en mycket intressant läsning och ger en mycket god grund att stå på för den astrohistoriskt intresserade.

Jan Sandström

090612

Einstein: hans liv och universum

Walter Isaacson, Albert Bonniers Förlag, 2009, ISBN 9789100119386, inbunden, 666 sidor, pris: 217 kr (adlibris.se)

Albert Einstein (1879-1955) har som ingen annan vetenskapsman (eller kvinna) kommit att bli en ikon. Den kultstatus som han uppnådde världen över efter det att hans allmänna relativitetsteori 1919 hade bekräftats genom den brittiska solförmörkelseexpeditionen under ledning av den briljante astronomen Arthur Eddington kan närmast liknas vid den media och folkuppståndelse som idag är förbehållet rockstjärnor. En del av förklaringen torde ha varit en krigstrött värld som till varje pris ville ha en positiv förebild. Men det berodde även på hans charmerande yttre. Med håret lite fladdrande, hans bohemiska yttre och naturligtvis hans vänliga och otvungna sätt, samt hans villighet att vara tillgänglig för media och folk i allmänhet spelade givetvis in. Men i slutändan hade det inte räckt om han inte hade varit det stora geni som han var. Einstein, son i en judisk medelklassfamilj hade efter en lite strulig vägblivit fysiker och efter att ha nobbats vid otaliga universitet i Europa hade med hjälp av en av hans bästa vänner, Michael Grossman fått arbete vid patentverket i Bern. Resten är historia. Einsteins fantastiska förmåga att tänka i bilder snarare än rent matematiskt ledde hans funderingar fram till året 1905, det år som brukar kallas hans mirakulösa år. Det året publicerade han fem uppsatser, var och en värdigt ett nobelpris. Mest känd är hans speciella relativitetsteori om ljusets och tidens egenskaper för kroppar i likformig rörelse i förhållande till varandra, samt redogörelsen om ljuskvanta som bara emitteras och absorberas vid speciella våglängder och som förklarar ljusets egenskaper som både vågor och partiklar, därmed läggandes ett av grundfundamenten för kvantfysiken som hans enare i livet gjorde sitt bästa för att vederlägga. Åren 1907-1915 kämpade han med den skönaste teori som människan har lagt fram, den allmänna relativitetsteorin. Den kan sammanfattas i en mening. ”Rummet talar om för materian hur den ska röra sig, och materian säger till rummet hur det ska krökas”.

Privat hade Einstein inte det lika lätt. Han fick två söner och en dotter tillsammans med en temperamentsfulla serbiska fysikern Mileva Marics som han senare skilde sig från. Kvinnorna tycktes dras som av en magnet till honom. Så småningom kom de att bli bara två i hans liv, hans kusin och fru Elsa och den ständige sekreteraren och Kerberos, Helen Dukas som blev Einstein och hans minne trogen ända till sin egen död 1982. Einstein, övertygad pacifist, demokratisk socialist och samtidigt en superindividualist blev efter Hitlers tillträde till makten i Tyskland 1933 tillsammans med många andra förnämliga vetenskapsmän tvungna att fly Tyskland. Det är en ödets ironi att ett flertal av de här flyktingarna senare spelade en stor roll när USA före Tyskland lyckades framställa atombomben. För övrigt byggandes på Einsteins sköna och samtidigt fruktansvärda formel för massa och energis ekvivalens i den speciella relativitetsteorin. De sista 22 åren levde och verkade han vid Princeton universitetet, fåfängt försökandes utveckla en enhetlig fältteori för gravitation och elektromagnetism. Efter Elsas död, allt mer en åldrande och lite sorgsen, men samtidigt fridfull åldring. Författaren, redaktören mm. Walter Isaacson har på det hela taget åstadkommit en mycket läsvärt biografi på drygt 660 sidor. Dock, med tanke på det förnämliga uppbådet av fysikprofessorer som han tackat i förordet hade jag gärna sett att han tagit upp mer av Albert Einsteins vetenskapliga arbete. I synnerhet gäller det hans deltagande i de förnämliga Solvaykonferenserna i Europa under mellankrigstiden. Här möttes eliten av världens fysiker och kosmologer för att utmejsla universum. Jag skulle också med glädje sett mera av hans arbete vid Caltech 1931 och 1932, i synnerhet hans möten med Edwin Hubble, astronomen som tillsammans med kollegan Milton Humason år 1929 upptäckte observationellt universum expansion.

Jan Sandström

Galileos dotter

Dava Sobel, 2000, 410 sidor, inbunden, pris: 353:-, Wahlström & Widstrand AB, Sturegatan 32, Box 5587, 114 85 Stockholm

Galileo Galilei (1564-1642) är väl främst känd för de astronomiska upptäckter av oskattbart värde som han gjorde med sitt lilla en?tums teleskop. Men egentligen så lade han grunden till den experimentella fysiken bl.a. med sitt arbete på fallande vikter. I den här förnämliga boken av den amerikanska författarinnan Dava Sobel, tidigare känd i amatörastronomiska kretsar för boken "Longitud" så får vi följa Galileos liv och öde i ett intrigspäckat Italien mot en fond av motreformationen och det 30-åriga kriget. Knappast rätt tid att lägga fram argument som hotar den etablerade världsbilden. Det fick han också erfara då han blev kallad inför inkvisitionen 1633 för sitt verk "Dialog om de två världssystemen". Han fick tillbringa de 9 år han hade kvar i husarrest. Boken hamnade på katolska kyrkans indexlista över förbjudna böcker. Men "Galileos dotter" anspelar på det äldsta av tre barn som han fick tillsammans med Marina Gamba. Dottern hette egentligen Virginia men antog som nunna namnet Maria Celeste. Hon hade ända fram till sin för tidiga död 1634 en kärleksfull och innerlig korrespondens med sin fader om både smått och gott. Många av hennes brev återges här och skänker en tidstypisk stämning åt skildringen. Det gör den här smakfullt illustrerade boken till inte bara ett naturvetenskapligt historiskt viktigt dokument utan ger också en humanistisk och varm dimension till skildringen. Jag kan därför varmt rekommendera den.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2001)

I Lejonets hjärta, Drottning Kristina och stjärntydarna

Kjell Lekeby, 2001, 174 sidor, pris: 195:-, Pleiaderna Bokförlag, Katarina Bangata 67, 5 tr., 116 42 Stockholm

1600-talet var en brytningstid på mer än ett sätt, exempelvis när det gällde att skifta vetenskapliga paradigmer. Här möttes det gamla och det nya. Vi ska komma ihåg att t ex en sådan vetenskaplig gigant som Newton sysslade en hel del med alkemi. Just denna brytning har Kjell Lekeby tagit fasta på i sin lärda bok om drottning Kristinas förhållande till astrologin och astrologerna. Inte minst märks det kanske på att trots att hon inte tvivlade stort på astrologin som sådan gav hon ofta inte mycket för uttolkarna. Den här boken innehåller mycket intressant astronomi, sedd i den historiska backspegeln. Eftersom gränserna mellan astronomin och astrologin var flytande så blir även texten det. Viktigt är också att påpeka att Lekeby själv inte är någon astrologianhängare. Förutom astronomi/astrologi så möter vi 1600-talets kulturklimat i stort. Boken innehåller också ett intressant förord av docent Erland Sellberg där han sätter in 1600-talets filosofi i en vidare kontext. Boken innehåller också många fina kopparstick. En liten invändning är dock att på slutet lider boken nästan av "overkill" när det kommer till vitterhet. Exempel på detta är att återge astrologen Andreas Goldmayers horoskoptolkning över Kristina både på svenska och originaltyska.
Boken kan beställas från Pleiaderna Bokförlag, 08-642 5508, e-post: kjell. lekeby@spray.se, för 120:- portofritt.

Jan Sandström
(ASTRO nr.2 2002)

Exploring Ancient Skies

David H. Kelly, Eugene F. Milone, Springer-Verlag, Heidelberg, 2005, ISBN 0-387-953-8, inbunden, 608 sidor (A 4-format), pris: 230 pund.

Det här måste vara den ultima boken när det gäller historien om världsomspännande astroarkeologiska undersökningar och teorier. Författad av de båda kanadensiska professorerna Kelly och milone, båda verksamma vid University of Calgary, utgör det här verket något av den mest heltäckande encyklopediska sammanställningen som gjorts i ämnet. I boken 157 första sidor redogörs för olika objekt och företeelser som man kan observera med blotta ögat. Vidare metoder för att utföra observationerna, och de problem som vidhäftar dem. Därefter tidsbestämning och kalendrar, samt övergående fenomen. Allifrån regnbågar till meteorer. Efter denna grundläggande och detaljrika inledning tar den egentliga ”när, var och hur”d över, börjandes med paleolitiska och neolitiska kulturer världen över. Från och med sidan 211 till sidan 470 redogörs för alla kontinenter och öar i världen. Lärda och faktaspäckade sidor interfolierade med massvis av svartvita foton, tabeller, teckningar och annat smått och gott. Här finns också en färgsektion. De två sista kapitlen tar upp speciella fenomen och problem som tex. Betlehemsstjärnan, indiansk kosmologi, konjunktioner, kalendrar och spridningena v idéer runt världen. Vidare också syftet med kosmologierna och observationerna. Till exempel sådd och skörd, ceremonier, navigation etc. därefter fyra appendix vöer arkeoastronomiska redskap, moderna stjärnkartor, övningar och problem samt ett urval av mayaindianernas kalenderutveckling. Därtill en referenslista på inte mindre än 52 sidor. Av den kan ni själva döma hur mycket fakta som faktiskt den här boken innehåller. Illustrationerna är 392 stycken till antalet, och boken innehåller 95 olika tabeller. Det är knappast den bok man sträckläser. Men man kommer tillbaka till den igen och igen. Att läsa ett avsnitt då och då är ett synnerligen trevligt och lärorikt tidsfördriv. Som referensverk för den seriöse är boken ovärderlig. Dyr? Javisst, men den kostar faktiskt inte mer än ett bra okular.

Jan Sandström

Enrico Fermi, His Work and Legacy

red. C Bernardini, L. Bonolis, Springer-Verlag, 2004, ISBN 3-540-22141-7, inbunden, 410 sidor, pris: 30.50 pund.

Den italienske fysikern Enrico Fermi (1901-1954) var utan tvekan en av 1900-talets giganter när det gäller partikelfysik. Både teoretisk och tillämpad. Ett axplock ur hans liv som fysiker innehåller tex. Nobelpriset 1938 för sitt arbete om den svaga växelverkan och ”inbromsade” (min översättn.) neutroner när det gällde att att skapa radioaktiva grundämnen. Han ledde också byggandet av den första atomreaktorn som togs i bruk i Chicago i december 1942. Vidare var han konsult åt ”Manhattanprojektet” under andra världskriget, Byggandet och skapandet av de första kärnvapnen. Hans arbete med nukleoner, kvantkromodynamik mm. är också mycket betydande. Han var till stora delar autodidakt, och var känd för att inte läsa så mycket om de nya problemen, utan istället skumma rubrikerna, och sedan genomföra experimenten själv och dra sina slutsatser. Han var också en man med stor personlig integritet och en formidabel lärare. Fascismens antagande av raslagar i Italien 1938 gjorde att han tillsammans med familjen utvandrade till USA och Columbiauniversitetet 1938. Hans hustru var av judisk börd. idag bär många termer inom fysiken hans namn t.ex fermioner, och det berömda ”Fermi-lab”i Chicago är uppkallat efter honom. Den här antologin är en hyllning till Fermi och hans arbeten. Bidragen är skrivna av olika italienska fysiker, och av varierande svårighetsgrad. En hel del av dom innehåller gott om formler, och terminologin är sådan att det vill till att man har lite ”kärnfysik”på fötterna. Man lär sig dock en hel del av boken, både om fysik i allmänhet, om fysikers sätt att arbeta, och framförallt om Fermi själv. Det är definitivt, trots att jag inte är någon von Neumann direkt när det kommer till matte, inte en bok som jag vill ha oläst.

Jan Sandström

Dear Visitor, Voices of McDonald Observatory

Karen Stewart Winget, 2003, 276 sidor, mjuk rygg, Caddem Publishers, Suite 100, 1822 Red Rock Drive, Round Rock, Texas 78664, USA, ISBN 0-9742535-0-2

Den här boken var det ett rent nöje att recensera. Sällan har väl en astronomibok författats med så stor kärlek till objektet och människorna som avhandlas, som i Karen Stewart Wingets bok om historien och människorna bakom McDonaldsobservatoriet i västra Texas. I närheten ligger förresten Prude Ranch där varje år Texas Star Party hålls. Observatoriet som numera sorterar under University of Texas drevs från början av Yerkesobservatoriet i Chigaco. Likt så många teleskop i USA har det här observatoriet namn efter den som testamenterade grundplåten till det hela. Det var ranchmannen, affärs dito William Johnson McDonald, skotsktklingande så det förslår som kom till världen i Texas 1844 och gick ur densamma i början av 1900-talet. Det hela resulterade så småningom i etablerandet av det här observatoriet på Mt. Locke 1939. Det första teleskopet, en 82-tums reflektor invigdes 1942. Instrumentparken har utökats efterhand. 107-tumsteleksopet, Hobby-Eberlyteleskopet sammansatt av 91 hexagonala speglar mm.
Till de mest kända föreståndarna kan räknas Otte Struve, Gerald Kuiper, Harlan Smtih. Den mest kände astronom som tjänstgjort här är utan tvivel gerald de vacouleurs, galaxexpert och trätobroder till Allan sandage om den extragalaktiska avståndsparametern. Karen Stewart Winget har verkligen i den här boken låtit alla som haft något med observatoriet att göra komma till tals. Astronomer, tekniker, politiker, ranchägare, hemmafruar, vanliga mexikanska arbetare etc. Ofta i rolig anekdotform. Man kommer verkligen livet på Mt. Locke in på livet. Ur alla aspekter. Inte minst när det gäller naturen och dess djurliv. Boken är illustrerad med svartvita foton, det enda jag hade sett lite mindre av var avdelningen där höjdare i observatoriets styrelse uttalade sig. det blev aningen för långrandigt, och stereotypt. Lite för mycket, ”ryggdunkningar och självtillräcklighet”för min del. Annars är det här en bok jag verkligen rekommenderar. Inte minst för det mycket sympatiska intryck som författarinnan gjorde på mig när jag skrev och beställde den. Snabbt levererat med ett vackert vykort från texas där hon skrev några värmande ord plus signering av boken. Verkligen häftigt. Ni som vill veta hur ett stort observatorium ”in the wild west”fungerar, läs boken.

Jan Sandström

Misfortunes as Blessings in Disguise

Dorrit Hoffleit, 2002, 176 sidor, inbunden, The American Association of Variable Star Observers, 25 Birch Street, Cambridge, MA 02138-1205, USA, ISBN 1-878174-48-7

Den amerikanska kvinnliga astronomen Dorrit Hoffleit är kanske inte så känd här i Sverige. Åtminstone inte utanför de inre kretsarna av de som är intresserade av variabla stjärnor. Men som en av förgrundsfigurerna inom variabelforskningen i allmänhet ända sedan 1920-talet, och AAVSO i synnerhet har hon mycket att förtälja av stort allmänintresse för den astronomiintresserade. Genom att faktiskt under innevarande år uppnådde den aktningsvärda åldern av 96 år så är hon en levande ikon. Hon har arbetat under sådana giganter som harlow Shapley, förståndare för Harvardobservatoriet mellan 1921-1952, därtill den som bestämde var vintergatans centrum låg. Bart Bok m fl. Därför är hennes självbiografi mycket intressant att läsa. Den är enkel, rättfram presentation av hennes inte alltför muntra barndom och uppväxt i skuggan av en storebror med snudd på genistatus och den som betydde allt för modern. Pga av fruktan för den sinnessjukdom som hon misstänkte kunde finnas latent i släkten gifte hon sig aldrig. I den här boken som självfallet huvudsakligen handlar om astronomi, beskriver hon sina med och motgångar. Motgångarna ofta accentuerade av det faktum att hon var kvinna. Efter att på 50-talet lämnat Harvard hamnade hon halvtid på Yale University och halvtid som föreståndare för Maria Michellobservatoriet på ön Nantucket, känd från valfångstsammanhang. Observatoriet var uppkallat efter Maria Michell, den första kvinnliga amerikanska professionella astronomen. Som ledare instiftade Hoffleit att varje sommar skulle fyra till sex elever få praktisera här för att förkovra sig. Många av dem idag yrkesastronomer. Den mest kända kanske Janet Mattei, ordförande i AAVSO, från början en utlandselev från Turkiet. Hoffleit är heller inte rädd för att peka ut sina motståndare, där Donald Mentzel som efterträdde Shapley som chef för Harvard verkar vara ”ärkeskurken”. Boken innehåller också en sektion av svart-vita foton, en lista över samtliga alster som kommit från Hoffleits penna, samt lite annat smått och gott. Man kan också tillägga att hon under 1940 och 50-talen arbetade och skrev mycket för Sky & Telescope. En enkel, rättfram och intressant självbiografi.

Jan Sandström

Minding the Heavens

Leila Belkora, 2003, 406 sidor, mjuk rygg, pris: 14,99 pund, Institute of Physics Publishing, Dirac House Temple Back, Bristol BS1 6BE, England, ISBN 0-7503-0730-7

Tillåt mig här att presentera en mycket välsmakande anrättning som presenterar hur vi har lärt oss förstå något om vår kosmiska omgivning och en del av de människor som har spelat avgörande roll. Författare är den amerikanska astrofysikern och vetenskapsskribenten Leila Belkora med radioobservationer av solen som specialitet. I den här boken berättar hon om hur vårt universum har stadigt växt under de senaste ca 250 åren. Först emellertid en kort inledning. Sedan följer 7 kapitel som i kronologisk ordning smalas kring en gigant. Låt vara att massor av andra människor naturligtvis spelar in. De 7 är engelsmannen Thomas Wricht som i mitten av 1700-talet, låt vara på teologiska grunder spekulerade om andra vintergator. William Herschel med upptäckten av mer än 2500 deep sky-objket, och som grädde på moset, upptäckten av Uranus 1781 torde inte behöva någon närmare presentation. Därefter parallaxernas mästare, Wilhelm Struve, William Huggins, den tillämpade spektroskopins fader. Holländaren Jacobus Kapteyn som runt det förra sekelskiftet försökte bygga ett universum som bara bestod av vår vintergata. Därefter Harlow Shapley, mannen som blev astronom av en slump, och som bestämde läget för vintergatans centrum. Och naturligtvis giganten av dem alla. Edwin Hubble, som 1923 fann Cepheidvariabler i NGC 6822 och tillsammans med Milton Humason 1929 upptäckte att universum expanderar. Bokens sista kapitel berättar om hur vi uppfattar vår vintergata idag. Belkora beskriver dessa spännande år på ett förnämligt sätt. Tack vare bokens sidoomfång kan hon också gå i detalj med frågorna. Ingen skrämmande matematik och väl illustrerad, tillsammans med att den är rykande färsk och bara kostar ett par hundralappar gör den här till ett formidabelt köp för den som vill delta i en svindlande odyssé i tid och rum.

Jan Sandström

The Sky is not the Limit

Neil deGrasse Tyson, 2004, 203 sidor, mjuk rygg, pris: 18 USD, Prometheus Books, 59 John Glenn Drive, Amherst, New York 14228-2197, USA, ISBN 1-59102-188-X

Det här är en självbiografi fram till dags dato av den amerikanske färgade astrofysikern, och tillika föreståndaren för det berömda Hayden Planetarium i New York. Född 1959 i vad som väl kan beskrivas som ett medelklasshem i övre Bronx tog intresset för astronomin över hos honom när han var 9 år gammal. Han gick den långa vägen som amatörastronom. Likväl var han tydligtvis både exeptionellt duktig och hade även tur idet han till exempel vid 14 års ålder fick följa med en solförmörkelsekryssning till Afrika. I som är välskriven (det här är Tysons sjunde astronomirelaterade bok) uppvisar den sedvanliga amerikanska självtillräckligheten. Men likväl skyggar han inte för att ta upp teman som den 11 september 2001, de färgades problem, hur när han fick sin Phd. bara var den sjunde färgade medlemmen av fyratusen amerikanska yrkesastronomer. Han skriver mycket om det hot som kosmiska kollisioner mellan jorden och asteroider/kometer utgör, och vad man med lite mera resurser skulle kunna göra för att förhindra det.
Han berättar också om hur han höll på att gå i taket när han såg filmen ”Mary Poppins” första gången, för all den ”ovetenskaplighet”som barnen här fick sig till livs. Han anser att det vetenskapliga sättet att tänka, att analysera världen och kosmos lagar skulle ges ett mycket större utrymme. Rätt eller fel, barnen behöver väl också få lära sig fantasins och den skapande kreativitetens roll, så en kombination vore kanske på sin plats. Tyson är inte speciellt välkänd i vårt land, emn uppenbarligen är han stor ”over there”, figurerar i kommitéer tillsatta av Vita huset o. dyl. Så värst mycket astronomi lär man sig inte i boken, men som sagt, den är välskriven, och ett intressant tidsdokument, sett från en lite udda synvinkel.

Jan Sandström

Albert Einstein´s Vision

Barry Parker, 2004, 286 sidor, inbunden, pris: 28 USD, Prometheus Books, 59 John Glenn Drive, Amherst, New York 14228-2197, USA, ISBN 1-59102-186-3

Albert Einstein är naturligtvis mest känd för de båda relativitsteorierna 1905 och 1916. Men lustigt nog var det inte för dem han fick ta emot Nobelpriset i fysik 1922. Utan istället för utvecklandet av teorin om hur fotoner kan beskrivas både som partiklar och vågor, och hur de emmiteras eller absorberas vid vissa bestämda våglängder. Han var också med och utvecklade kvantfysiken, även om han aldrig kunde förlika sig med dess filosofiska implikationer. Svarta hål, gravitationsvågor, gravitationslinser, och mycket mer utvecklades tack vare hans teorier. Han var också en uppfinnare av rang, vilket åtminstone för mig var okända fakta. Tillsammans med den ungers-amerikanske fysikern Leo Szilard utvecklade han kylskåp och annat smått och gott under sju års samarbete. Mindre glad var han, pacifist som han var åt att hans berömda formel E=mc2 låg till grund för utvecklandet av kärnvapen. Listan kan göras längre, och det är just vad den amerikanske fysikprofessorn Barry Parker gör i den här både spännande och lärorika och lättlästa (för det mesta) boken. Det är bara på sluttampen när Parker kommer in på teorier för allting, strängteorierna, kvantloops teorier och dylikt som det blir lite komplicerat. Dock inte värre att man hänger med. Kör man fast så inkluderar boken också en ordlista. Illustrationerna fyller för det mesta väl sin funktion. Det enda som irriterar mig en smula, och som inte bara gäller Barry Parker, är varför duktiga vetenskapspersoner och författare ska vara så nonchalanta med astronomiska fakta. Messier ligger t ex. inte ca 2 miljoner ljusår bort. Vår sol kommer att förbränna väte till helium i miljarder år, inte miljoner. Behärskar man komplicerad fysik så utgår jag banne mig från att de också kan få sådana triviala astronomiska fakta rätt. Men det är också enda skönhetsfläcken på en i övrigt bra bok.

Jan Sandström

Isaac Newton

James Gleick, 2005, 288 sidor, inbunden, pris: 260 SEK, Historiska Media, Box 1206, 22105 Lund, ISBN 91-85057-85-1

I år, 1905 är det ju 100 år sedan Albert Einsteins ”annus mirabilis”eller fantastiska år. Själva epitetet syftar tillbaka på en annan av lärdomens giganter, nämligen Issac Newton (1642-1727) och hans ”Annus mirabilis”, vilket var 1666, samma år som London brann och pesten slog till mot England. I den intensiva och läsvärda biografin över den store, paranoide, och för det mesta rätt osympatiska människan betonar författaren James Gleick den vetenskapliga sidan av Newton. Hur han brottades med oänlighetsserier av olika slag för att så småningom komma fram till lagarna om rörelser, krafter och tröghet. Glädjande nog ägnas en rejäl bit åt optiken, Han uppfann ju Newtonteleskopet, hans arbete med att förstå ljusets egenskaper, samt med ljuset som partiklar. Han var en utpräglad enstöring som när den kreativa sidan föll på, knappt åt eller sov. Han tenderade också att bli mäkta upprörd vid kritik eller annat som han ansåg orättvist (rätt mycket). Något som inte minst den ständige trätobrodern Hooke och Leibnitz fick känna på. Den ende som egentligen vann hans bevågenhet var, paradoxalt nog, Edmond Halley som var Newtons raka motsats, öppenhjärtlig, gladlynt, svärandes som ”en sjökapten” och en vän av glada vänners lag i sällskap med en rom eller två. Det var också till stor del Halleys förtjänst att den motsträvige Newton 1687 utgav Principia. Hur som helst, den för boken Pulitzerprisbelönte Gleick som är vetenskapsjournalist har tecknat en balanserad och god bild av den store vetenskaparen. Intressant är också Newtons ensamma och traumatiska barndom, som nog bidrog en hel del till hans senare mindre trevliga egenheter.

Jan Sandström

Einsteins Miraculous Year

John Stachel, 2005, 198 sidor, mjuk rygg, pris: 10,95 pund, Princeton University Press, 41 William Street, Princeton, New Jersey 08540-52, USA, ISBN 0-691-05938-1

2005 är det hundra år sedan Einsteins mirakulösa år. Det året publicerade han inte mindre än fem banbrytande artiklar i ”Annalen der Physik”. De fem var hur man kan bestämma storleken på molekyler i vätska. En förklaring av den brownska rörelsen, två artiklar rörande speciell relativitetsteori där det absoluta rummet och den absoluta tiden upplöses för att ersättas med en rumtidskontinum där ljuset hastighet är lika för alla observatörer, och där det inte finns någon priviligierad position. Det femte bidraget till A.d.P, rörde massan och energins potentiella omvandligar till varandra, och därmed låg vägen till atomens uttnyttjande öppen. Einsteins ”mirakulösa”år är en parafras på Newtons ”annu mirabilis”som inföll 1666.
I den här volymen som innehåller mer än 50 sidor utöver de 198 som nämndes i ingressen till recensionen, skrivs inledningen av ingen mindre än Roger Penrose, Stephen Hawkins gamle vapendragare. Därefter redogörs för Einsteins göranden och låtanden fra t.o.m 1905 i ett ovanligt djupsinnigt och detaljrikt introduktionsarbete av John Stachel, amerikansk fysikprofessor vid Boston University, inte så lite präglad av psykologi. Efter detta är det dags för det egentliga innehållet, dvs. de fem artiklarna med Einsteins egna ord (överstta naturligtvis till engelska) och formler. Men även här blir vi läsare vägledda av John Stachel. Och tur är väl det för de som inte är så matematiskt bevandrade. Men hur som helst. hela boken utgör en fin introduktion till den unge Einstein själv, och beskriver utmärkt hans ”mirakulösa”år.

Jan Sandström

The New Quatable Einstein

Alice Calaprice, 2005, 407 sidor, mjuk rygg, pris: 9,95 pund, Princeton University Press, 41 William Street, Princeton, New Jersey 08540-52, USA, ISBN 0-691-12075-7

Bland mycket annat som Einstein fick lära sig att leva med, var att ha blivit en levande ikon. Det mräktes inte minst på det stora intresset för citat som tillskrevs honom, och hans åsikter om snart sagt allting. Det måste vara tämligen tröttsamt när i grund och botten ens enda önskan är att få vara ifred. Ibland får man känslan av många glömmer att även genier har rätten att få vara vanliga dödliga ibland. De behöver också få släppa lös, de måste också gå på toaletten, det luktar även av genier om de inte duschar osv. Lika befängt tycker jag att det är när man förväntar sig att de ständigt ska haspla ur sig något tänkvärt om praktiskt taget vad som helst.
Sett ur det perspektiv är ändå den här citat och åsiktboken med Einstein läsvärd. Detta tack vare den skickligt och kunnigt utförda editionen av Alice Calaprice, under många år ansvarig för the Einstein collection of papers vid Princetonuniversitetet. Det är väl att märka att det här är den andra, rättade och kompletterade utgåvan. Förorden av henne själv och den brittiske astrofysikern Freeman Dyson är också tänkvärda, där de båda pekar på vikten av också lyfta fram Einsteins mörkare sidor. För sådana hade han, precis som vem som helst. En annan bra sak är bokens appendix som bla innehåller FBI:s syn på Einstein, hans eget brev till president Roosevelt 1939 om atombomben, och annat smått och gott. Vad läsaren dock bör notera är man lär sig ingen relativitetsteori i boken. Däremot utgör den provkarta på en allt tröttare och kanske mer desillutionerad Albert Einstein. I synnerhet under åren efter andra världskriget och hans död 18 april 1955. Man kan faktiskt i och med citaten är kronologiskt ordnade, följa hans persons utveckling. Om ni letar efter en guru, så lär ni bli besvikna. vill ni däremot ta del av en människas personliga utveckling är boken en god läsning.

Jan Sandström

Boken som ingen läste

Owen Gingerich, Norstedts Förlag, Box 2052, 103 12 Stockholm

Professor Owen Gingerich, astronom och vetenskapshistoriker är nog inget känt namn i Sverige. Så vitt jag vet är den här boken den första översatta av honom till vårt modersmål. Men i vetenskapskretsar och i den bibliofila världen är han ett känt och aktat namn. Det var därför med stor spänning som jag tog mig an den här boken. Jag behövde sannerligen inte bli besviken. I detalj, med en frustande vällust, storkunnighet och därtill en god portion humor beskriver han ett monumentalt projekt som sysselsatte honom i trettio år. Det gick ut på att samla och beskåda så många exemplar världen runt som fortfarnade finns kvar av första utgåvan av Nikolas Copernicus epokgörande verk från 1543 där han gör upp med den gamla ptolemaiska världsbilden där jorden är världsalltets mittpunkt, och istället presenterar en modell för ett heliocentriskt solsystem. Gingerich forskning har fört honom runt i världen till otaliga bibliotek, privatsamlare, ansedda antikvariat, muséer mm. Så småningom resulterade det här i hans utgivning av katalogen/boken ”An Annotaded Census”där han presenterar mer sexhundra olika exemplar av ”De revolutionibus”. både första utgåvan (1543) och den andra (1566). Under resans gång har han stött på de flesta av lärdomsgiganterna från 1500 och 1600-talen. Kepler, Brahe, Rethius, Reinhold och många fler. Oftast i egenskap av innehvare av boken. i många fall har de lämnat ovärderliga marginalanteckningar. Allt det här redogörs för här. Gingerich har också stött på tjuvar, förfalskare, omedgörliga öststatsbyråkrater och mycket annat under vår herres sol. Det har resulterat i denna bok som i mycket är lika spännande och intrikat som en god detektivhistoria. Därtill är den förnämligt illustrerad. För den som är intresserad kan det meddelas att i Sverige finns följande ex. av första upplagan 1543. Djursholm, Mittag-Lefflerinstitutet (stulet), Stockholm, Ingenjörsvetenskapsakademins bibliotek, Uppsala, universitetsbiblioteket (2 ex), Västerås, Stadsbiblioteket, Stiftsbibliotekets samling. Ett välbevarad ex. av första upplagan betingar idag ett utropspris hos Christie´s eller Sotheby´s på 500 000 till 800 000 dollar. Av utgåva två från 1566 finns i vårt land ett ex hos Mittag-lerfflerinstitutet, Stockholm, Kungliga biblioteket, Stockholm, Kungliga vetenskapsakademins bibliotek (2 ex), Uppsala, Astronomiska observatoriet.
Titeln på professor Gingerich bok, ”Boken som inge läste”syftar på ett påstående av den välkända Arthur koestler i hans bok ”Sömngångare”från 1958, där Johannes Kepler är hjälten, och där Koestler påstår att i stort sett ingen läste Copernicus mycket tekniska bok. Owen Gingerich arbete visar verkligen hur fel Koestler hade.

Jan Sandström

The Cosmographical Glass

S.K. Heninger, Jr, 2004, 211 sidor, mjuk rygg, pris: 13,95 pund, California University Press, 1, Oldlands Way, Bognor, PO22 9SA, England, ISBN 0-87328-208-6

Den europeiska renässansen från mitten av 1400-talet fram till början av 1600-talet var verkligen en brytningstid på många vis. Inte minst när det gällde att förklara världsalltet. Här bryts astronomi, astrolog, filosofi och religion mot varandra, och paradoxallt nog, lika ofta till stöd för olika uttolkningar. I synnerhet 1500-talet och de första tjugo åren av det påföljande seklet såg en mångfald olika kosmografier kliva fram. Mer eller mindre djärva bygger de flesta på Genesis, Pytagoras, Platons idévärld, Aristoteles mera empiriska tolkningsteorier, och allt det här insatt och iscensatt av Ptolemaios på 100-talet e.Kr. Här möter vi världsbilden med stjärnesfären ytterst och ovanför det Gud faders himmel med änglaskaror, keruber och andra goda väsen. Därunder kommer de sju planeterna (Saturnus, Jupiter, mars, solen, månen, Venus och merkurius. Allt kretsande kring vår orörliga jord med de fyra elementen i mitten. De här kosmografierna åskådliggjordes i form av diagram i lärda böcker, och det just uttolkandet av de här diagramen, deras förändring med tiden, och deras insättning i renässansens tankevärld som professor Heninger Jr. tar sig an i den här lärda avhandlingen. Boken är lämplig för den astronomiintresserade som till dent rent naturvetenskapliga synen på universum vill lägga en humanistisk dimenssion till det hela. Boken är lärd, men inte värre än att de flesta med ett rudimentärt intresse för kosmos och människans plats i det hela, relativt enkelt hänger med i svängarna. Intressant, lite udda, men viktig när det gäller att ibland stanna upp lite grann och se i backspegeln hur vi möter nuet och framtiden.

Jan Sandström

Till stjärnorna

Johan Kärnfelt, 2004, 380 sidor, inbunden, Folkuniversitetets Akademiska Press, Box 2542, 403 17 Göteborg, ISBN 91-853-01-7

Föreliggande både intressanta och välskrivna bok bär undertiteln ”Studier i populärastronomins vetenskapshistoria under tidigt svenskt 1900-tal”, men man kunde lika gärna ersätta vetenskapshistoria med ordet socialhistoria. Man får sig nämligen till livs rikliga doser av båda. Kärnfelt själv är född 1963 och verksam som idéhistoriker vid Göteborgs universitet. Som sådan kanske det bara är en lycklig slump att det blev just astronomin som blev ämnet för hans studie. Men han har i den här illustrerade studien gjort ett synnerligen vederhäftigt arbete. Frågorna som ställs är varför vetenskapsmän ägnar sig åt populärvetenskap? Svaren är många och komplexa, men Kärnfelt reder ut dom alla på ett förtjänstfullt sätt. Här får vi möta några av det tidiga 1900-talets astronomer, både av facket och som skickliga amatörer. Knut Lundmark, Östen Bergstrand, Nils Nordenmark m fl. Författaren redogör också för Camille Flammarion, den kanske störste popularisatorn av astronomi genom tiderna och hans skrivarideal. Hur det gick till när astronomistudernade Axel Corlin som förste svenska siktade nova aquilae 1918, och följderna av det. I samband med det föddes också idéen om ett folkobservatorium i Slottskogen, något som så småningom gick i uppfyllelse. Den infekterade debatten mellan Knut Lundmark och Östen Bergstrand om huruvida man borde popularisera själva forskningsfronten eller ej är nästa tema. Ett givet tema är hur Svenska Astronomiska Sällskapet bildades 1919, och hur de skötte sin huvuduppgift, att stödja observerande amatörastronomer. En bärande grundbult är den uppkomna distinktionen mellan positionsastronomi och den nya disciplinen astrofysik. Boken handlar mycket om stilideal inom populärskrivandet, målsättningar, sociala kontexter etc. Men framförallt är det en levande och lärorik astronomihistoria, som dock, det bör framhållas, har många berörningspunkter långt utanför den astronomiintresserades krets. Rekommenderas alla med intresse för folkbildning.

Jan Sandström

Samtal och matematiska bevis om två nya vetenskaper

Galileo Galilei, 2005, 396 sidor, inbunden, Bokförlaget Atlantis AB, Sturegatan 24, 114 36 Stockholm, ISBN 91-7353-069-7

Galileo Galilei som gick ur tiden 1642, för övrigt samma år som Isaac Newton föddes, fick tillbringa sina sista år i husarrest. Den åldrande Galileo var nästan blind, trots att han var kutschad av inkvisitionen, så var han dock inte helt tystad. 1638 utkom den föreliggande boken där han matematiskt och med hjälp av många skisser och diagram redogör för flera olika grundläggande fysikaliska teorier och upptäckter. Det gäller i första hand fasta kroppars rörelser, något som föregriper Newton, och hållfasthetslära. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att nu bryter den nya tiden in. Kepler har formulerat sina tre rörelselagar för solsystemet, Descartes i Paris diskuterar bland annat hur kropparna i solsystemt kan ha bildats, Cassini utvecklar Parisobservatoriet. I Holland börjar den unge Christian Hyugens växa till sig. Samtidigt finns mycket kvar av det gamla arvegodset. Newton fuskade med alkemi vid sidan om, Kepler fick producera horoskop mm. Det är med andra ord en brytningstid, och det är id et ljuset vi ska se Galileos verk. Boken är översatt direkt från det italienska originalet av Kajsa Zaccheo. Som de bevis och teorier som Galileo här presenterar är för våra ögon ganska komplicerade och kräver rejäl koncentration, så innehåller boken också en rejäl introduktion författad av Enrico Giusti, matematikhistoriker och professor i matematisk analys vid universitetet i Florens. Den här boken blev Galileos sista, och kan till stor del ses som en sammanfattning av vetnskapliga gärningar. Det känns bra att nu kunna foga den här avslutande byggstenen till de övriga verk av Galileo Galilei som Atlantis bokförlag under åren har glatt oss astronomiskt intresserade humanister med.

Jan Sandström

111129

The Wondrous Universe

Gerhard Börner, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-3-642-20103-5, häftad, 191 sidor, pris: 26.99 pund

Den här boken, enligt titeln, ägnar sig åt den minst sagt komplicerade och komplexa frågan om universum och tillvaron behöver någon skapare, någon Gud? Författare är den tyska fysikprofessorn Gerhard Börner, verksam bland annat vid Max Plank Institutet där han forskar på frågor kring mörk materia och det tidiga universum. Man kan såga att fram till ungefär sidan 140 är det här en ganska vanlig kosmologi och partikelfysikbok på lekmannanivå, ehuru ganska avancerad. I synnerhet Börners redogörelser för kvantfysiken och de små partiklarnas och fältens värld kräver en hel del av läsaren. Här tycker jag faktiskt att lite i onödan krånglar till det hela genom att ta in koncept som faktiskt inte är nödvändiga för resonemanget, samtidigt som utrymmet inte räcker till för grundligt förklara dom (i den mån de kan förklaras utan avancerad matematik). Men sedan börjar han att bli mer personlig. Det framkommer att han uppenbarligen är troende kristen, men ser ingen egentlig motsättning mellan vetenskap och bibeln. Här anför han en del ganska banala argument som att bibeln precis som Big Bang redogör för en skapelse (det gör de allra flesta religioner, i en eller annan form). Uppenbarligen fäster han stor vikt i sitt resonemang kring den roll som observatören spelar inom kvantfysiken för att få sannolikhetsvågor att kollapsa till en verklighet i den makroskopiska världen. Ibland kommer han verkligen ut på hal is som när han påstår att evolutionen påverkas av våra kulturella erfarenheter och annat som jag tror nog han skulle få svårt att få någon evolutionsbiolog att hålla med om. Han verkar att mena på att universum vidare öde i någon mån påverkas av att vi råkat födas och utvecklat ett personligt självt som deltar i så måtto i den kosmiska evolutionen. Hans resonemang blir mot slutet av boken både komplicerat och samtidigt nästan rörande naivt i han tro på ”Gud ske lov”. Men intressanta frågeställningar är det förvisso och det är inte ofta man finner så mycket vetenskaplig kosmologi och fysik inom samma pärmar som sådana grundläggande existensiella frågor. Bara det gör boken läsvärd. Men i slutändan måste det ändå vara upp till var och en vilken eventuell mening vederbörande finner med universum och sin egen existens.

Jan Sandström

111008

General Relativity Without Calculus

José Natário, Springer-Verlag Heidelberg, 2011, ISBN 978-3-642-21451-6, inbunden, 137 sidor, pris: 31.99 pund

Jag blev nyfiken på hur den här boken om allmän relativitet kunde vara uppbyggd när den var så tunn och som titeln angav (tänkte jag) without calculus. Det visade sig att den här boken alls inte var utan ”kalkyler, tvärtom, det är helt up to date matematisk beskrivning av inte bara den allmänna relativitetsteorin, utan också den speciella, Minkowski rumtid (krökta rumtider), icke-euklidisk geometri ( där summan av en rätvinklig triangel inte alltid blir 180 grader osv), Newtons gravitationsteori samt Schwarzschildslösningar för svarta hål, och slutligen ska man tillägga, dess tillämpningar på modern kosmologi. Däremot är de matematiska formlerna av passade för att förstås och kunna användas av första års studerande vid högskolor och universitet, samt avancerade amatörastronomer med en dragning åt det teoretiska. Dess åtta korta kapitel är också illustrerade med svartvita fotografier samt diagram som behövs för förståelsen. På så vis blir bokens text också en ytterst kortfattat historik över kosmologi från newton och framåt. Värdefullast för den studerande är nog ändå de mer än 75 övningar med fullständiga svar som boken inkluderar. Författaren själv är portugis och verksam vid Departemento de Matematica, Instituto Superior Tecnico i Lissabon. Men som sagt var, författaren menar allvar och boken är definitivt inget att slöläsa i sängen när man ska somna in. Men rykande färsk, den lämnade tryckpressarna i juli i år, samt med ett överkomligt pris för att vara en forskningsbok så är den ett gott köp för fåtöljteretikern.

Jan Sandström

111008

Den stora planen

Stephen Hawking & Leonard Mlodinow, Norstedts Förlag, 2011, ISBN 978-91-1-303648-9, inbunden, 188 sidor

För alla som är intresserade av naturvetenskap i största allmänhet och astronomi och kosmologi i synnerhet är det en stor sak när en ny bok av den legendariske, engelske kosmologen fysikern mm. Stephen Hawking utkommer. Medförfattaren, den amerikanske fysikern Leonard Mlodinow får ursäkta. Som titeln på boken anger så är det här en bok som ställer den kanske allra största frågan som är möjlig att ställa, nämligen om det är möjligt att fastställa en plan för hela vårt universums tillkomst och utveckling, och i så fall, vad den planen skulle grunda sig på. Författarna hävdar naturligt nog att en sådan plan måste omfatta de fyra konstanterna i universum, starka och svaga kärnkraften, den elektromagnetiska och till sist den gåtfulla gravitationen. Planen måste också omfatta kvantfysiken med de inneboende grundläggande osäkerheter som den beskriver. Här berättas i ganska korta drag hur vi har lärt oss mer och mer om kosmos fram till och med allmänna relativitetsteorin. Sedan kommer kvantfysiken in och i synnerhet den enastående amerikanske fysikern Richard Feynmans modeller av hur partiklar följer alla möjliga vägar i universum som en partikel överhuvudtaget kan gå, men att så fort vi kommer upp på den makroskopiska nivån så är det sannolikhetsmodeller som gäller. Det gäller även för universum. Hawking och Mlodinow ansluter sig till multiversateorin att vårt universum är ett av oändligt många. Anledningen till att vi finns här och kan begrunda det med dess naturlagar, stjärnor och annat är helt enkelt att det är det enda universum där vi kan befinna oss. Detta kallas för den svaga antropiska principen. Det finns även en stark sådan som jag personligen ställer mig mycket tveksam till.
Författarna utvecklar i boken att just hur vi uppfattar vårt universum är modellberoende. Vi får det universum vi betraktar just genom att våra hjärnor väljer en modell som passar ihop med våra inre gränsvillkor. I boken diskuteras också mycket om negativ energi (gravitation) kontra positiv energi (materia) och det nollsummespel som resulterar i vårt universum. De båda herrarna anser att det inte behövs någon skapare för att förklara kosmos. Det uppstår spontant tillsammans med andra i andra dimensioner (ur vad frestas man då fråga). Med hull och hår och tio rumsdimensioner och en tidsdimension. Författarna menar också att om någon av dagens teorier har en möjlighet att ge den stora planen så är det M-teorin som utvecklats ur strängfysiken. Den här boken är mycket välskriven och trots det minst sagt komplexa ämnesområdet så är den lättläst. Till det bidrar de åskådliggörande illustrationerna. Det är svindlande och hisnande tankebanor, men oerhört intressant. Boken innehåller även en ordlista. Jag hade gärna sett förslag på vidareläsning och kan i sammanhanget rekommendera det utsökta ”Summa, sex storheter” som författats av den engelske astronomen sir Martin Rees och som utkom för ett tiotal år sedan. Det är en modern klassiker som håller gott än idag. Men jag är mycket nöjd med den här boken och glad åt att den blivit översatt till svenska. Häftig under granen i jul.

Jan Sandström

110525

Space Astronomy

Gómez de Castro, A.I. Brosch, Noah, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-90-481-3005-4, inbunden A 4-format, 270 sidor, pris: 126 pund

Att observera olika astronomiska objekt, främst inom den mer högenergetiska delen av spektrumet, blev en möjlighet som förverkligades för astronomerna från 1960-talet och framåt. Det berodde på att tekniken både för att skjuta upp rymdobservatorier och att framställa högkvalitativa sådana då började att uppnås på allvar. Bortom den del av spektrumet som vi ser som optiskt ljus ligger ju det ultravioletta. Det är den strålning som utsänds från hetare stjärnor, växelverkande dubbelstjärnor, processer inom insamlingsskivor mm. För att undersöka och få en samlad bild av forskningens frontlinjer inom de här våglängderna, samt att utröna önskemål inför den omedelbara framtiden, grovt räknat fram till år 2025 så samlades ett antal av de forskare som befinner sig i främsta frontlinjen inom den här forskningen i El Escorial i Spanien 28 maj-1juni 2007. Den här volymen är resultatet av deras forskarmödor. Boken är indelad i 7 huvudkapitel där det första ger en bild av UV-kartläggningar, UV-bakgrunden i kosmos samt det intergalaktiska mediet. Del två handlar om stjärnbildning och galaxevolution. Trean berättar om transformationen från interstellära molekylmoln till T-Tauristjärnor. Fjärde delen ger oss information om olika typer av utflöden, stjärnvindar och beteenden hos insamlingskivor hos olika typer av stjärnor på HR-diagrammet. Det mest exotiska och kittlande avsnittet är kapitel fem som behandlar mörk energi och supernovor. De två sista kapitlen har väl mindre intresse för oss amatörastronomner då de tar tekniska aspekter på existerande projekt och framtidsplaner. De papers som presenteras här är genomgående av teknisk natur, men det är nästan ingen matematik. Det är ganska fantastiskt egentligen vad mycket ändå en genomsnittligt avancerad amatörastronom förstår av sådana här texter ändå när man väl har vant sig på och byggt upp ett ordförråd för den här typen av texter. Men att kunna avläsa diagram är ett ovedersägligt krav. Boken är också illustrerad med relevant bildmaterial i färg. Varje bidrag innehåller naturligtvis sin egen referenslista. På det hela taget en viktig och intressant bok, men definitivt inget för nybörjaren.

Jan Sandström

110525

Questions of Modern Cosmology

Mauro DÓnofrio, Carlo Burigana (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-3-642-00791-0, inbunden, 530 sidor, pris: 96.25 euro

Tillåt mig presentera en mycket “het”och “up to date”sammanställning om den moderna kosmologins status och mest brännande frågor idag. Boken är sammanställd av de båda italienska forskarna Mauro DÓnofrio och Carlo Burgana och består av ett antal nyckel frågor som har ställts till 42 av världens ledande kosmologer av idag. Bland spörsmålen som behandlas är t.ex. om vi lever i kosmologins ”gyllene” tidsålder, Vad är mörk materia och ser dess distribution ut runt galaxer och galaxhopar, Finns det andra typer av supernovor än de ”traditionella” Typ Ia, Ib, Ic och typII, och i så fall, vilket intresse har de för kosmologin, till exempel som avståndsindikatörer i universum, när det gäller grundämnens fördelningen i tidiga universum etc. En annan viktig och mycket intressant fråga som redaktörerna ställer är varför kvasarer aldrig har på ett verkligt effektivt sätt används när det gäller ”standardkällor”inom kosmologisk rödförskjutning. Boken ställer också flera viktiga frågor som relation till den kosmiska bakgrundstrålningen, dvs. dens trålning som emanerade från det unga universum när det bara var 380 000 år gammalt och som nu har rödförskjutits 1000 gånger så att strålning som ursprungligen var ca 3000 grader Kelvin, idag bara har en temperatur på 2.7 grader över den absoluta nollpunkten och som omsluter oss på alla håll i kosmos. Dessa och andra viktiga frågor diskuteras ingående i form av essäer och ofta i form av en ovanlig i sådana här sammanhang, frispråkighet. Boken är illustrerad och innehåller en separat referenslista efter varje bidrag. För att vara en bok egentligen avsedd för yrkesastronomer och studerande inom samma disciplin så är bokens tekniska språk inte värre avancerat än att det mesta kan förstås av den relativt avancerade amatörastronomen med dragning åt kosmologi och universums storskaliga strukturer. Har ni råd att lägga ut en tusenlapp så har ni mycket relevant och intressant läsning att se fram emot här.

Jan Sandström

110104

How Old is the Universe

David A. Weintraub, Princeton University Press, 2010, ISBN 978-0-691-14731-4, inbunden, 370 sidor, pris:20.95 pund

En fråga som människor ställt ända sedan civilisationernas första gryning är om universum är evigt, om det är oändligt och vad stjärnorna är. Det är svårt att egentligen ställa mera grundläggande frågor. Om nu kosmos en gång har haft en begynnelse, hur gammalt är det i så fall. Idag hat faktiskt astronomer och kosmologer ett säkert svar på det. 13.7 miljarder år. Det här är resultatet av mödosamt forsnings och tankearbete som i någorlunda vetenskaplig bemärkelse har sträckt sig från de gamla grekerna och som fick sin definitiva lösning år 2003 genom att resultaten från satelliten WMAP hade analyserats färdigt. Vi fick svar på frågor som universums ålder, hur stor hubbleparametern är, om universum lokalt är krökt eller om dess geometri är platt, genom att studera oregelbundenheter i den kosmiska bakgrundsstrålningen från tiden när det bara gått 380 000 år sedan Big Bang, universums så tror vi oss nu veta hur de första galaxerna bildades. Allt det här fantastiska har vi uppnått under loppet av grovt sett tvåhundra år. Naturligtvis är det många frågor som är olösta, men vi är på väg. Professor Weintraubs beskrivningar, ofta med hjälp av sinnrika liknelser från vår vardagliga värld av hur detta har gått till är något av det bästa jag läst. Alltifrån hur vi lärde oss vad stjärnor är och hur man ska förstå dom ut till beskrivningar av mörk materia och mörk energi. I synnerhet imponerades jag av hans beskrivning av hur olika typer av vita dvärgstjärnor uppstår och deras fysik. Här lär han inte bara nybörjaren utan också den erfarne amatörastronomen mycket nytt. De diagram som ingår i boken fyller väl sin funktion och den gode professorn förklarar dem också mycket pedagogiskt. Överhuvudtaget har han i bokens 27 kapitel en diskuterande stil som hela tiden utvecklar läsarens kunskapsnivå. Där det behövs drar han sig inte för att upprepa krångliga saker, hellre en gång för mycket än för lite. Emfasen är lagt på de olika typerna av stjärnor som finns och deras utveckling. Är det någon bok jag skulle vilja sätta i händerna på en genomsnittlig amatörastronom för att lära sig astronomi, kosmologins utveckling och en god del mänsklig idéhistoria så är det den här. Ett tips för svenska förlag är att översätta boken snarast. Läsekretsen i Sverige skriker efter en sådan bok. David Weintraub själv är professor i astronomi vid Vanderbilt University i USA.

Jan Sandström

101214

The Dark Side of the Universe

Khalil Shaaban, Springer-Verlag, heidelberg och American Institute of Physics, 2009, ISBN 978-0-7354-0, inbunden, 380 sidor, pris: 148 pund

Två av de absolut största frågorna inom kosmologin och astronomin idag rör de ”mörka” aspekterna i universum. Den mörka massan dvs. partiklar som bara växelverkar med vanlig materia via gravitationen förutspåddes och uppmättes redan 1933 av Fritz Zwicky när han upptäckte att galaxerna i Comahopen rörde sig alldeles för snabbt för att kunna stanna kvar i hopen utan att det fanns mörk materia som band dom. 1998 upptäckte två team av forskare oberoende av varandra genom studier av supernovor av typ I att universum sedan ca 6 miljarder år tillbakak expanderar snabbare och snabbare istället för att bromsas upp. Idag räknar man med att bara ca 4% av universums energiinnehåll utgörs av vanlig, baryonisk materia, drygt 20% av mörk materia och resten av mörk, negativ vakkumenergi. Mellan 1-5 juni år 2008 hölls den fjärde av en rad konferenser ägnande sig åt studier av de här ”mörka” krafterna. Det var 4th International Workshop on the Dark Side of the Universe som hölls i Kairo. I den här mycket tekniska boken redovisas närmare sextio korta papers på olika aspekter av mörk material och mörk energi. Redaktör för boken är Shaaban Khalil som är forskare vid Centre for Theoretical Physics, The Brittish University in Egypt. Språket är tekniskt, men en hel del av de grundläggande resonemangen kan följas av den erfarna amatörastronomen. Men här finns också en myckenhet formler som åtminstone jag gör den bedömningen att man bör ligga på åtminstone forskarstuderandenivå för att kunna tillgodogöra sig fullt ut. Men just det av bidragen är så pass korta, ca 4-7 sidor vardera gör att man genom koncentrerad läsning av inte för stora bitar i taget kan ta till sig en del av de synnerligen intressanta frågeställningarna och resultaten hittills av forskningen. Boken är illustrerad i svartvitt och innehåller också en myckenhet diagram så det är viktigt att man har vana på att läsa sådana. Varje paper innehåller också en egen, separat referenslista. En svår bok och till på köpet dyr. Men för den som vill hålla sig helt ”up to date”med dessa de kanske mest fascinerande och mystiska frågorna i vårt observerbara universum just nu är boken en guldgruva.

Jan Sandström

100514

How Did the First Stars and Galaxies Form?

Abraham Loeb, Princeton University Press, 2010, ISBN 9780691145167, häftad, 193 sidor, pris: 16.95 pund

Den här boken har med rätta fått mycket beröm. Skriven av den amerikanske astronomiprofessorn Abraham Loeb, verksam vid Harvard handlar den om två av de hetaste frågorna just nu inom kosmologin, nämligen hur de första stjärnorna som vi idag tror var supermassiva population III-stjärnor bildades och hur de första embryona till de mäktiga galaxer som vi ser omkring oss i vårt lokala universum idag uppstod. Det visar sig att i både fallen spelar den mörka, okända materien en avgörande roll för att bygga upp de gravitationsbrunnar i omedelbar anslutning till inflationsfasens slut när universum var bara en bråkdel av sekund gammalt. De här fluktuationerna i storleksordningen 1/100 000 har nu uppmätts av satelliter och ballongobservationer ca 380 000 år efter Big Bang när universum började att domineras av materia. Det visar sig sedan att den s.k. mörka åldern tog slut någon gång runt 300 miljoner år efter Big Bang då universum rejoniserades av ultraviolett strålning från de första stjärnorna, massiva monster på tusentals solmassor. De här stjärnorna skapade också massiva svarta hål som växte genom kollisoner av små galaxfragment. En intressant och viktig detalj är att massan hos de supermassiva svarta hålen bestämmer hur stor massan hos värdgalaxen sedan blir. Alla de här händelseförloppen utspelade sig vid en kosmologisk rödförskjutning större än 6, exempelvis ligger den mest avlägsna gammastrålekällan som upptäckts hittills på en rödförskjutning 8.73 då universum inte var äldre än 620 miljoner år. Alla de här förloppen beskrivs elegant av professor Loeb. Han går i detalj in på hur universum utevecklades ända från Planktiden i direkt anslutning till Big bang fram till en rödförskjutning av ungefär 2 då den mesta av kvasaraktiviteten upphörde. Detaljerat, men ändå på ett för lekmannen klart sätt. Ett aber dock för den matematikskygge. Loeb använder stundtals i boken en hel del formler. Men jag upplevde (jag är ingen större matmatiker) att även om jag kanske inte hängde med i alla detaljer, att jag förstod de stora och viktiga dragen i händelseutvecklingen. Så därför tvekar jag inte att rekommendera den här eminenta boken till den medelavancerade och avancerade amatörastronomen. Är sedan vederbörande matematiskt sinnad, så mycket bättre.

Jan Sandström

100514

Extra Dimensions in Space and Time

Itzhak Bars, John Terning, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-0-387-77637-8, inbunden, 220 sidor

Den här boken är den första volymen i en ny serie från Springer som heter ”Multiversal Journeys”och som står under redaktörskap av Farzad Nekoogar. Avsikten med serien är att den ska presentera olika idéer ur den högre fysiken inbegripandes bl.a. strängteori, multiversums dito, diskussioner om högre dimensioner i både rum och tid. Föreliggande verk är författat av tvenne mycket framstående teoretiska fysiker, nämligen Itzhak Bars, professor vid University of Southern California och John Terning, professor vid University of California. Boken är uppdelad i tre där lejonparten av boken upptas av del 1 där professor Bars introducerar sina tankar och beräkningar om en extra rumdimension och en extra dimension i tiden. De här teorierna kallar han 2T-fysik i motsats till den vanliga fysiken som ju utspelar sig i fyra rumtidsdimensioner och som här benämns 1T-fysik. Vad som här framförs är att verkligheten i 2T-fysik förklarar många av de fenomen som lämnas oförklarade i vårt vanliga universum. Han liknar det hela med Platons bild av hur vår verklighet bara är bleka skuggor av den ideala världen. I påannonseringstexten sägs att boken bortsett från del tre som är formelbaserad och som avser att ge intresserade läsare de matematiska verktygen för teorierna, syftar till att ge den intresserade lekmannen som inte har så stora förkunskaper i ämnet en introduktion till det hela. Men i så fall är nog den här intresserade lekmannen att betrakta som tämligen dum eftersom jag upplevde mycket av läsningen av del 1 som att läsa en teknisk uppslagsbok över partikelfysik utan att ha tillgång till ordförklaringarna. Det är mest hänvisningar till olika symmetrier och annat som man i bästa fall såsom lekman har bara vaga begrepp om. Då är John Ternings del två som behandlar hur extra dimensioner har upplevts och behandlats mera populärt betydligt lättare och begriplig att ta till sig. Delvis kanske för att jag upplever honom som en betydligt bättre popularisator än professor Bars. Det ska kanske påpekas att Itzhak Bars är en anhängare av strängteorin och att det förtjänar att påpekas att det finns bland framstående forskare betydligt mera invändningar mot denna teori än vad man får intrycket av vid läsning av professor Bars. Hur som helst så är boken, åtminstone det man begriper en fascinerande läsning. Man förstår att det försiggår mycket avancerad forskning av andra teoretiker av grov kaliber än Stephen Hawking, Brian Greene och andra galjonsfigurer som man oftast stöter på i media. Men boken är dyr, så det är väl frågan om inte amatörastronomens pengar kan användas till trots allt angelägnare litteraturinköp.

Jan Sandström

100514

Ultimate Explanations of the Universe

Michael Heller, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-3-642-02102-2, inbunden 216 sidor

, . Ämnet för den här boken är verkligen stort, faktiskt det största tänkbara. Nämligen att analysera olika tolkningar av universums eventuella uppkomst och existens. Därmed naturligtvis också vår världs och människans uppkomst. Därför är det inom parentes sagt, inte mer än rätt att en hel del tankemöda i boken ägnas åt den antropiska principen. Den synnerligen kompetente guiden på den här hisnande resan är den polske filosofiprofessorn, tillika kosmologen och teologen Michael Heller (1936-). I den här boken går han igenom på ett både ödmjukt, relativt lättförståeligt samt kunnigt vis först och främst olika kosmologiska teorier och modeller. Alltifrån relativitetsteorin och de hitills fåfänga försöken att kombinera den med kvantfysiken, till de olika multiversums modeller som nu finns. Det vill säga teorier om att vårt universum bara är ett enda av oändligt många. Vad som är så fint med Heller är att han faktiskt på bara några få sidor förmår att greppa essenserna i de olika modellerna, utan några formler eller illustrationer och därtill på ett för lekmannen fullt förståeligt vis. Boken är indelad i tre huvudavdelningar där man grovt kan säga att de första två ägnas åt att redogöra för vetenskapens sätt att arbeta samt olika kosmologiska modeller och försök till fånga svaret på den mest ultimata fråga en människa kan ställa, nämligen hur och varför kom universum till? Efter att ha presenterat teorierna går han igenom vars och ens styrkor och svagheter. Den tredje delen och kanske den svåraste att förstå för vårt moderna, sekulära tänkande, är problemen med en allsmäktig Gud och hans/hennes/dets förhållande till universum, den bibliska skapelseberättelsen och vår naturvetenskap och filosofi. En viktig sak som åtminstone inte jag tänkt på förut är hur starkt färgade de tidiga kristna förkunnarna och kyrkofäderna var av det grekiska antika tänkandet. Det kan var mycket problematiskt att sätta sig in i 1200-talstänkandet hos t.ex. Thomas av Aquino, men det är definitivt värt mödan. Jag rekommenderar den här boken till de som på ett lite djupare plan vill försöka erhålla ett idéteoretiskt ramverk kring i synnerhet västerländska naturvetares och filosofers mödor kring begrepp som universum och evigheten. Däremot anser jag att förlaget, i denna liksom i många andra utgivna böcker, borde ge en sida eller två med presentation av författaren. Med tanke på böckernas pris ska man inte behöva sitta och söka på Goggle för information. Bortsett från det sista lilla sticket så är det här en bok jag verkligen varmt tycker om. Jag är säker på att jag kommer att återkomma till den ibland.

Jan Sandström

100425

The Nature of Space and Time

Stephen Hawking och Roger Penrose, Princeton University Press, 2010, ISBN 978-0-691-14570-9, häftad, 145 sidor, pris: 10.95 pund

De två verkligt tungviktiga brittiska kosmologerna, tillika matematikerna Stephen Hawking och Roger Penrose torde verkligen inte vara några obekanta storheter för folk med intresse för kosmologi och de stora universella frågorna när det gäller de yttersta frontlinjerna inom forskningen som singulariteter, händelsehorisonter, gränslösa universa mm. där den verkliga guldtunnan vid regnbågens fot är en kombinering av allmänna relativitetsteorin och kvantgravitation. Därmed står det klart för den potentielle läsaren att den här boken trots det lilla formatet inte är något som man smälter på en kafferast. I sin första version utgavs boken redan 1996. Här har den försetts med en nyskrivet efterord. Annars är det samma som den tidigare. Den relaterar en debatt mellan de båda som rör ovanstående områden och svarta håls eventuella entropi samt om det existerar nakna singulariteter i universum. Debatt kanske är för mycket sagt. Snarare en vänskaplig diskussion där de båda kontrahenterna skriver tre kapitel var, växelvis. Bokena vslutas med en 25 sidor lång diskussionssammanfattning. Formler finns, men det som stundtals gör texten, i synnerhet hawkings inledande kapitel svår att begripa för lekmannen är avancerade diagram i kombination med tekniska termer som man är ovan med. Ett relativt avancerat engelskt-svenskt lexikon är inte i vägen vid läsningen. Sammanfattningen är lättast att begripa och utgör en synnerligen fascinerande läsning som man gör klokt i att ta del av om man har intresse för kosmologi. I synnerhet nu i ljuset av CERN:s stora partikelaccelerator verkar fungera och man ska försöka att finna Higgspartikeln som ger materian dess egenskaper. Läs gärna den här boken flera gånger. Vid en andra läsning så faller faktiskt en hel del pusselbitar på plats som inte var kristallklara vid första läsningen. Jan Sandström

Jan Sandström

100301

Mysteries of Galaxy Formation

Francoise Combes, Springer-verlag, heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0867-4, häftad, 218 sidor, pris: 24.99 pund

Sällan har ett ekonomiskt utlägg varit så motiverat som när det gäller denna förnämliga bok. Den är en på samma gång både introduktion och sammanfattning av var vi står idag när det gäller förståelsen av hur galaxerna själva, galaxhopar och superhopar har bildats och utvecklats. På samma gång visar den också på intimiteten mellan vanlig baryonisk materia och den mörka materien. Universum energiinnehåll består av ca 73% mörk energi samt 4-5% vanlig ”lysande materia”, därtill drygt 20% av mörk materia som växelverkar med baryoner bara via gravitationen. Nu spelar den mörka materian en avgörande roll för att förklara hur strukturer som utvecklade sig till galaxer uppstod i det tidiga universum. Enligt den s.k. Kalla, mörka materiemodellen så blev den mörka materien de gravitationella ”brunnar”som den vanliga materian drogs till. Enligt den här modellen byggdes universum och därmed galaxerna nedifrån och upp mot större hierarkier. Likaledes spelade också det tidiga bildandet av supermassiva svarta hål en avgörande roll. Ju större hål, ju mer massiv galax. Proportionerna stämmer från de minsta dvärggalaxer upp till de gigantiska cD-galaxerna. Men det finns också problem. Den kalla mörka materiamodellen stämmer förträffligt med observationerna när det gäller storskaliga strukturer, men det blir mer bekymmersamt när man ska förklara morfologin hos enskilda galaxer. Den här rikligt illustrerade och med begripliga diagram välförsedda boken är skriven av Dr francoise Combes vid Parisobservatoriet. Utan någon matematik ligger den på en nivå där den intresserade amatörastronomen verkligen får tänka till , men som ändå verkligen gör mödan värd. Den visar att vi verkligen har kommit en lång bit, men att vi ändå har långt kvar för att förstå alla aspekter av vårt förunderliga universum.

Jan Sandström

090817

Einstein´s Telescope

Evalyn Gates, W.W. Norton & Sons, London, 2009, ISBN 978 0 393 06238 0,inbunden, 288 sidor, pris: 18.99 pund

Det är märkligt, minst sagt. I universum är den vanliga materian som vi kan detektera inom olika våglängder av spektrat verkligen I minoritet. Bara ca 45 är vanliga fermioner och bosoner. Resten, ca 23% är exotisk mörk materia som bara växelverkar med vanlig dito genom gravitationen. Ännu märkligare, ca 73% utgörs av någon form av mörk vakkumenergi som sedan 6 miljarder år sedan får universum att expandera snabbare och snabbare. Det är sanning en gyllene tid för kosmologi som vi lever i. på ett synnerligen begåvat och lättillgängligt sätt redogör Evalyn Gates forskare vid University of Chicago för historien bakom i synnerhet upptäckten av mörk materia och hur vi idag använder Einsteins allmänna relativitetsteori där materia kröker rumtiden för att med hjälp av gravitationslinser upptäcka diverse aspekter av universum alltifrån ”mikrolinsning” (eget uppfunnet ord) för att hitta s.k. MACHOS i Vintergatans halo till att finna planeter i galaxens centrum till att studera hur enorma galaxhopar kröker rumtiden och visar oss hur den mörka materian klumpar ihop sig runt galaxerna till blåaktiga linsbågar som visar galaxer på avstånd av 11-12 miljarder ljusårs avstånd. Som jag sa, den här damen har extraordinära talanger när det gäller att på ett lättfattligt sätt beskriva komplicerade saker. Likaledes är hennes beskrivning av speciella relativitetsteorin mycket god. Illustrationerna i boken är definitivt inte bara ”hallon” i tårtan utan fyller en mycket viktig funktion. För nybörjare och medelavancerade amatörastronomer med stort intresse för modern kosmologi är boken definitivt en höjdare.

Jan Sandström

090515

The Cosmic Connection

Jeff Kanipe, Prometheus Books, New York, 2009, ISBN 978-1-59102-667-9, inbunden, 296 sidor, pris: 27.98 dollar

Att vi lever I ett universum som är oändligt vackert, men också dramtiskt och farligt understrykts väl I den amerikanske författaren, tidigare redaktören på astronomitidskriften Astronomy utmärkta bok The Cosmic Connection”. På ett välbalanserat och vetenskapligt korrekt vis beskriver han för läsaren ett antal hot mot livets existens som vårt omgivande universum härbärgerar och vad som specificerar var och en av dom. Problemet är att de inte bara uppträder som isolerade fenomen utan kan även uppträda tillsammans och därmed förstärka katastrofen. Det kan röra sig om bombardemang från rymden, något vi som amatörastronomer ständigt påminns om varje gång vi observerar en komet eller en meteorsvärm. Solen är inte den 100%-stabila stjärna som vi en gång trodde. Vintergatan omkring innehåller supernovor. Som om det inte vore nog så finns det också hypernovor, en slags super supernovor samt magnetarer, små, dödliga neutronstjärnor med magnetfält som vida överstiger det vi finner i vanliga neturonstjärnor, om man nu kan tala om vanligt när det gäller sådana här exotiska objekt. Vi vandrar runt vår vintergata på ungefär 225 miljoner år. När vi gör det korsar vi regelbundet vintergatans banplan och utsätter oss för risken att påverkas på allehanda obehagliga sätt av interstellära stoft och molekylmoln. Till på köpet, även om de inte visat sig ännu finns hotet från ET:s. Men det förtjänar också att påpeka att vår växelverkan med det dynamiska universum som vi är en del av, också kan verka positivt. På det hela taget handlar det helt enkelt om evolution, fast på en kosmisk skala. Det här beskrivs förträffligt av Jeff Kanipe på ett bistert, neyktert och sakligt vis. Han frossar inte i spekulationer, utan hans resonemang utgår från den värld som vi ser omkring oss dagligen. Det enda som jag sätter minus på i den här boken är kvaliteten på illustrationerna. Teckningarna är minst sagt schematiska och av låg kvalitet. De är dock så pass få och på intet vis nödvändiga för handlingen så det blir bara en mindre radanmärkning. Vill ni läsa en realistisk bok om farorna som hotar från rymden så kan ni lugnt välja den här. 4 stjärnor blir betyget.

Jan Sandström

090515

The Brightest Stars

Fred Schaaf, John Wiley & Sons Ltd. The Atrium, Southern Gate, Chichester, West Sussex, PO 19 8SQ, England, 2008, ISBN 9780471704102, häftad, 281 sidor, pris: 12.99 pund.

I den här på det hela taget, trevliga boken skriver Fred Schaaf, välkänd från bla. Sky & Telescope och med flera andra böcker bakom sig om himlens 21 ljusstarkaste stjärnor. Det är de stjärnor som har en apparent magnitud ljusare än +1.5. I bokens inledande del som utgörs av 80 sidor kåserar han om basfakta rörande stjärnor, vilka typer som finns, hur de föds, lever och dör, hur man hittar på himlen, koordinater, transparens, seeing etc. Den första delen är inte dålig, men vidden av information på ett begränsat antal sidor gör att behandlingen blir schematisk. Men till Schaafs styrka som skribent hör att han skriver ödmjukt och personligt utan att för den skull tappa den pedogogiska pekpinnen. Men boken andra del är en sannskylidg pärla. Här beskriver han med början hos Sirius som han ger inte mindre än 20 sidor, praktiskt taget så mycket astronomisk och kulturhistorisk information som någon, nybörjare såväl som garvad himlaskådare någonsin kan begära. Och det är inte bara när det gäller myter och folklore, västerländska sådana som beskrivs, utan föreställningar från helavärlden som har behäftats vid varje enskild stjärna. Men här finns också hela tiden de rena astronomiska fakta med i bakgrunden. Ett par kul saker är att han visar hur stjärnan har förflyttat sig längs med vår synlinje under någon miljon år från dåtid till framtid. I synnerhet för näraliggande stjärnor som Sirius, Procyon, Alpha Centauri blir det en hel del förflyttning. Han ger också oss läsare möjlighet att ta del av hur stjärnhimlen skulle se ut från en planet i omlopp kring just den stjärnan. De 21 stjärnorna presenteras i fallande apparent magnitudskala från Sirius ner till nr.21 på graderingen, Regulus, ”Den lille konungen”i Leo. Sex av stjärnorna kan vi i Nordeuropa tyvärr aldrig se från våra breddgrader där man väl mest sörjer över förlusten av Alpha Centauri och Canopus. Boken är lagomt illusterad och flera appendix i tabellform utgör avslutningen. Bokens avslutande 200 sidor gör den väl värd en fyra på Richterskalan.

Jan Sandström

090208

The Music of the Big Bang

Amedeo Balbi, Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-3-540-78726-6, inbunden, 176 sidor, pris: 17.50 pund

Den här förträffliga kosmologiboken skriven av den italienske fysikern Amedeo Balbi, verksam vid fysikavd. Vid Rom Universitet Tor Vergata, förklarar i sex kapitel vad man har utvunnit för fantastisk information ur den kosmiska bakgrundstrålningen. För fantastiskt är just vad det är. Men först förklarar Balbi allmän relativitetsteori, upptäckten av det expanderande universum. I korta drag hur teorin om en Big Bang växte fram och hur man islutet av 1940-talet postulerade en kosmisk bakgrundstrålning med en svartkroppstemperatur på ca 3 grader Kelvin. 1964 upptäckte genom en lycklig slump radioastronomerna Penzias och Wilson just den här strålningen. Men många problem återstod att lösa inom ramen för Big Bang. Inte minst dess strukturer idag jämfört med det utsmetade heta plasma som fanns direkt efter Big Bang. Lösningen hette inflation samt kvantfluktuationer i plasmat i universum tidiga barndom. Nu gällde det att hitta de här fluktuationerna. Ballongexperiment och slutligen COBE lyckades hitta de här flutuationerna som faktiskt visade sig var olika ljudvågor som bredde ut sig i olika storlekar i samband med rekombinationseran 380 000 år efter Big Bang då universum blev genomskinligt för strålning. Även om det var grova drag så såg COBE flutuationer. BOOMERANG och MAXIMA, samt slutligen WMAP-saelliten har nu avlockat den kosmiska bakgrundstrålningen följande fakta. Universum är 13.7 miljarder år gammalt. Dess sammanlagda energiinnehåll gör det euklidiskt platt. Universum bstår av 4% hadroner  (vanlig materia), ca 26% och 70% mörk vakkumenergi som ”poppar” fram som virtuella partiklar. Den här vakkumenergin gör att universum sedan ca 6 miljarder år tillbaka ökar sin acceleration i stället för att energiinnehållet bromsar upp det. Om allt detta och mycket annat smått och gott lär oss Balbi på ett språk och med liknelser som kan förstås utmärkt väl av lekmannen. Det är sannerligen inga lätta koncept han ställer oss inför och i synnerhet sista avsnittet förtjänar att läsas om fler än gång. Bokens skisser är också till en viss hjälp för förståelsen En kosmolog prövade att köra de akustiska täthetsfluktuationerna som man har detekterat vid rekombinationseran i en kraftig dator. Det hela lät som det dova brummandet från en stor jetmotor. Kanske inte direkt vad vi förknippar med ”sfärernas musik”. Boken framkallar dock sådan. Därför blir betyget 4 stjärnor.

Jan Sandström

090208

The Universe Before the Big Bang

Maurizio Gasperini, Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-3-540-74419-1, inbunden, 208 sidor

Låt mig först säga att jag blev ganska besviken på den här boken. Den är skriven av den italienske professorn i teoretisk fysik vid universitetet i Bari, Maurizio Gasperini, och det utlovades minsann redan på omslagets baksida att författaren ämnar på ett för lekmannen begripligt sätt avslöja kosmologiska hemligheter som dels berättar om vad som hände före Big Bang samt förklara olika kosmologiska modeller. Han hävdar i inledningen att de upptäckter han och hans kollegor gjort redan eller mycket snart kan bekräftas via observationer.
I boken får han sedan undan för undan krypa till korset och de flesta av de teorier som han framför, och som bygger på strängar, införandet av en ny mystisk partikel som kallas dilaton mm. kommer nog inte att låta sig testas experimenteelt i brådrasket. Därtill, trots att inga formler förekommer är boken mycket komplicerad. Här staplas vektorer och tensorer och Mills-Yangfält och mycket annat som lekmannen inte torde ha så goda begrepp om på varandra. För att hänga med i svängarna gäller det att man verkligen behärskar engelsk, fysikalisk terminologi.
Bokens avslutande kapitel som handlar om mörk vakumenergi och branuniversum är faktiskt de lättaste att förstå. När det gäller ”pre Big Bang” universum så hävdas att i, om jag har förstått saken rätt, någon slags bakvänd inflationsfas som gör att man undviker singulariteten vid Big Bangs början i traditionell standard versionen av Big Bang och att därvid universum redan är medelålders när inflationsfasen tar sin början. Boken är inte värdelös, här finns en del guldkorn, men den är onödigt krånglig och författaren är definitivt ingen god popularisator. Till på köpet är de strängteorier som han anammar minst sagt kontroversiella inom kosmologin och därtill spekulativa.

Boken får två stjärnor. Nybörjare bör sky den som pesten.

Jan Sandström

Galaxies in Turmoil

Chris Kitchin, Springer-Verlag, Heidelberg, 2007, ISBN 978-1-84628-670-4, inbunden, 298 sidor.

Det har onekligen slukats en del materia av universums svarta hål sedan Edwin Hubble på 1930-talet införde den s.k. ”stämgaffeln” för att beskriva galaxers morfologi och egenskaper. Han delade som bekant upp dem i tre huvudgrupper, spiraler, elliptiska galaxer samt oregelbundna. Idag har galaxvetenskapen utvecklats dithän att vi har en uppsjö av stjärnsystem som uppvisar olika beteenden, en del av dem aktiva, ja rent av våldsamma. De flesta av dem tenderar att ligga på mycket stora avstånd, kvasarerna t. ex ”peakar” vid en rödförskjutning på mellan 2-3. Alla de här aktiviteterna är knutna till galaxernas innersta kärna där sannskyldiga monster, supermassiva svarta hål residerar. Alltifrån små, svältfödda saker som vårt eget ynka Saggitarius*A på mindre än 4 miljoner solmassor till verkliga jättar, M 87, dynamiskt centrum i Virgohopen t ex har ett svart hål med en massa av ca 3 miljarder solar. Hur vi lärt oss mer och mer om galaxerna är en lång och inte alltid så spikrak väg. Först fann vi de ”exploderande” galaxerna typ M 82, NGC 1275 och Cygnus A. Sedan i med att vi öppnade upp radiofönstret för observationer fann vi i början av 1960-talet de första kvasarerna, 3C 48 och 3C 273. Hela den här utvecklingen beskrivs på ett vettigt sätt i den här boken författad av den brittiske astronomen Chris Kitchin. Här förklaras de olika, aktiva galaxernas egenskaper, utseende, olika beteenden etc. Boken är lagd på den relativt avancerade lekmannens nivå. Vissa avsnitt är mer klargörande än andra. Bäst är avsnitten om jets och deras uppkomst samt deras växelverkan med det svarta hålet, insamlingsskivan runt detsamma och det intergalaktiska mediet. I boken finns många givande tabeller. Den är väl illustrerad med en del färgfoton av hög kvalitet. Sist men inte minst finns det också ett 18-sidigt lexikon med alla de här galaxtyperna och deras akronymer och egenskaper i alfabetisk ordning. Extra roligt är att boken även vänder sig till den observerande amatörastronomen. Förvånansvärt många av de här objekten går att se med inte alltför avancerade instrument. Boken får fyra svarta hål utav fem möjliga i betyg.

Jan Sandström

Kosmos, en kortkort historik

Stephen Hawking & Leonard Mlodinow, Prisma.

I professor Stephen Hawkings nya bok som han skrivit i sammarbete med Leonard Mlodinow, tidigare lärare vid Caltech och populärvetenskaplig författare, levereras i huvudsak innehållet i en uppdaterad sammanfattning av den mycket populära boken ”Kosmos – En kort historik” som utkom 1988 och nu har sålt i fantastiska 9 miljoner ex. Den här inbundna och rikligt illustrerade boken är på 160 sidor. Här beskrivs först hur vår naturvetenskapliga bild av universum undan för undan har växt fram. Särskilt vikt läggs vid Newton och Einsteins båda relativitetsteorier som verkligen förändrade vår syn på tid och rum. Därefter kommer de båda herrarna in på universums utvidgning, först upptäckt observationellt av edwin Hubble 1929. Utvidgar sig universum så innebär det ju rimligen att det har haft en begynnelse, en ”Big Bang”. Det är temat för kapitel 8 tillsammans med svarta hål och universums evolution. Hur förena de båda stora teorierna, den allmänna relativitetsteorin som gäller i det makroskopiska perspektivet och kvantfysiken som beskriver subatomära skeenden. Hitills en omöjlighet, men bla. strängteorierna verkar vara en lovande väg för kvantgravitation. Nästa tema är fantasieggande som få. Det gäller maskhål, genvägar i rumtiden och om fysiken tillåter tidsresor. Till slut kommer det en sammanfattning av problemen fysiken står inför idag och troliga lösningar. Sådana spörsmål har inte bara rent fysikaliska betydelser utan påverkar oss även djupt på ett existensiellt och filosofiskt vis. Därför riskerar nog aldrig fysiker att bli arbetslösa, oavsett om vi finner någon ekvation som kan beskriva allt. Tre minibiografier över Einstein, Galileo och Newton avslutar något märkligt den här boken. Det handlar om de tre giganterna i opposition till något. Einstein till politiken, galileo till den katolska kyrkans 1600-talsvärldsbild, och den djupt osympatiske Isaac Newton i princip till allt och alla. kanske avsikten är att visa att även de här universalgenierna var människor och hade att förhålla sig till en värld utanför vetenskapen. Boken innehåller även en ordlista. Boken ger en godkänd, men summarisk sammnafattning av en rad komplicerade ämnen. Kortare än så här går det nog inte att sammanfatta vårt kosmos.

Jan Sandström

The Sky at Einstein´s Feet

William Keel, Springer-Verlag, Heidelberg, 2006, ISBN 0-387-26130-3, häftad, 246 sidor, pris:19.50 pund.

Med tanke på att det 2005 var hundra år sedan Einsteins „mirakulösa“år, så har det ju utkommit mycket om hans verk senaste tiden. Den här trevliga och informativa boken skriven av professor William Keel vid University of Alabama skiljer sig lite från de mesta andra i det att den inte så mycket handlar om vad de båda relativitetsteorierna säger utan mest om deras astronomiska implikationer. Därvid får vi i tur och ordning stifta bekantskap ljusets egenskaper, ljusekon från supernovor, relativistisk materia och superluminala jets. Här lärde jag mig något nytt, nämligen doppler boosting. När en jet från en extragalaktisk källa pekar nästan rakt emot en, och rör sig med en hastighet nära ljusets, så gör relativistiska effekter att vi observatörer uppfattar att tiden i jetens materia går mycket långsammare än vår klocka. På så vis hinner det byggas upp en mycket starkare energiutstrålning i riktning obervatören. Här får vi också värdefull info. om gravitationella linser och deras mångsidiga användning. Vi lär oss vidare om relativistiska effekter i grundämnesfusionen is tjärnor, olika typer av svarta hål, samt slutligen det expanderande universum. Utan matematik med hjälp av goda både svartvita och färgfotografier berättar professor Keel på ett lätförståeligt, men likväl inte ytligt sätt om relativitetsteoriernas förunderliga effekter på ett universum som minst sagt har haft, och troligen fortfarande har många överraskningar i beredskap åt oss. En bok att högeligen rekommendera.

Jan Sandström

Einsteins universum

Nigel Calder, brombergs,2005, ISBN 91-85251-35-6, inbunden, 236 sidor, pris: ca 190 kr.

Med anledning av det i år är 100 år sedan Albert Einstein publicerade sin banbrytande avhandling om speciella relativitetsteorin i den tyska ”Annalen der Fysik”så har Brombergs förlag valt, glädjande nog att utkomma med en nyutgåva av en liten klassiker i sammanhanget, nämligen engelsmannen Nigel Calders ”Einsteins universum”. Första gången på svenska 1979. Calder, som har på svenska utgett ”Kometen kommer”, om Komet Halley beskriver med en lätt, lite nonchalant humoristisk stil Einsteins båda relativitetsteorier och vilka deras konsekvenser blir. Både för det newtonska absoluta rummet och tiden. Den allmänna relativitetsteorin som publicerades 1915 är kanske den vackraste teori som människan har kommit på. För att låna orden av den amerikanske fysikern John Wheeler, ”Rumtiden beskriver för materien hur den ska kröka det”. I den här boken lär vi också att känna människan Einstein. Inte så mycket som privatperson, utan fastmer genom de vetenskapliga toerierna. Calder ger en relativt (förlåt ordvitsen) lättfattlig introduktion till båda teorierna. Nytt i boken är ett förord och en epilog skrivna 2005. Annars är boken samma som 1979 års upplaga. Har ni den sedan tidigare finns det ingen anledning till en nyinvestering. Om inte är boken ett synnerligen gott köp.

Jan Sandström

Big Bang

Simon Singh: Big Bang, Leopard Förlag

Sällan har drygt 470 sidor faktabok varit så lättlästa. Samtidigt som de var både lärorika och underhållande. Det är bara att gratulera den brittiske fysikern och tillika författaren Simon Singh till den här boken. Tidigare har han gjort sig känd för den breda, svenska allmänheten med böckerna ”Fermats gåta” och ”Kodboken”. Men här har han överträffat sig själv. Han börjar med att berätta den spännande historien om hur vi har lärt oss om själva vår plats i universum. Med mödosamma steg alltifrån de gamla grekernas geocentriska kosmos fram till år 1900 då vårt solsystem tänktes vara i centrum av en vintergata som var 25 000 ljusår i diameter och som till på köpet var universum självt. Nu hundra år senare och med relativitetsterorier, kvantfysik, svarta hål och mycket annat står vi där med ett universum där tiden och rummet självt skapades för ca 13.7 miljarder år sedan. Människan har onekligen färdats en lång väg. Singh redogör för alla teorier, turer, människor och kontroverser på den här långa vägen. Samtidigt som han har en remarkabel förmåga att förklara komplicerade saker på ett begripligt sätt, så är han också full av anekdoter och märkliga episoder, samt i besittning av den typiska, engelska humorn. Det här i kombination med en lagom mängd ofta unika svartvita foton och vettiga diagram gör boken till något av 2005 års faktabok. Inte heller är ett pris på drygt 250 kronor för en inbunden bok på drygt 500 sidor inkluderande ordbok och förslag på vidareläsning, att anse som på något vis oskäligt. Enda felen jag hittat är något enstaka sifferfel, samt att författare och översättare av någon obegriplig anledning boken igenom stavar fel till den ryske forskaren Alexander Friedman när de envisas med att kalla honom för Fridman. Onödigt, men knappast något som ruckar på teorin om Big Bang.

Jan Sandström

Kosmisk resa

Bengt Gustafsson, 1998, 128 sidor, inbunden, Nya Doxa, Box 113, 713 23 Nora

Redan 1984 utkom första upplagan av den här förnämliga lilla boken och här följer nu den andra utökade och reviderade (bl.a. med Hubblebilder) versionen av verket. Det är astronomen Bengt Gustafsson som tar oss med på en resa i tid och rum i sin mormors amerikanska gungstol. Vi ställer färden ut genom solsystemet mot stjärnan Epsilon Eridani, Procyon med dess vita dvärgföljeslagare, M42, ut mot Krabbnebulosan M1. Hela tiden berättar Gustafsson på ett enkelt och lättfattligt sätt vad vi ser och hur det fungerar. Under tiden som vi lär känna den lokala galaxgruppen, Virgohopen, svarta hål m.m. Så ger han oss också en snabblektion i kvantfysik och den subatomära världen. Därefter vidtar en resa i tiden där vi far mot Big Bang så att säga baklänges. Hela tiden används lustiga pedagogiska grepp. Han liknar bland annat fotonernas verkan under foton-eran vid de militärpoliser som höll ordning på Gustafsson och de andra bassarna när de uppvaktade marinlottorna vid hans militärtjänstgöring. Slutligen, efter att ha följt olika scenarier för universums slut så spekulerar han lite över andra universa. Gustafssons enkla, men ändå reflektiva språk gör boken till en njutning att läsa.
Tilläggas kan att boken ingår i en ny serie betitlad Forskningens frontlinjer, där förlaget Nya Doxa utger populärvetenskapliga böcker i samarbete med Forskningsrådsnämnden.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2001)

Perspektiv på universum

N-E Cerne, A. Johannesson, I. Lundström, B. Stenholm, S. Wramdemark, 1997, 248 sidor, mjuk rygg, Gleerups, Box 367, 201 23 Malmö

Det är kul att se att det bland alla partikel-kosmologiböcker börjar att dyka upp en och annan lärobok. Speciellt bra är det när den är skriven av svenska författare som känner till svenska skolförhållanden. Den här boken är skriven av fem författare som samtliga är utbildade i astronomi. Boken är främst avsedd för årskurs 3 på naturvetenskapligt gymnasium, men kan naturligtvis användas av var och en som behärskar gymnasiematte. Den följer inte den "vanliga" uppläggningen då författarna här istället skriver om sina specialområden. Vi hittar t.ex. inget kapitel om solsystemet i traditionell bemärkelse utan boken börjar med en översikt över universum, för att följas av tre kapitel som tar upp gravitation och den celesta mekaniken, strålningen från rymden samt magnetfält. Detta är onekligen ett intressant grepp som jag tycker fungerar bra. Stjärnornas inre uppbyggnad ges ett eget kapitel liksom vår sol som stjärna. Därefter beskrivs det stora kosmiska kretsloppet vilket omfattar stjärnbildning i molekylmolnen fram till anrikning av tunga grundämnen i de samma genom döende stjärnor. Kapitel åtta och nio behandlar galaxerna samt kosmologi. Därefter följer det sista avsnittet som behandlar liv i universum från en vetenskaplig synpunkt även om vissa inslag av nödvändighet blir spekulativa. Efter varje kapitel finns det uppgifter där svaren finns i ett facit längst bak bland de övriga appendixen. På det hela taget är boken väl skriven och har en fin balans. Den förtjänar väl att spridas bland våra skolor.

Jan Sandström
(ASTRO nr.2 2002)

Universums fem åldrar

Fred Adams, Greg Laughlin, 2001, 271 sidor, inbunden, Bokförlaget Prisma, Box 2052, 103 12 Stockholm

En välskriven och lite lagom spekulativ bok om universums utveckling från Big Bang till en oändligt avlägsen framtid. Titeln syftar på de fem förmenta åldrar som vårt världsallt genomgår. Den första tar sin början i Big Bang och varar ungefär till tiden för syntesen av lätta grundämnen, dvs. ca 3 minuter. Den andra åldern är stjärnornas i vilken vi nu lever. Här behandlas stjärnbildning samt vilken riktning i utvecklingen de olika typerna av stjärnor tar. Avsnitt tre kallas urartningens tid. Av nödvändighet så blir ju också boken mera spekulativ ju längre det lider. Här behandlas vita dvärgar, neutronstjärnor, kolliderande galaxer, förintandet av mörk materia samt det ännu ej påvisade protonsönderfallet.
Kapitel fyra ägnas åt olika egenskaper hos svarta hål. Särskilt intressant är Hawkingstrålningen, dvs. att svarta hål i ett oändligt långt tidsperspektiv kan "avdunsta". Efter det, om miljoner miljarder år, kommer mörkrets tid då inget händer, men paradoxalt nog kan den här eran innehålla fröet till ett nytt universum.
Tilläggas kan att författarna har utgått från ett evigt expanderade universum. Boken är välskriven. Författarna är goda pedagoger utan att för den skull trivialisera framställningen. Att Hans-Uno Bengtsson stått för översättning och fackgranskning borgar för kvalitet. Boken innehåller också en värdefull ordlista.
Ska man sammanfatta boken så kan det nog göras med orden att verkligheten är underbarare än dikten.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2002)

Kosmos, bilder av oändligheten

Baumann, Hopkins, Nolleti, Soluri, Bokförlaget Max Ström AB, Kyrkslingan 11, Skeppsholmen, 111 49 Stockholm

Man blir alltid lika glad när man stöter på en astronomibok som är något utöver det vardagliga, som är en fest för ögat och estetiken, och som till på köpet har åtföljande bildtexter som är både lärorika och utan några egentliga faktafel. För det senare brogar om inte annat den här boken ”Kosmos”faktagranskare, professorn i astrofysik och välkänt expertkommentator från TV, Kerstin Fredga för.
Boken är en formlig tour de force genom det kända universum. Bilderna har tagits i alla våglängder från de långvågiga radiovågorna över till hård röntgenstrålning. Genom att överlappa och kombinera olika våglängsobservationer visar man fram, bokstavligen talat, strålande resultat. Man startar i tempo furioso genom ett dubbeluppslag av Vintergatan i infrarött, en kompositbild tagen av satelitten 2 MASS under en period av 4 år. Därefter är det nebulosor av olika slag. Alltifrån Bokglobuler där unga stjärnor föds till intensiva supernovarester. Solen får ett eget avsnitt, följt av planeterna och månar av intresse. Därefter är det dags för det vackraste av det vackra, den extragalaktiska rymden. Slutligen är det dags för kosmologin, där upplägget är lite annorlunda än man är vanv id. Här får vi förvisso WMAP:s avbildning av det 380 000 år gamla universum, men vi får också tex. det neutrala vätets utbredning i vår vintergata. På så sätt går det att knyta ihop vår närrymd med det unga kosmos djupt där borta i tidens brunn. Boken avslutas med hur man har tagit bilderna, och människorna som har gjort det. Samt en liten ordlista. Löpande text är det inte mycket av, men bildtexterna ger god information. Inbunden, större format än A4, 186 sidor och sammanställd av astronomer av facket och lay-outexperter är succen given. En bok som kommer att ligga under många granar till jul.

Jan Sandström

Symmetry and the beautiful Universe

Leon M. Lederman & Christopher T. Hill, 2004, 365 sidor, inbunden, pris: 29 USD, Prometheus Books, 59 John Glenn Drive, Amhearst, New York 14228-2197, USA, ISBN 1-59102-242-8

Den här boken beredde mig mycket av förståelsens glädje, men krävde också en noggrann genomläsning och en del god tankemöda. Den handlar om symmetrin som genomsyrar universum på olika nivåer. Alltifrån den primära som rådde i den allra första mikrosekunden efter Big Bang, och som bröts under universums inflationsfas när det expanderande exponentiellt till gigantiska proportioner, fick sin isotropiska och homogen struktur, över tiden, likväl som över rummet, samt när all materia skapades, och de fyra grundkarfterna särskiljdes, till den symmetri som råder i det lilla, i kvantvärlden. Men boken utgör också en grundpelare för vår kunskap om Emmy Noether, en av de största matematiker som världen skådat. tyvärr föddes hon vid fel tid. En tid då kvinnor inte förväntades att bli professorer och slå sina manliga kollegor på fingarna. likväl avancerade hon till att bli samarbetspartner med David Hilbert vid universitetet i Göttingen. nazisternas makttillträde fick henne dock på 1930-talet att fly Tyskland (hon hade judiskt påbrå), och de sista åren fick hon tillbringa i USA. Noether har uppställt det s.k. ”Noethers teorem”, som är ett av de mest djuplodande som fysiken känner till. Det binder ihop symmetrier på olika grundläggande nivåer med vår djupaste, mest grundläggande förståelse av fysiken och vårt universum. Den här boken är också ganska unik i och med att den undan för undan, noggrant, och med både visuella exempel, och tankeexperiment, bygger upp hos läsaren en förståelse av fysik, allifrån grundbegrepp till komplicerade saker som supersymmetrier och Higgsfält. Författarna går heller inte av för hackor. Leon Lederman är professor emeritus vid Fermilaboratoriet i Chicago, och tillika Nobelpristagare i fysik. Hill å sin sida är en av världens ledande teoretiker på partikelfysik. Likväl är de båda goda pedagoger, och framhåller till på köpet värdet att till den naturvetenskapliga synen på universum, också lägga en humanistisk dimension. En bok som verkligen borde se en svensk översättning.

Jan Sandström

Particle Physics and the Universe

J. Trampetic, J. Wess, 2005, 494 sidor, inbunden, Pris: 154 pund, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 3-540-22803-9

Priset på den här uttömmande forskarrapporten gör att den knappast ens kommer ifråga att införskaffa för mindre institutioner, långt mindre enskilda forskarstuderande och föreningar. Vilket är synd. För det här är verkligen ”up to date” när det gäller det senaste när det gäller att kombinera det otroligt lilla med det ofattbart stora. Boken innehåller forskarbidrag som presnterades på den 9:e Adriatiska fysikmötet i Dubrovnik i september 2003. De här konderenserna är en av de få där både unga forskare och gamla rävar, om uttrycket tillåts, kommer i seriös kontakt. Boken är uppdelad på tre huvudsektioner, del Neutriner, astropartikelfysik, kosmologi och gravitation. Andra delen rör strängteori, bran (att vårt universum är ett av många som var och ett ockuperar ett ”bran”i hyoerrymden) fälteorier och GUT-teorier. Sista avsnittet beskriver olika teorier och experiment som har att göra med partikelfysikens standardmodell ( de tre familjerna). Boken innehåller stundtals mycket formler, och konstigt vore det annars, då den främst är avsedd för studenter och forskare, ett tekniskt språk och många diagram. Dock kan förvånansvärt mycket av texten förstås av den som är van vid tekniskt litteratur. Tack vare bredden och djupet i artiklarna kan man här botanisera hur mycket som helst. Deltagarlistan av forskare ser ut som en ”who is Who” när det gäller den nya generationen av främst europeiska frontlinjekämpar när det gäller partiklar, fältteorier och universum. Svenska deltagare i konferensen var Ariel Goobar, Stockholms universitet och Martin Cederwall, Teoretisk fysik, Chalmers.

Jan Sandström

Det stoff varav kosmos väves

Brian Greene, Norstedts Förlag, Box 2052, 103 12 Stockholm

En underbar bok om det stoff varav kosmos väves. Professor Brian Greene har nu blivit en smått bekant figur. Detta efter deTV-program där han medverkade i ”Vetenskapens värld”och hans förträffliga bok ”Ett utsökt universum”som utkom 2001, och främst skildrade strängteorin när det gällde att förklara vårt universum. För övrigt en bok som nominerades till Pulitzerpriset.
Att använda ordet fascinerande om den här boken på drygt 600 sidor är minst sagt ett understatement. I fem långa, mäktiga panoraman målar Greene upp hur hela vår syn på kosmos, dess innehåll, utveckling och start har gått från den klassiska fysikens världsbild i det slutande 1800-talet när lord Kelvin förkunnade att det bara återsstod några smärre detaljer att fylla i, så hade fysiken i stort sett fullföljt sin uppgift. Några år senare presenterade Albert Einstein de speciella och allämnna relativitetsteorierna (1905 resp.1915). I samma veva påbörjades också kvantfysiken med dess märkliga sannolikhetsvågor med åtföljande vågkollapser och osäkerhetsrelationer. Men det är inte nog med att göra reda på innehållet i universum och dess växelverkan. Einsteinsa rbete visade att vi inte hade tre rumsdimensioner och tidsdimension utan en rumtid. Då infinner sig frågan. Varför verkar tidspilen peka i riktning från förgånget mot framtiden? Universums partiklar lyder i stort sett samtliga under symmetrilagar där det inte finns någon skillnad på igår och imorgon. Svaret visar sig finnas i det mycket tidiga universum, bara någon gigamikrosekund efter Big Bang. Här hade universum ett i samband med kosmos inflationsfas, energitillstånd med mycket låg entropi (oordning). Det förklarar idag varför tidspilen pekar som den gör mot att oordningen i universum ständigt växer (utom lokalt). Det är den berömda termodynamikens andra huvudsats. Ska man ge några nyckelord och begrepp i som genomsyrar hela Greenes framställning så får det bli partiklar, tid, symmetri, inflation, strängar, förenade teorier, kvant och relativitet och vart allt det här leder. Det fantastiska med Brian Greenes bok är att han förmår förklara hela den komplexiteten så att man förstår. Detta utan en formel. Han har en otrolig pedagogisk förmåga. Hemligheten med att läsa en sådan här bok är för det första att få panik över sidantalet och abstraktioner och paradoxer som framträder när man slår i den på måfå. Okej, boken kräver att man tänker till rejält, men tar man det bara lugnt och läser sida för sida så ger det mesta. Heder också¨till förlaget som valde en driven fysikpopularisator som Hans-Uno Bengtsson, docent i fysik att översätta boken. Han och Greene firar stora triumfer tillsammans. Blir det problematiskt så finns det en tiosidig ordlista längst bak med en omfattande notapparat där den matematiskt inklinerade kan få sitt lystmäte samt förslag på vidareläsning. Utan tvivel en av de stora böckerna på naturvetenskapens stjärnhimmel i år.

Jan Sandström

Cosmology and Particle Astrophysics

Lars Bergström, Ariel Goobar, 2003, 364 sidor, inbunden, pris: 54 pund, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 3-540-43128-4

Det känns alltid extra kul att få anmäla en bok av svenska forskare, i det här fallet t.o.m. andra utgåvan (den första kom 1998). Här rör det sig verkligen om forskning i den absoluta frontlinjen både i tid och rum. I bokens 15 huvudavsnitt likaväl som i de fem appendixen är det partikelfysik under de första sekunderna omedelbart efter Big Bang, och dess kosmologiska implikationer på universums utveckling som berörs. Här möter studenten och den unge forskarläringen i stort alla ingredienser som behövs för att grundlägga en förståelse för vidare studier. Det observerabara universum, de båda relativitetsteorierna, kosmologiska modeller, gravitationella linser. Efter detta kommer författarna in på mera direkt partikelfysik anknytande till det tidiga universum. Här är temana partiklar och fält, fastransitioner (inflation o dyl.) termodynamiken hos det tidiga universum. Termiska reliker (materia-antimateria asymmetri, mörk, kall materia etc). Det accelererande universum (mörk vakumenergi), kosmiska bakgrundstrålningens fysik och implikationer, kosmisk strålning, kosmiska gammakällor, neutrinon, den ack lilla, men viktiga partikels roll, samt slutligen, den kanske mäktigaste och skönaste kraften i universum, en gravitationsvåg som rullar fram genom rumtiden. Boken är dock högeligen matematisk, innehållandes 82 diagram och andra figurer samt 5 tabeller och färgfotosektion. Det som gör den extra läsvärt för studenten och den avancerade amatörkosmologen är att det finns problem i anslutning till varje avsnitt. därtill en förvånansvärd kort refrenslista (2 sidor). I allt, väl investerade pund för den seriöst intresserade. Inget för vanliga dödliga.

Jan Sandström

Extragalactic Globular Cluster Systems

Markus Kissler-Patig, 2003, 356 sidor, inbunden, pris: 30,50 pund, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 3-540-40472-4

Den här boken är faktiskt en liten bibel när det gäller olika aspekter hos klotformiga stjärnhopar. Även om boken främst behandlar sådanas egenskaper och utveckling hos andra galaxer, så finns det naturligt nog många gemensamma berörningspunkter med vintergatans egna. Boken sammanfattar de föredrag som presenterades vid ESO:s Workshop i Garching 27-30 augusti 2002. Boken som är up to date innehåller nio huvudavdelningar med kompletta referenslistor efter varje paper. Det är ju främst klotformiga stjärnhopar i närliggande galaxer som behandlas. Första kapitlet behandlar systemens uppkomst och utveckling och kan sägas utgöra grunden för de andra. Utvecklingen i unga stjärnhopar kommer sedan, följt av fyra avsnitt som ser på klotf. stjh. i tidiga, sena (Sb, Sc, Sd,) glaxer följt av dvärggalaxer. inte minst intressant för den lokala galaxgruppen. Efter detta kommer mycket riktigt ett kapitel om grupper av galaxer. En intressant arbetsmetod är att uppställa modeller av stjärnpopulationer och sedan jämföra med verkligheten. Slutligen studeras rörelserna hos klotf. stjh. och deras roll när galaxer bildas och utvecklas.
Ingen matematik, ett tekniskt, men inte allt för marigt språk för den medelavancerade och avancerade amatören. Förmåga att förstå diagram krävs dock av läsaren. Priset är med tanke på det digra innehållet inte på något vis avskräckande. Rekommenderas för att fp en god totalbild av inte minst den lokala galaxgruppen.

Jan Sandström

The Great Beyond

Paul Halpern, 2004, 326 sidor, inbunden, John Wiley & Sons Ltd., The Atrium, Southern Gate, Chichester, West Sussex, PO19 8SQ, England, ISBN 0-471-46595-X

För den som är intresserad av fysik och kosmologi i den bokstavligt talat, högre skolan är den här boken av den amerikanske fysikprofessorn Paul Halpern rena drömmen. Det är en bok som behandlar utvecklandet av teorier för högra dimensioner, parallella universum, och i förlängningen sökandet efter en teori för allting. Halpern börjar faktiskt redan med Platons idévärld som bygger på att vi sitter i grotta och ser skuggspel på väggen. Vi kan aldrig uppfatta den sanna verkligheten, utan är för evigt hänvisade till skuggspel. På samma gång är vår fyrdimensionella rumtid bara skuggor i en tillvaro som kan rymma i extrem fall ända upp till 26 dimensioner. Professor Halpern berättar här om utceklandet av de här teorierna med hjälp av stor kunskap och massor av anekdoter om de berörda vetenskapsmännen. En viss tonvikt ligger på Einstein och Bohr, men ett otal andra drar förbi. Trots att boken inte inehåller någon sifferexercis så är mycket matematiskt beskrivet, fast i ord. Här gäller det att läsaren har ordning på sina Higgsfält och gaugeteorier. I samband med det hade jag gärna sett en ordlista. Boken kommer så småningom in på strängteorier och slutligen M-teori. Här får vi möta dess främste uttolkare Edward Witten. Kontentan enligt M-toerin och dess förlängning branteorin är att vi lever i ett tredimensionellt bran i hyperrymden. Vi har ett annat branuniversum mycket nära oss. Det vi uppfattar som materia med de starka och svaga kärnkrafterna plus elektromagnetismen är strängar som är öppna. de är evigt knutna till vårt bran. De enda strängar som är fria att korsa ”the bulk”(hyperrymdens energifält) är slutna strängar som i det här fallet utgörs av gravitoner. det förklarar varför gravitationen är så svag i jämförelse med de tre andra krafterna. Huvuddelen av den verkar helt enkelt (nåja) i ”the bulk”och med andra bran. Boken är en mycket fascinerande läsning av var fysikens och kosmologins frontlinjer går idag. På samma gång lättillgänglig och krävande.

Jan Sandström

111218

The Mythology of the Night Sky

David E. Falkner, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4614-0136-0, häftad, 251 sidor, Pris: 31.99 pund

Sedan urminnes tider har stjärnornas och planeternas kretslopp på natthimlen utgjort ett av de stora bidragen till att forma människornas kulturer. Stjärnhimlen har fått tjäna dels för att förklara olika egenskaper hos vår jordiska tillvaro och den har utformats efter de levnadsbetingelser vi hade i våra närmiljöer. Rytmen hos natthimlen har också hjälpt oss att planera och (plantera) vår dagliga tillvaro och årstidernas rytmer. Samtidigt har också himlen bestått oss med sagor och myter för både vår förströelse och för att inpränta moralregler. Allt som allt har den utgjort och utgör än idag en djupt integrerad del av vår tillvaro. Våra myter i västvärlden idag är i synnerhet de gamla grekernas och romarnas. På 100-talet efter Kristus ställde den alexandrinske astronomen Ptolemaios samman en katalog över 48 stjärnbilder, de s.k. klassiska. 1930 genomförde IAU (Internationella Astronomiska Unionen) en storstädning och ordnade upp konstellationsgränser etc så att idag har vi 88 stjärnbilder.

Den amerikanske amatörastronomen David Falkner har ett brinnande intresse för himmelsmyterna och i den här lilla, trevliga boken ger han oss olika versioner om myterna bakom Ptolemaios 48 stjärnbilder plus planeterna. Samtidigt ger han också en grov översikt över vilka som döljer sig bakom mer än 150 namn på månar, dvärgplaneter etc. För varje konstellation ger han oss dataanimerade stjärnkartor där i synnerhet strecken som förbinder de olika stjärnorna i varje stjärnbild ibland kan bli ganska kufiska. Därtill ger han oss information om hur man finner stjärnbilden och identifierar den, de viktigaste stjärnornas namn och magnituder samt vad namnen betyder. Därtill lite löst resonemang om de praktfullaste deep-sky objekten i stjärnbilden. Flera appendix med bl.a utvalda delar av NGC-katalogen ingår. Dock börjar han lustigt nog boken med ett avsnitt om hur man enkelt med en digitalkamera fotograferar olika konstellationer. Även om kapitlet är summariskt så begår han väl närmast författarmässigt ”självmord” med att lägga det avsnittet först. De potentiella köparna av boken är väl främst sådana människor som vill lära om myternas mysterier och vill väl knappast det första hamna i en teknisk beskrivning av hur man fotar. Det hade nog varit bättre att lägga det avsnittet som ett appendixkapitel. Men hur som helst, även om Falkner naturligt nog har fått fokusera på huvudmyterna och de celesta objekten, det rör sig ju om konstellationer som i vissa fall har varit med oss så långt tillbaka som mänsklighetens kollektiva minne sträcker sig, och därför är naturligtvis myternas variationer i många fall närmast oändliga så är det en udda och lärorik bok som jag tycker att varje observatör av himlarymderna bör ta del av för att skänka ytterligare en dimension åt vår hobby.

Jan Sandström

111028

Den stora smällen

Sten Niklasson, Carlssons, 2011, ISBN 978-91-7331-448-0, inbunden, 290 sidor

I dessa kokbokstider blir man så som vän av naturvetenskap alltid glad när man hittar något nytt alster. Den här boken som verkligen börjar med det allra största, nämligen Big Bang, universums skapelse och slutar med livets uppkomst, och i slutändan vi människor är författad av regeringsrådgivaren, innovatören mm. Sten Niklasson. Han är nog vad man i sammanhanget kan kalla för en glad amatör. Men en kunnig sådan. Boken innehåller 25 avsnitt där man på ett lättfattligt vis i någorlunda kronologisk ordning följa olika skeenden i universums och framförallt Tellus utveckling. Man kan väl säga att Niklasson främst tar fasta på ”hård” fysik”, därtill motsvarande kemi, biologi, meteorologi, geologi etc. Men han gör också intressanta utvecklingar som t.ex ett kapitel om alkemi, livets eventuella mening, chanserna att finna liv i kosmos och komma i kontakt med utomjordingar. Naturligtvis blir det en mycket bred pennföring när man inte har mer utrymme till sitt förfogande. Ibland när det gäller det astronomiska kan väl ordvalet bli lite galet, men det leder inte till några större grodor, man har sett betydligt grövre i mer specialiserad litteratur i ämnet. Intressanta små anekdoter och sidoupplysningar om vetenskapsutövarna förhöjer läsvärdet. Märk väl att det här är en bok utan illustrationer så den som letar ”glassiga”foton får söka på annat håll. För den som vill ha en bred introduktion till naturvetenskap och dess utveckling så är det här en givande bok. Lämplig i synnerhet till vetgiriga ungdomar.

Jan Sandström

111028

Astronomisk kalender 2012

Per Ahlin, Norstedts förlag, 2012, ISBN 978-91-1-303578-9, inbunden, 145 sidor, pris: runt 200 kr

I snart tjugo års tid har den outtröttlige Per Ahlin skrivit och sammanställt Astronomisk kalender. Detta till stor glädje och tillfredställelse för alla som tycker om att iaktta vad som händer på stjärnhimlen. Boken riktar sig främst till nybörjare och folk som vill observera och hänga med i det fascinerande skådespel som de celesta sfärerna erbjuder den hugade. Lämplig för människor som observerar med blotta öga, fältkikare eller ett litet teleskop. Boken är som vanligt uppdelad på en inledning, därefter årets 52 veckor presenterade på dubbeluppslag där man dels har en vanlig veckoalmanacka, solens och månens upp och nedgång, vilka planeter som kan ses under aktuell vecka, samt ett par, tre mer eller mindre spektakulära och för amatören lämpade händelser som sker på himlen under innevarande vecka. I bokens sista del finns åtta nybörjarstjärnkartor lämpade för nybörjaren som vill gå ut och lära sig stjärnhimlen. Trots all maffiga dataprogram så finns det inget som går upp mot att uppleva stjärnhimlen och planeternas tysta gång med egna ögon. Till på köpet får man ta del av nattens ljud och dofter omkring en och ägna en skön stund åt lite eftertankar och reflexioner om den lilla planet som vi bebor. Boken innehåller också ett par miniartiklar av astronomiskt intresse, lite förslag på lämplig litteratur och mer detaljerade stjärnatlaser (när ska man få se ett svensk förlag som vågar sig på att översätta och publicera en rejäl stjärnatlas för oss amatörastronomer, kanske något för Norstedts att bita i). Här finns också någon enstaka föreningsadress samt ett par tips på utländska astronomitidskrifter som vi kan prenumerera på. Här skulle jag gärna se att författaren till kommande utgåvor av Astronomisk kalender lägger till den ypperliga engelska tidskriften Astronomy Now som betydligt bättre än Sky & Telescope och Astronomy passar svenska läsare. Till nästa år vill jag också se en tabell över årliga meteorsvärmar eftersom det om något kan sysselsätta alla med intresse av att observera. Detta märker jag inte minst här i Västvärmland eftersom jag en gång i månaden har en kåserisida i Arvika Nyheter betitlad ”Stjärnspalten”. Varje gång jag tipsar om en meteorsvärm, nu senast Draconiderna 8 oktober så blir det rush ute i markerna. Annars hoppas jag att Per Ahlin har ork och energi att glädja oss i ytterligare många år med Astronomisk kalender.

Jan Sandström

110922

Den spännande astronomin

Hans Thorgren Thelin Läromedel, Lidköping, 2011, ISBN 978-91-7379-163-2, spiralbunden stående A5-format, 146 sidor

Den här lilla introduktionsboken till astronomi skriven av Hans Thorgren, fil mag i fysik och astronomi och med bakgrund som fysiklärare är just vad astronomintresserade i Sverige verkligen behöver just nu. Den är avsedd som för att användas vi gymnasieutbildningar, studiecirklar, kurser i astronomi och rent allmänt för den intresserade lekmannen och nybörjaren inom området. Tillsammans med Mikael Lerners ”populärt om astronomi”, utgiven av Onsala Rymdobservatorium i en andra upplaga 2006 så är det de handledningar som idag står till buds för astronomiintresserade. Thorgrens bok är uppdelad på 26 korta kapitel, eller rättare sagt avsnitt som tar oss med allt längre ut i universum. Man kan säga att de 8 första avsnitten sätter oss in rent allmänt i baskunskaper som hur man hittar på himlavalvet, klockan, kikare och teleskop, avstånd i rymden, jordens rörelse, jorden och månen osv. Kapitel 9 handlar om solen, och därefter går vi utåt. Från kapitel 20 och framåt handlar det återigen om vår plats i universum livets utveckling, liv i universum, jordens atmosfär och växthuseffekten mm. Språket är hela tiden klart och pedagogiskt, i stort sett ingen matematik förekommer, men däremot ges det ibland exempel på uppgifter som man kana rbeta vidare på matematiskt. Här och där boken igenom dyker det upp frågor om texten, exempel på laborationer man kan göra och uppgifter osm man kan söka svar på nätet, något som borde tilltala yngre studerande. Bokens illustrationer är bra, men begränsas av naturliga skäl av bokens format. Fem bilagor avslutar boken: 1. Om stjärnors ljusstyrkor, 2. De ljusstarkaste stjärnorna på norra stjärnhimlen, 3. Några förutsättningar för livet på jorden, ett avsnitt som får en att reflektera en smula, 4. Svar till frågorna i boken, samt 5, fyra stjärnkartor av sedda för latitud 60+. Man ska kanske tillägga att kapitel 25 ger upplysningar om litteratur, webbadresser samt astronomiföreningar. Litteraturlistan kanske jag tycker är väl snålt tilltagen. Likaledes hade jag gärna sett en ordlista för astronomiska begrepp i boken. Men på det hela taget är detta en up to date bok som verkligen behövs i landet.

Jan Sandström

110830

Atlas of Astronomical Discoveries

Govert Schilling, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-7810-3, inbunden, 243 sidor, pris: 27.99

Den här vackra boken I format lite större än A4 utkom i moderlandet Holland år 2008. Varför frågar sig då vän av ordning när året 2009 var det år då man firade teleskopets 400-årsjubileum. Jo, därför att teleskopet uppfanns faktiskt år 1608 av holländaren Hans Lipperhey. Därtill är det mycket som pekar på att när Galilei riktade teleskopet mot månen i november 1609 så var han inte ens först med att bespeja himlen. Engelsmannen Thomas Harriot var troligen före, fast han publicerade aldrig sina månobservationer. Alltnog, i den här synnerligen vackra och därtill elegant skrivna boken, författad av den rutinerade holländske astronomiskt inriktade författaren och journalisten Govert Schilling får vi följa med på en svindlande resa genom hundra astronomiska upptäckter från det Galilei upptäckte berg och kratrar på månen, därvid avslöjande att månen inte var den perfekta celesta sfär som i Aristoteles efterföljd människan hittills hade antagit fram till de senaste rymdsondsbilderna av vår egen moder jord. Boken är uppdelad i fem huvudkapitel där Schilling väljer att ta fram olika år när viktiga upptäckter har gjorts. Första delen sträcker sig från 1608 fram till 1708 och den sista från rymdålderns start 1958 fram till år 2007. Var och en av den hundra upptäckterna får ett dubbeluppslag där huvudfotot står för ca 55 % av uppslaget samt en litet cirkelformat fotografi påminnande om synfältet i teleskopokular. Resten är text. Texten riktar sig i första hand till nybörjare, men märk väl att det är här är ingen lärobok i astronomi utan även om man är nybörjare så är det viktigt att man har lite kunskap sedan tidigare om hur vårt universum är uppbyggt. Men texterna har också en hel del att ge även för mer rutinerade amatörastronomer. Bra metod och personbeskrivningar, liksom signifikansen av upptäckterna. Att på så lite utrymme kunna ge en relevant beskrivning av vad det hela handlar om och ändå kunna ge en personlig prägel på texterna, det är svårt det. Men Schilling lyckas mycket bra. Därtill har jag faktiskt inte kunnat hitta något direkt sakfel. Boken har lite europeisk slagsida där i synnerhet holländska astronomer lyfts fram. Men jag kan inte se något fel i det i och med att Holland i fröhållande till innevånarantal har bidragit mycket starkt till astronomins utveckling ända från Hans Lipperhey och Christian Huygens på 1600-talet fram till moderna giganter som Jan Oort och Kapteyn. Bokens vackra fotografier kommer från Hubble, Spitzer, ESO och NASA. Så mycket mer behöver väl inte sägas. Förvånande, men glädjande är också att en så pass gedigen bok betingar ett så lågt pris, bara 27.99 pund.

Jan Sandström

110729

Strange New Worlds

Ray Jaywardhana, Princeton University Press, 2011, ISBN 978-0-691-14254-8, inbunden, 260 sidor, pris:16.95 pund

Ända sedan astronomerna Mayor och Queloz 1995 fann en planet av Jupiterklass som kretsade kring den solliknande stjärnan 51 pegasi har upptäckterna ramlat in i en jämn ström. På senare tid har man till och med inrapporterat nya planeter i knippen av tiotals. Naturligt nog så är det här en mycket ”het”del av den astronomiska forskningen. Nu, allteftersom metoder och instrument har förbättrats är man ute efter att upptäcka jordliknade planetern, och i förlängningen, drömmen om att hitta liv kring en annan stjärna. Den här lilla boken skriven av den kanadensiske astronomiprofessorn vid University of Toronto, Ray Jaywardhana är en veritabel pärla. Här berättar hela bakgrunden till planetjakten, de många tidigare misslyckandena, upptäckten av 51 pegasi och vilka olika metoder som astronomerna använder för hitta planeter (astrometri, gravitationell dopplerförskjutning, mikrolensning och stjärnförmörkelser). Vi får hela bakgrunden, var forskningen står idag samt prospekten inför den närmaste framtiden. Klart berättad, personligt hållen, vi möter massor med astronomer, både proffs och amatörer och får oss till livs många anekdoter. Förutom att vara en god pedagog så är han också en mycket god berättare som både nybörjare och mera garvade amatörer kan läsa med stor behållning. Han förklarar komplicerade skeenden på ett mycket åskådligt sätt. Boken innehåller också en ordlista samt förslag till vidareläsning till vart och ett av boken nio kapitel. Det här är som sagt en charmerande bok som jag kapitulerar helt och fullt inför.

Jan Sandström

110729

Beyond UFOs

Jeffrey Bennet, Princeton University Press, 2011, ISBN 9780691149882, häftad, 223 sidor, pris: 12.95 pund

Nu, efter upptäckten år 1995 av den första planeten kring en annan stjärna, 51 Pegasi, så är det vardagsmat med nya planeter. Till dags dato mer än 500 stycken och antalet ökar snabbt. Då är det oundvikligt att spekulationerna om jordlika planeter och eventuellt liv på andra ställen i universum har blivit flugan för natten inom astronomin. Astrobiologi som var ett ämne som knappast existerade för 10-12 år sedan, är nu verkligen ”hett”. Den här lilla personligt hållna boken av den amerikanske astronomen Jeffrey Bennet är förvisso en utmärkt introduktion till ämnet. Mycket lämplig att sätta i händerna på nybörjaren. Men enligt min mening så lider den av ett stort fel. Det tara alldeles för lång tid innan den kommer till skott. Visserligen är det väl bra att redogöra för de gamla grekernas världsbilder och Keplers matematiska mödor samt hur vetenskapen arbetar mm. Men i en så pass tunn bok så lämnar det tyvärr inte mycket till plats för det boken ska handla om. När man bara har 65 sidor kvar så har vi faktiskt inte tagit oss längre ut än till Jupiters månar. Det är helt enkelt en bok som försöker greppa om för mycket på för litet utrymme. Men som jag sa. Det som Bennet har skrivit är alldeles förträffligt. Pedagogiskt, och klart så är det inga problem med förståelsen, även om jag gärna i en bok som riktar sig till nybörjare hade sett en ordlista. De fåtaliga bilderna, både de i färgbilagan och de svartvita hade man lika gärna klarat sig förutan. De tillför inget. På det hela taget en bra introduktion för nybörjaren utan att bli för teknisk. Men för den amatörastronom som varit med ett tag tillför den inget nytt.

Jan Sandström

Första astronomiboken

Harry Ford, 1998, 37 sidor, inbunden, BonnierCarlsen, Box 1315, 111 83 Stockholm

Detta är en bok som informerar om stjärnor och planeter, men även uppmuntrar experimentlustan hos ungdomar. Den innehåller mängder med praktiska experiment och kul modellbyggen som underlättar vår förståelse för universum omkring oss. Boken är mycket lättläst, och eleverna kan med fördel återkomma till boken gång efter gång för att göra nya experiment.
Bilderna dominerar boken, och blandningen av vackra astronomibilder och barn som utför experiment gör den till en inspirationskälla för skolarbetet. Eleverna får lära sig bygga modeller av solsystemet, solens rörelse längs ekliptikan och mycket mera. Rena utbildningsböcker med experiment för ungdomar har länge saknats på den svenska marknaden, men här är en bra bok som kombinerar kunskapsinsamling med praktiska övningar. Jan Persson

Jan Persson
(ASTRO nr.2 2001)

Observera! Astronomi i praktiken

Staffan Sjöberg, 2000, 64 sidor, spiralbunden, pris: 482:-, Bokförlaget Natur och kultur, Box 27323, 102 54 Stockholm

Länge har vi i Sverige saknat praktiska observationsmanualer med modernt snitt. Längtansfullt har vi tittat vad som finns på den engelskspråkiga marknaden. Men nu har vi en bra introduktion till stjärnhimlen till alla intresserade svenska amatörastronomer!
Observera! är en lärobok för skolungdomar, och därmed passar den också bra för alla som vill börja titta på stjärnhimlen. Boken består av en lärarhandledning och en CD-skiva. Den är således tänkt som en modern observationshandledning direkt under stjärnhimlen. Utrustad med en portabel CD-spelare kan man lyssna på olika avsnitt om de olika årstidernas stjärnhimmel, eller olika avsnitt om månen. CD-spåren kan man med fördel lyssna på i förväg, sedan igen under stjärnhimlen för att känna igen stjärnbilderna i de olika riktningarna. Lärarhandledningen innehåller texterna till de olika spåren, olika tips att ta upp med eleverna och olika frågeställningar att diskutera vidare.
Detta är en mycket bra bok att komplettera skolundervisningen i astronomi med (som länge har varit undermålig). Den passar också bra för studiecirkeln, eller alla nytillkomna i astronomiföreningen. Eftersom det finns mest nybörjare i en förening, och sedan färre och färre mer avancerade, så är denna bok ett absolut måste i astronomibiblioteket. Nu kan alla gå ut och observera!

Jan Persson
(ASTRO nr.1 2002)

Populärt om astronomi

Mikael Lerner, 1997, 111 sidor, mjuk rygg, pris: 50:-, Onsala rymdobservatorium, 439 00 Onsala

Boken är avsedd som en katalog till en utställning, men jag finner jag ändå att den står utmärkt på egna ben och är en fin introduktion till astronomin. Mikael Lerner har själv sin bakgrund inom amatörastronomin innan han blev proffs. Han förklarar ämnet på ett väl avvägt och pedagogiskt sätt. Genom att svaren ibland överlappar varandra så ges det möjlighet till en viss repetition av komplicerade ämnen vilket bara är bra. Boken arbetar sig utåt från solsystemet över stjärnutveckling och den interstellära gasen till de mest storskaliga formationerna i universum. På slutet finns också en avdelning om optiska teleskop och radio-dito samt observationsteknik och hur man mäter avstånd i rymden. Micke Lerner presenterar fakta i form av kortfattade notiser en halv till en sida lång vilket gör boken väldigt lättsmält. Den innehåller inga illustrationer men en del tabeller. Det enda fel jag sett vilket jag tror är ett rent slarvfel är att vita dvärgar inte försvinner ner åt höger på ett HR-diagram. Om, vilket jag hoppas, det kommer en andra upplaga så hoppas jag på en enda illustration, nämligen just ett HR-diagram. I övrigt hoppas jag på att boken kan hållas på det fantastiska låga prisläget. En perfekt bok att sätta i händerna på vetgiriga av alla åldrar. Mycket lämplig också i skolarbetet, i synnerhet på högstadienivå.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2001)

Origins

Neil deGrasse Tyson, Donald Goldsmith, W.W. Norton & LTD, Castle House, 75-76 Wells ST. London W1T 3QT, England, 2005, ISBN 0 393 05992 8, inbunden, 345 sidor, pris: 18.99 pund.

Alla är vi väl fascinerade av var vi och vårt världsallt kommer ifrån. Hur kosmos, inklusive vårt lilla solsystem kom till existens, och hur det har utvecklats fram till nu. Det år sådana frågor som den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson tillsammans med likaledes amerikanskfödde skribenten Donald Goldsmith försöker att reda ut i den här utmärkta, för nybörjaren, mycket lämpliga introduktionsboken. Universum är 13.7 miljarder år gammalt, och startade i något som en gång i tiden, elakt döptes till ”Big Bang”av fred Hoyle. Föga anade han att namnet skulle fastna. Efter introduktionen innehåller boken fem avsnitt som tar fasta på 1. Universums skapelse. 2. Ursprunget och uppkomsten av galaxer och den kosmiska strukturen, dvs. superhopar av galaxer som ligger som filament, omgivande gigantiska tomrum 100-tals miljoner ljusår i diameter. COBE 1990 och WMAP 2003 har nu hittat ursprunget till de här jättestrukturerna som ojämnheter i den kosmiska bakgrundstrålningen, härstammandes från rekombinationseran (ett olyckligt namn) 380 000 år efter Big Bang. Del 3 ger oss berättelsen om stjärnornas skapelse. Fyran om problemen med att bilda planeter. Del 5 slutligen tar upp livets ursprung. naturligtivs här på jorden eftersom i nuläget, det är det enda liv vi känner till. men man spekulerar också på ett klyftig vis om möjligheterna till liv annorstädes, och vad som krävs för dess uppkosmt. Som sig bör innehåller också boken en ordlista och förslag på vidareläsning,s amt två sektioner av färgfoton av god kvalitet, som också, vilket man inte ska ta för givet i de här sammanhangen, är relevanta för texten. Allt som allt en utmärkt, och helt ”up to date”introduktion till detta minst sagt, väldiga ämne (Det finns inget större).

Jan Sandström

From Blue Moons to Black Holes

Melaine Melton Knocke, 2005, 313 sidor, mjuk rygg, pris: 19 dollar, Prometheus Books, 59 John Glenn Drive, Amherst, New York 14228-2197, USA, ISBN 1-59102-288-6

Författarinnan har tidigare arbetat som chef för vetenskaplig allmänbildning bland allmänheten på både M:t Wilson och Lowellobservatoriet i Arizona. Det märks i den här lite originella, men högst läsvärda nybörjarboken. Den är grovt sett uppdelad i tre huvudsektioner. Den första som består av allmänna frågor om astronomi som en folkbildare i ämnet oftast får, handlar om solsystemet i allmänhet, med speciella underkapitel om solen, månen och jorden. varje fråga får ett kort svar, och sedan utreds det hela lite längre. I slutändan av sektion ett, närmare bestämt på de sista 60 sidorna ger Knocke oss svar på frågor om allt från stjärnor och konstellationer till rymdfart och svarta hål. Språket är hela tiden enkelt, och svaren på det hela taget bra, även om en och annan överförenkling och något småfel smugit sig här och där.
Bokens andra del best¨r av snabba fakta om solsystemet, tabell för mån och solförmörkelser 2005-2020, de bästa meteorsvärmarna, samt lite basfakta. En bra sak här är de mer än 5 sidor som anslås åt olika Web adresser. del tre slutligen innehåller korta faktastycken om alla rymdfärder hitills till vår måne samt de övriga planeterna. Alltifrån Pioneer 0 den 17 augusti 1958 vars rymdfärd varade i 7 sekunder till Cassini december 2004. Boken innehåller också en färgsektion, är illustrerad och tar också upp rekommenderad vidareläsning för varje kapitel. Det enda jag egentligen saknar är en ordlista, eftersom boken vänder sig till nybörjare, men det är bara en marginell radanmärkning. Vä värld sina 19 surt förvärvade dollar.

Jan Sandström

100819

400 Years of Astronomical Telescopes

Bernhard Brandl, Remko Stuik, Jeannette Katgert-Merkelijn (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-90-481-2232-5, inbunden, 533 sidor, pris: 117.65 euro

På kvällen den 7 januari i år var det exakt 400 sedan Galieo Galilei riktade sitt enkla teleskop för första gången mot Jupiter. Det teleskopet hade en öppning på 1 centimeter och förstorade 20X. Då förstår ni själva vilken utveckling som skett under de här 400 åren. Idag observeras det regelmässigt med teleskop i 10-meterskalssen och planer finns för giganter med upp till 100 meters diameter. Vill man följa hela den här utvecklingen, både historiskt, tekniskt och i viss mån astronomiskt så är den här digra antologin en teleskopälskares våta dröm. Här har det samlats ihop 37 olika forskare och tekniker som i 7 huvudavdelningar redogör för praktiskt taget hela spektrat av tillgänglig information kring teleskop, och då är det viktigt att komma ihåg att mer än 100 sidor ägnas åt utvecklandet av icke optiska teleskop. Sektionerna bär följande rubriker i tur och ordning. 1. Historik kring optiska teleskop, 2. Historik kring icke optiska teleskop, 3. Olika aspekter och projekt. Här redogörs bl.a. för amatörastronomiska teleskop, astrometri och utvecklandet av rymdteleskopet Hubble. 4. Grundläggande teleskopteknologier. Här behandlas allt ifrån monteringar, framtagande och utvecklande av olika linser och speglar, samt de frågor inom astronomin som de här olika lösningarna var tänkta att svara på. 5. Här möter vi alla de frågor om politik och sociologiska aspekter som naturligtvis är oundvikliga i sådana här sammanhang. Det handlar om stora pengar och på ett annat plan kanske om grundläggande paradigmförändringar för hela samhället. Avsnitt 6 och 7 slutligen handlar om framtiden och presentationer av lite udda papers som det om det stora teleskopet i Melbourne eller varför astronomiska målningar av J. Brueghel d.ä. hela boken är rikligt illustrerad med foton, mestadels i svartvitt, men även i färg, skisser, diagram, tabeller etc. En del formler förekommer, men de är inte många. Språket är för det mesta tekniskt, men för den relativt avancerade amatörastronomen är det inte avskräckande svårt. Men det är definitivt ingen bok för nybörjaren, utan man bör ha ett genuint intresse för allt som har med teleskophistoria och de olika tekniska och astronomiska aspekterna att göra. Vart och ett av de ca 40 bidragen har också sin egen referenslista. Priset gör väl att boken bara kommer att attrahera den verklige entusiasten, men om inte är den ett synnerligen gott inköp för föreningar och institutioner.

Jan Sandström

100514

The Rainbow Sky

Tony Buick, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-1052-3, häftad, 377 sidor, pris: 22.99 pund

Låt mig slå fast först som sist. Det här är ett verk som är drivet av en brinnande passion. Den passionen består av fascination och en djup beundran för alla de färger som universum, från en liten nära blomma till den mest avlägsna galax strålar av. Den som bara är ute efter fakta som kan fördjupa vederbörandes kunskaper och bidra till att skapa vetenskapliga fakta bör definitivt se sig om efter annan läsning. Men den som har kvar barnasinnets förundran och glädje över enkla experiment och förtjusningen av att kunna frambringa exempelvis ett regnbågsspektrum med hjälp av en CD-skiva eller genom att sprida ut lite olja i en vattenpöl kommer att gilla boken. Författare är den lätt distingerade engelsmannen Tony Buick, för övrigt vän med Sir Patrick Moore som med sitt karakteristiska buttra utseende, men vänliga tonläge har skrivit bokens förord, boken ingår också även i Springers serie Practical Astronomy. Boken är egentligen en ganska ostrukturerad framställning av vad färgerna består av, hur de uppkommer, samt hur vå hjärna och våra ögon uppfattar och analyserar dom. Boken består av en hel del ganska elementär astronomi lämplig för nybörjare. Bilderna är många och vackra. En salig blandning av alltifrån Hubble och Spitzer till fotografier tagna av medlemmar i Buicks lokala astronomiklubb. Här och där får man lite halvhjärtade tips om fotografering etc. mend et mesta stannar id et fallet med ganska halvkvädna visor. Ibland uppehåller ha sig gåtfullt ingående vid projekt som kan kännas lite märkliga. Bland annat gänas hela tolv sidor åt att förklara en astronomikompis vedermödor och odysséer världen runt för att skapa någon sorts privat framställning av HR-diagrammet. Men jag tycker att sådant i det här fallet bara bidrar till bokens till boken spontana och glädjefyllda charm. Det boken framförallt gör (ochd et är inte dåligt så) är att stimulera till att få en att själv gå ut med digitalkameran och fotografera universum omkring oss. Månen, norrsken, ett åskväder, ovanliga molnformationer, ”You name it, the sky is the limit”. Sammanfattningsvis, det här är en bok för amatörer skriven av en amatör, då menar jag amatörer i ordets bokstavliga bemärkelse som betyder just ”att älska”.

Jan Sandström

100301

Deep-sky Video Astronomy

Steve Massey & Steve Quirk, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-87611-5, häftad, 201 sidor, pris: 22.99 pund

Idag är det verkligen amatörernas afton när det gäller högteknologi till överkomligt pris för att framställa astronomiska bilder av hög kvalitet. Till och med en gammal konservativ tecknare vid okularet som undertecknad harr så smått börjat fuska med digitalkameror inom astronomin. Den här teknologiskt inriktade boken är till för dom som vill använda video tillsammans med sina teleskop. Den första halvan berättar om lämpliga kameror, hur man använder dom vid teleskopen etc. Precis som bokens andra hälft är den första rikligt och adekvat illustrerad. Del två handlar om hur man när man väl tagit bilderna sedan behandlar dom i datorn. Jag är kanske inte rätt ”gubbe” för att sakkunnigt i detalj bedöma kvaliteten på tekniken, men på författarnas pedagogiska kunskap är det åtminstone inte något fel. Klart och pö om pö illusterar de hur man bygger upp och behandlar sina bilder. Det hela avslutas med några rejält vackra foton. Författarna är båda två erfarna amatörastronomer från ”down under”, alltså Australien. Bra i boken är också en ordlista för den tekniskt fåkunnige samt nyttiga webadresser. Rekommenderas för den som vill utveckla sin teniska potential inom astronomisk fotografering och bildbehandling.

Jan Sandström

100209

The Science and Art of Using Telescopes

Philip Pugh, Springer-Verlag, heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-76469-6, häftad, 411 sidor, pris: 22.99 pund

Den erfarne engelske amatörastronomen och författare till flera tidigare handböcker utgivna av Springer-Verlag tidigare, avsedda för den observerande amatörastronomen har här skrivit en bok om olika teleskops fördelar och nackdelar när det gäller observationer av olika typer av objekt. Alltifrån solen och månen via solsystemets övriga objekt över dubbelstjärnor och andra deep sky-objekt. På det hela taget ger oss Pugh många praktiska och matnyttiga råd, i synnerhet för nybörjaren. Han utgår också glädjande nog från att de flesta amatörer inte har sjön att ösa ur när det gäller det ekonomiska. Men här finns tyvärr också en hel del ganska ytliga och opreciserade saker. När det gäller teleskop, okular, filter mm. är det dåligt med siffror i överskådlig tabellform. Likandant är det när det gäller de objekt han rekommenderar. Väldigt lite basuppgifter. Dock när det gäller observationer med Coronado H-alfa solteleskop och Coronado K-calciumteleskop skriver han mycket väl. Inte så konstigt då han tidigare har skrivit en förträfflig bok om just de instrumentens användning. Likaså är de drygt hundra sidor som ägnas åt olika sätt att fotografera och efterbehandla bilder i datorn både välkomponerade och nyttiga. Däremot är bokens många foton en salig blandning av både mycket bra och rent ut sagt usla. Han har också en överdrivet pessimistisk inställning till vad som går att ses från ljusförorenade områden. Jag observerar själv ibland från en balkong mitt inne i staden med ett 12-tums Dobson och jag kan försäkra att det går att se mycket mer än vad Pugh påstår. Han rekommenderar också flitig användning av kikare vilket är bra. Märkligt är hans påstående om Virgohopen där han anser att det bara går att observera 16 galaxer med ett medelstort teleskop. I själva verket med en god karta och en mörk himmel kan man se hundratals galaxer med en tiotummare.. En bra sak är den rejäla ordlistan i slutet av boken. Här finns också en del förslag p vidare observationer. Som vän av ordning förstår så känns den här boken som en ganska blandad välsignelse. Men här finns mycket användbart att hämta bara man använder sitt eget sunda förnuft.

Jan Sandström

091119

Astronomisk Kalender 2010

Per Ahlin, Norstedts 2009, ISBN 978-91-1-302359-5

Så finns det återigen ett aktuellt exemplar ute på marknaden. Jag talar här om den oumbärliga lilla hjälpredan för oss som älskar att under året beskåda natthimlens skönhet. Det är Astronomisk Kalender för år 2010, som vanligt inbunden och på strax under 150 sidor. I ett lagom format att stoppa i jackfickan under kvällspromenaden med hunden, eller ståendes i skogsgläntan när nymånen hänger skör och skir i sydväst med den gnistrande Venus strax ovanför. Som vanligt, ända sedan premiären 1993 så är det också den kunnige Per Ahlin som lotsar oss. Efter en liten inledning och bruksanvisning följer så almanacksdelen av boken. På ett dubbeluppslag för varje vecka så får man almanackan, solens och månens upp och nedgångar. Synliga planeters positioner samt ett par, tre intressanta och vackra astronomiska händelser som man kan observera under veckan ifråga med blotta ögat eller ett litet instrument. Bak i boken finns åtta enkla stjärnkartor för de olika stjärnhimlar som vi kan se under loppet av ett år. En artikel om gravitationen av professor emeritus Lars Olof Lodén samt en om den engelske 1700-talskosmologen Thomas Wright tillsammans med lite tips på vidareläsning avslutar det hela. Det hela är enkelt att förstå och upplägget lämnar inget i övrigt att önska. Jo, kanske en tabell över årets meteorsvärmar, även om man för de flesta får upplysning på respektive veckouppslag. Kanske vore det vettigt att ett år med tanke på att boken just vänder sig till observatörer att ta med en artikel om lite saker som man som observatör behöver tänka på. Teknik, vikten av dokumentation osv.

Jan Sandström

091119

The 100 Best Astrophotography Targets

Ruben Kier, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-1-4419-0602-1, häftad, 381 sidor, pris: 22.99 pund

Personligen är jag en tämligen skral astrofotograf, och av att använda CCD har jag ingen erfarenhet. Men ändå tvekar jag inte att rekommendera den här prisvärda och häftiga boken av den amerikanske astrofotografen Ruben Kier. I den har han samlar 100 objekt arrangerade i månad för månad genom kalenderåret. Det roliga med boken förutom att den ger läsaren 100 tjusiga astrofoton är att det är en bok som riktar sig både till fotografen och till den visuelle observatören. Varje objekt beskrivs förutom med foto av en faktaruta där man får namn, koordinater, magnitud, storlek, konstellation etc. Därefter följer en textsida uppdelad på tre sektioner. Först en om objektet själv. Sedan en sektion om hur man bäst går till väga för att plåta deep sky-objektet, sist en del om hur bildbehandlar det hela efteråt. Boken innehåller en kort inledning samt på slutet, de sista 50 sidorna, tre kapitel om vilken CCD-utrustning man väljer, vad man ska tänka på när man tar bilden samt i dessa tider av imponerade soft ware, hur man behandlar det hela. Slutligen, jag nästan glömde bort det, finns det också en faktaruta till varje objekt som innehåller allt om kamera, teleskop, synfältsstorlek, exponeringar, skalan per pixel samt gränsmagnitud. Låter det som något för dig? Det är faktiskt en bok som jag gärna skulle sätta i händerna på den nybörjare som nyss har införskaffat sig ett teleskop med stadig montering och bra följning och funderar så smått på att börja plåta. Men här kan faktiskt även fåtöljastronomen få sig en fin rymdodyssé.

Jan Sandström

090612

Stellar Spectral Classification

Richard O. Gray, Christopher J. Corbally, Princeton University Press, 2009, ISBN 978-0-691-12510-7, häftad, halvstort format, 592 sidor

Låt mig direct saga att den här boken är en guldgruva för alla som är intresserade på ett seriöst vis för stjärnornas spektralklasser m.a.o. stjärnornas utveckling alltifrån deras ingång på huvudserien av HR-diagrammet till deras olika slutreusltat. Efter en fin liten introduktion som berättar om hur spektralklassificering har utevklats och hur den går till så följer tio kapitel som börjar med de heta O och B-stjärnorna och som avslutas med kapitlet ”Endpoints of Stellar Evolution” som på 35 sidor visar fram protoplanetariska nebulosor, planetariska dito samt deras små, heta centralstjärnor, vita dävrgar, novor och supernovor. Boken avrundas med andra tekniker för att ta spektra än MK-systemet (uppkallat efter astronomerna Morgan och George Keenan som skapade det) och som i huvudsak är det system som behandlas här i boken. Ordlista, kalibreringar, index mm. utgör flera appendix. Varje spektralklass i huvudkapitlen utgår från följande schema i tur och ordning. Introduktion till klassen, optisk spektralklassifikation, klassifikation andra våglängder där det är aktuellt, olika underklasser och deras beteende samt lite annat smått och gott. De tio huvudkapitlen är i snitt 40 sidor långa. Varje avslutas med en referenslista för den verkligt specialintresserade. Man behöver inte kunna någon matematik då boken är så gott som kemiskt ren från formler. Däremot är det viktigt att man är åtminstone hyggligt bekant med terminologin inom stellärastronomi och spektralklassifikation. Att förstå diagram är synnerligen viktigt, även om de flesta diagram i boken faktiskt ger sig själva. Boken är inget för den rena nybörjaren, men för både den teoretiskt inriktade amatörastronomen som för observatören innehåller boken hur mycket som helst. Även om man knappast läser den från pärm till pärm så är dess värde som referensverk oskattbart. Tänk er själva. Innan ni går ut för att kolla beteendet hos den kataklysmiska variabeln eller den öppna stjärnhopen NGC 457 (Ugglehopen) så slår ni upp och läser om vad det är ni går ut med sextummaren och observerar. Är inte det häftigt så säg!

Jan Sandström

090612

Jupiter and How to Observe It

John W. McAnally, Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-1-85233-750-6, häftad, 228 sidor, pris: 19.50 pund

Den här boken utgör en förnämlig introduction till observationer av jätteplaneten Jupiter och dess satelliter. Den är författad av den framstående amerikanske medlemmen av The Association of Lunar and Planetary Observers med högsäte i Arizona. Boken kan grovt indelas i två huvuddelar. Den första, på nästan 150 sidor behandlar utseendet och de fysikaliska egenskaperna hos Jupitersystemet. Rikligt illustrerat och välskrivet. Den här delen kan lika gärna läsas av fåtöljastronomen som den aktive observatören. Del två innehåller tre kapitel. I det första lär sig läsaren vilka teleskop, okular, filter som är lämpligast, samt lite överraskande, monteringar. Kapitel två som bara är på några få sidor tar upp väder, transparens och seeing. Den sistnämndas kvalitet är ju A och O när man ska göra planetobservationer i hög förstorning. Det tredje kapitlet gör mig som gammal räv när det gäller att teckna av objekt vid okularet glad. McAnally ägnar faktiskt 14 sidor åt olika aspekter av denna fina konstart som tyvärr verkar vara i utdöende med CCD och webkameror. Just CCD och vanlig fotografering får faktiskt inte mer än 3 sidor på sig. Men å andra sidan sett så finns det redan en uppsjö av mer specialiserad litteratur i ämnet. Däremot så tar författaren upp betydligt mer om vad man kan åstadkomma med moderna digitalkameror av olika slag. Men även här rör det isg om sådant som är mest basic. McAnally pekar också boken igenom på hur viktigt det är att man dels dokumenterar sina observationer, dels gör det på ett korrekt sätt, i synnerhet om man ska bidra till att föra vetenskapen framåt och sända in sina observationer till lämpliga organisationer. Flera nya dimensioner har öppnats för mig när det gäller observationer av planeternas ”hövding”och jag ser fram mot hösten, i synnerhet nu när Jupiter efter några ”magra år”börjar få lite höjd på vår himmel igen. Den här boken har mycket att tillföra både nybörjaren när det gäller planetobservationer och den mer avancerade. Däremot gör nog den som inte är i första hand en visuell observatör klokt i att hitta annan litteratur.

Jan Sandström

090515

Meteors and How to Observe Them

Robert Lunsford, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09460-1, häftad, 192 sidor, pris: 27.99 pund

Den här boken är en av de mest ändamålsenliga som jag sett, på senare år när det kommer till att vara en handbok för observatörer. Det handlar om att observera de årliga meteorsvärmarna som jorden möter vid skilda tidpunkter varje år. Robert Lunsford är en amerikansk observatör som har mer eller mindre vigt sitt astronomiska liv åt att observera och sammanställa data om meteorsvärmarna. I den här boken finner vi information om hur man observerar dessa celesta fenomen. Både visuellt, med foto och med videokameror etc. men framför allt ger boken data och kartor för årets nio stora svärmar, 17 stycken som uppvisar en ZHR ( det antal man kan se i zenit rent teoretiskt en mörk natt per timme) för svärmar mellan 1-10 samt variabla svärmar, dagtidsvärmar (att observera med radio) samt nya svärmar. Här finns även fotografier, tabeller och annat matnyttigt. Däremot hittar man ingen om geologisk sammansättning, mytologi, instrument o dylikt. Eftersom skådande av meteorsvärmar kan utföras på i stort sett vilken ambitionsnivå som helst så krävs det inga instrument o dylikt. Därför är det en syssla som är mycket lämplig för att involvera familj, vänner, grannar mm. Då är den här boken mycket lämplig att ha i hyllan. Även om jag måste medge att stå ute flera timmar en kall vinternatt för att iaktta ens värm som kanske har en ZHR på två meteorer i timmen, inte är något för mig personligen.

Jan Sandström

090515

The Night Sky Companion

Tammy Plotner, Springer-Verlag, heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-79508-9, häftad, 432 sidor, pris: 24.50 pund

Så har den här boken utkommit för år 2009. Liksom tidigare är det Tammy Plotner som står för skrivandet. Hon är president för Warren Rupp Observatory, innehavare av diverse poster inom astronomiska sällskap, redaktör etc. I den här liksom tidigare så ger hon observationstips blandade med diverse historiska, astronomiska fakta för var och en av årets dagar.  Varje dag eller rättare sagt kväll får en sida. Tillsammans med det skrivna så levereras ett par fotografier, för det mesta is vartvitt. Idéen är inte dum och Plotner levererar förvisso mycket skojigt både att läsa och försöka att observera. Dock har boken flera problem. Det första och största är alla idiotiska, jag kan inte kalla dom annat fel som förekommer alldeles för ofta. Läser hon inte igenom vad hon skrivit? Vi får bl.a lära oss att Antares är en klotformig stjärnhop, att Maria Michell dog 1889, men ändå lyckades upptäcka en komet år 1947 osv. Ett par sådana fel kan man överse med, men här förekommer de alldeles för ofta. Ett annat bekymmer är månfotografierna. Eftersom säkert ett tiotal sidor under varje månad ägnas åt vår drabant så vore det synnerligen önskvärt om när hon tipsar om att observera en viss krater, lade in en pil som pekar på vilken som det är. Ofta kanske det är 15-20 likadana obskyra kratrar på fotot och man får gissa vilken hon talar om. Hon tipsar ofta om speciella stjärnor att observera. Ehuru intressant så är ett svartvitt foto i liten skala av en viss stjärna den andra likt. Men trots alla de här påpekandena och en viss amerikansk ”putslustighet” i sättet att skriva som kan vara svårt att stå ut med för en europé, så innehåller boken mycket att ta till sig och det är alltid mysigt att läsa om olika objekt en molnig kväll, men ha för all del ett astronomiskt lexikon av god klass bredvid er. Dess bättre så är Tammy Plotners ”grodor”så tydliga så att man relativt lätt noterar dom.

Jan Sandström

090219

Cataclysmic Cosmic Events and How to Observe Them

Martin Mobberley, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-79945-2, häftad, 256 sidor, pris: 19 pund.

Det är sällan faktiskt som man finner så mycket fakta och användbara tips för den observerande amatörastronomen, och till på köpet, så trevligt serverat. Martin Mobberley är en mycket erfaren engelsk amatörastronom med vid det här laget flera observationshandledningsböcker på sitt samvete.
Eftersom han är i huvudsak en variabelobservatör, så är det ganska naturligt att hans kriver en bok om olika våldsamma förlopp i universum, både hos enskilda stjärnor och aktiva galaxer av olika slag. I boken får till och med gammastrålningsutbrott och hur man efter bästa förmåga som amatör kan försöka att observera efterstrålningen. Boken ägnar sig åt kataklysmiska variabler dvs. dubbelstjärnor där den ena komponenten är en vi dvärg och den andra en röd dvärg som via en ackretionsskiva spiller material på den vita dvärgen.Här beskrivs både den komplicerade astrofysiken bakom förloppen och hur man bäst observerar dom grundligt. Sedan följer avsnitt om rekurentta novor, dvärgnovor, novor, proteburanser på vår sol, flare stjärnor , supernovor och hypernovor, aktiva galaxer av olika slag samt då gammautbrott.

Rikligt illustrerat varvar Mobberley astrofysik, observationsteknik, instrument och tillbehör, kända och skickliga observatörer, web-adresser. Det är viktigt att man läser varje avsnitt noga då många adresser etc. är interfolierade i den löpande texten. Man kan som observatör lära sig oerhört mycket av den här boken. Det är t.ex. den första bok som jag har sett som beskriver vilken taktik man bör använda när man jagar utbrott hos flare-stjärnor. Här finns många tabeller över de lämpligaste objekten av varje kategori att ge sig i kast med.

Boken sista 35 sidor ägnar sig åt att beskriva fotometri i teori och i praktik, CCD och annat. Boken innehåller även ett ”resourceappendix med massor av värdefulla tips på relevant litteratur, bra hemsidor med webadresser etc. Allt det här är skrivet på det charmfulla, lite pratiga viset som engelsmän är mästare på att praktisera. Mobberley överhoppar läsaren med goda råd utan att förvandlas till en besserwisser, något som verkligen inte alla skribenter förunnat.
Den här boken är så nära fem stjärnor i betyg som någon kan vara (utan att få det).

Jan Sandström

090208

Uranus, Neptune and Pluto and How to Observe Them

Richard Schmude Jr. Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-0-387-76601-0, häftad, 230 sidor

I sin mestadels utmärkta serie “Astronomers´observing guides”har Springer-verlag nu gett turordningen till de yttre planeterna Uranus och Neptunus samt deras månar och ringsystem Pluto har tydligen åkt med av bara farten. Jag misstänker att 2006 då Pluto förlorade sin planetstatus, att författaren, den amerikanske naturvetenskapsläraren, erfarne planet observatören mm Richard Schmude, redan höll på med boken och därför lät Pluto hänga med. Till på köpet har många amerikaner svårt att acceptera degraderingen, då Pluto är den enda ”planet”som har upptäckts från USA.

Hur som helst, det här är en seriös och välskriven bok, rikligt illustrerad med både färg och svartvita foton samt mängder av skisser. Boken beskriver först de fysikaliska parametrarna för objekten. Här har observatörer och fåtöljastronomer av alla kalibrar något att lära. Från och med sidan 127 börjar boken i de tre avslutande kapitlen att ägna sig åt vad man kan se i fältkikare och små teleskop, medelstora teleskop samt stora dito. Notera att under de här kapitelrubrikerna döljer sig sådant som hur man gör fotoelektrisk fotometri, CCD-observationer, spektra, bildanalys och databehandling, polarisationstudier, hur man kan observera i metanbandet och mycket annat.
Mycket av vad vi återfinner här riktar sig till den tekniskt lagde och erfarna observatören, men turligt nog för oss som inte är så seriösa utan observerar mest för nöjes skull visuellt finns det mycket att hämta och lära. Eftersom de här planeterna (bortsett från Pluto) är gasjättar så får man också möjlighet att inhämta mycket kemikunskaper, nog så intressant. Uranus har ju en magnitud av 5.8 och Neptunus av 8 så det finns goda möjligheter att se dom åtminstone som små bleka skivor redan i  en bra fältkikare.

Ni som är fascinerad av de här jättarna långt ut solsystemet bör inte försumma att införskaffa den här boken. Det är en bok som man definitivt kan ”växa” i som observatör. Den kostar heller inte mer än 20 pund. Fyra stjärnor av fem möjliga blir betyget.

Jan Sandström

090208

Aurora: Observing and Recording Nature's Spectacular Light Show

Neil Bone, Springer-Verlag, Heidelberg, 2007, ISBN 978-0-387-36052-2, häftad, 190 sidor, pris: EURO 28.84

Vi som bor här uppe i det nordliga Skandinavien har åtminstone en fördel ur observationssynpunkt jämfört med de på sydligare latituder. Vi kan under årets mörka månader beskåda norrskenet (likaså nattlysande moln). De här skådespelen hänger ju intensivt ihop med solens aktivitet. Det här har den erfarne observatören, tillika författaren, skotten Neil Bone tagit fasta på. Här har han åstadkommit en komplett bok för den som vill gå ut och försöka hitta norrskenet (vissla aldrig efter det, varför framgår av boken).
Norrskensaktiviteten liksom dess sydliga motsvarighet följer tämligen grovt solens 11-åriga pulsationscykel. Nu är vi ju på väg mot en topp som förväntas åren 2011-12. Men Norrskenet kan uppträda även annars. Det visar sig att norrskenet egentligen har två komponenter. De händelser på solen (kraftiga flares företrädesvis) som orsakar substormar och stora gemagnetiska stormar sker i regel när solens aktivitet är i stigande. När maximum har passerat får i regel se lugnare, diffusare norrskenaktivitet som hänger samman med koronahål. Neil Bone förklarar först en del olika atmosfäriska fenomen. Därefter ett ”köttigt” avsnitt om de fysikaliska orsakerna till norrsken. Det rör sig om magnetfält, olika typer av utbrott på den alltid mer eller mindre aktiva solen mm. Det här avsnittet är nyttigt, men samtidigt bokens tyngsta, men hoppa för all del inte över det. Resten av den rikligt (och väl) illustrerade boken handlar om hur man förutsäger norrsken, (rymdväder) hur man bäst observerar fenomenen, olika typer av norrsken, historiska norrsken, där i synnerhet det gamla medeltida, skotska krönikorna utgör fascinerande läsning. Vi får även följa med till solsystemets andra himlakroppar som Jupiter, Saturnus etc. och beskåda hur dessa planeters intensiva magnetfält ger upphov till mycket kraftiga polarsken. Boken avslutas med ett avsnitt om vetenskaplig utforskning från 1700-talet fram till idag. Avslutningen påminner om första kapitlet i och med att de olika atmosfäriska fenomen som inte togs upp i det istället avhandlas nu.

Neil Bone skriver koncist och tydligt. Det här är en bok lika användbar för nybörjaren som för den erfarne observatören. Fördelen med norrsken observationer är att det precis som vid meteor dito inte behövs några instrument. Ögat är allt. Dock bör man komma ihåg att vill man åstadkomma vetenskapligt användbara data är det vissa standardprocedurer att följa.

Jan Sandström

Guide to Observing Deep Sky Objects

Jeff A. Farinacci, Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-0-387-72850-6, häftad, 196 sidor.

Den här boken som ingår I Springers “Patrick Moore´s Practical Astronomy Series” vänder sig i första hand till den observerande nybörjaren. I synnerhet till dem som har ganska små instrument. Huvuddelen av boken utgörs av dubbla uppslag över var och en av de 88 konstellationerna, var och en innehållande en datorframställd stjärnkarta av hygglig kvalitet. Därtill de stjärnor som har erhållit en Bayerbeteckning¹. Vidare finns en lista med de 566 ljusaste deep sky-objekten, ljusare än tionde magnituden. Ett diagram följer också med som visar när varje objekt står i meridianen², samt vilken månad och tid på dygnet. Därtill när den går upp och ner samt när dagsljus och närhet till solen gör den osynlig. Deep sky-objekten är också utmärkta på stjärnkartorna. Till boken hör också en cd-rom som förutom de fakta som redovisats ovan, innehåller dels en utökad objektlista (828 stycken) plus betydligt fylligare information om objekten än det som får plats i boken. Man kan också lägga in positionen för ens egen observationsplats nästan på metern när och få fram rätt karta vid rätt tillfälle för himlen från ens egen gårdsplan. Boken är mycket användbar för att planera en egen observationskväll, både för visuella observationer och mer avancerade. Dock lär man behöva en mer detaljerad stjärnkarta vad det lider. En sak som åtminstone jag upplevde som mycket befriande var att den här boken innehåller bara vad man behöver veta. Inget allmänt tugg om teleskoptyper, okular mm. Boken får fyra aktiva galaxer på nybörjarens deep sky-himmel.

¹ 1600-tals astronomen, Johann Bayer gav de ljusaste stjärnorna i varje stjärnbild grekiska bokstavsbeteckningar och framställde en mycket vacker stjärnatlas
² kulminerar i söder från observatörens horisont

Jan Sandström

Astronomisk Kalender 2006

Per Ahlin, Bokförlaget Prisma

Den nya astronomiska kalendern för år 2006 ute. Till stor glädje och gamman för oss som älskar att observera den celesta sfären fortsätter den outtröttlige Per Ahlin att sammanställa den årliga, astronomiska kalendern. Likaledes heder åt Prisma som utger den. Nu har också priset hittat rätt för en bok som trots allt har begränsat värde i rumtiden. Cirka 200 kr för 144 sidor i katongerat skick. Storlek lämplig att stoppa i fickan. Boken innehåller inga direkta nya grepp utan håller sig till välkända koncept. Ett dubbeluppslag för var och en av årets femtitvå veckor. Där det vänstra är dels en vanlig almanacka, dels ger oss solens och månens upp och nedgång, planeternas positioner och månfaser, samt vilka tider det är ”månfritt”. Högra sidan lyfter fram olika, astronomiska tilldragelser som är vackra att se med blotta ögat, eller med valfritt instrument. Exempelvis månokultationer, fina planetgrupperingar med ljusstarka stjärnor, meteorsvärmar och dylikt. I slutet av boken åtta enkla stjärnkartor för olika årstider, några specialartiklar. Här tex. Ändligt eller oändligt, om universums utveckling, Liten världsbild på en minut etc. Interfolierat bland veckornas dubbeluppslag är också speciella höjdpunkter som belyses extra. Tex. den partiella solförmörkelsen 29 mars som syns från hela Skandinavien (aldrig se på solen med någon form av instrument), Månförmörkelsen 7 september mm. Som synes. Mycket rymd för lite pengar. För att avslutningsvis citera Pink Floyd ”Cant keep my eyes from the circeling skies”.

Jan Sandström

Astronomisk Kalender 2005

Per Ahlin, Bokförlaget Prisma

Så har då den outtröttlige Per Ahlin från Stockholms Folkobservatorium publicerat den 12:e årgången av den för oss som är intresserade av vad som händer på stjärnhimlen, oundgängliga Astronomisk Kalender. Som vanligt är boken avsedd för de som observerar de celesta händelserna med blotta ögat, fältkikare, eller ett mindre teleskop. Boken är uppdelad på vecka för vecka. Varje vecka får ett dubbeluppslag där den vänstra sidan också tjänstgör som vanlig almanacka. På den här sidan finner vi också solens upp och nedgång, planetrnas positioner samt månens faser. Den högra sidan tipsar om aktuella händelser på himlen under veckan. Det kan röra sig om årliga meteorsvärmar, planetokultationer, förmörkelser och mycket annat. I slutet av boken hittar vi de eventuella förklaringar till diagram som kan behövas. Här återfinns också åtta enkla säsongsstjärnkartor och några korta specialartiklar. I den här upplagan lite grann om månen, kosmologernas betydelse, asteroider och kometer samt olämpliga former på universum. Vi får också några lästips plus adressen till de två svenska riksföreningarna för amatörastronomer. Boken fyller sin roll mycket bra. I år är den också billigare än tidigare. Den är inbunden, och på 144 sidor. Formatet gör den lämplig att stoppa i fickan. Min enda invändning är att diagrammen för månens faser och tider när den är uppe kunde vara tydligare.

Jan Sandström

Visual Astronomy Under Dark Skies

Antony Cooke, Springer-verlag, 2005, ISBN 1-85233-901-2, häftad, 180 sidor

För två år sedan utkom den amerikanske amatörastronomen Antony Cooke med en bok om hur man bäst gör visuella observationer från ljusförorenade områden, då framför allt med hjälp av en elektronisk bildförstärkare. Han observerar från södra kalifornien med ett 18-tums Dobsonteleskop. I den här boken har han utsträckt samma observationsagenda till att se på deep sky-objekt från mörka områden. Gärna nationalparker och halvöknar. Även här är han lyrisk över hur den elektroniska bildförstärkaren hjälper till att ta fram detaljer i olika typer av objekt. Har man exempelvis ett tiotumsteleskop så får man, mer eller mindre ett tjugotums dito när det gäller vissa typer av objekt. han är dock ärlig och redovisar också sådana här hjälpmedels nackdelar. exempelvis att man får grönaktiga objekt, att de är dyra. men på det hela taget berättar han för och nackdelar på olika objektstyper, hur man bäst uttnyttjar bildförstärkare, observationsteknik i största allmänhet. Påd et hela taget vettig och informativ läsning. Man märker att man har att göra med en van observatör. Av någon anledning inkluderar han också videokameror som visuella hjälpmedel, något som jag personligen har svårt att förstå. Endera observerar man väl objekt med de egna ögonen eller ej, punkt slut. Fotografier och teckningar ger vettiga intryck över vad man faktiskt ser med teleskop. Inga glassiga Hubblebilder här. Hans personliga reflexioner inför framtiden ger boken extra krydda, och är väl värda att fundera över. Här finns också massvis med nyttiga adresslistor till företag och annat. På det hela taget en lite originell observationshandledning. personligen känner jag ingen som observerar med hjälp av elektronisk bildförstärkare. finns det någon sådan bland läsarna vill jag gärna höra ifrån vederbörande.

Jan Sandström

Observing the Moon

Peter T. Wlasuk, 2000, 182 sidor, inbunden, pris: 24.50 pund, Springer-Verlag, Heidelberg, ISBN 1-85233-193-3

Märkligt nog är det astronomiska objekt som ligger närmast oss, och som till på köpet går att obsevera hela året, därtill med de minsta instrument, ett objekt som vi tenderar att negligera. jag tänker alltså på månen. Det råder den här förnämliga handledningen till mån observationer av Peter Wlasuk FRAS bot på. Först ger han de basfakta om vår drabant som vi behöver. Därefter får vi veta hur månen rör sig, och om librationer och förmörkelser. I nästa avsnitt beskrivs de olika geologiska formationerna. Avsnitt tre är en liten mångeologisk grundkurs över hur månen skapades och dess olika formationer utvecklades. Nästa del är bokens huvudtema och här indelar Wlasuk månen i fyra olika kvadranter och berättar vad vi ser, ackompanjerat med många exellenta teckningar av olika observatörer. Nästa kapitel ägnas åt hur vi ska observera månen, vilket teleskop vi ska välja, hur man hittar på månytan samt vilka okular och filter som fungerar bäst. Glädjande nog ägnas tio sidor åt att instruera nybörjaren (och för all del även den erfarne observatören) hur man tecknar av måndetaljer. Det här avsnittet har man även glädje av att ha tagit till sig när det gäller planeter, och hur man tecknar av deep skyobjekt. Bokens tre avslutande kapitel ägnas åt topografiska studier, förmörkelser och okultationer, samt för den lite mer erfarne, olika sätt att föreviga månstudierna (fotografier, CCD, videokameror etc). På slutet ordlista, förslag till vidareläsning, observationsformulär som man kan kopiera av, och inte minst viktigt, en CD-ROMskiva. Boken illustrationer, vare sig foton eller teckningar håller yppersta klass, och förekommer en massé. Boken ingår i Patrick Moore´s Practical Astronomy serie, och det är verkligen passande eftersom månen är Sir Patricks favoritobjekt.

Jan Sandström

Stjärnhimlen, en utförlig astronomisk guide

Robert Burnham et al, 2000, 288 sidor, inbunden, pris: 129 kronor, Läsförlaget, Box 7, 142 21 Trångsund

Den här handboken för den observerande amatörastronomen anser jag vara den viktigaste boken som publicerats på många år i ämnet handledningar i konsten att visuellt beskåda celesta objekt.
Den är skriven av ett gäng författare och observatörer som är knutna till tidskriften Astronomy. Förutom R. Burnham så ingår t ex. Alan Dyer, David Levy och inte minst Robert Garfinkle. Det är en utmärkt bok på många sätt. Den riktar sig främst till nybörjaren men har även mycket att ge den erfarne observatören. Den är bortsett från inledningsavsnittet som behandlar astronomi i största allmänhet, inriktad på observationer. Och den lär ut den nobla konsten att stjärnhoppa för att finna objekt av varierande svårighetsgrad, samt inte minst vikten av att förbereda sig väl och att dokumentera vad man ser. Kapitel 3-5 ägnas åt solen, månen, planeterna, kometer och meteorer, samt ljusfenomen på himlen som norrsken, nattlysande moln, zodiakalljus etc. Från sid. 176 tar Robert Garfinkle hand om rodret. Via 20 dubbelsidiga stjärnkartor som går till magnitud 8 för stjärnor och 12,5 för deep sky-objekt så tar han oss med på turer runt tjugo utvalda fält på båda sidor om himmelsekvatorn. Varje stjärnhoppningsfält är ca 1 grad stort. Till varje stjärnkarta följer sedan 2-4 sidor där 10-12 fina objekt av olika sorter väljs ut och presenteras. Här hade jag gärna sett fler amatörfoton och teckningar istället för de praktfulla färgfoton som illustrerar sidorna. Boken innehåller också appendix med förslag på litteratur och olika organisationer där SAAF glädjande nog står med. Här finns också en ordlista. Dock hade jag här gärna sett Messiers lista komplett med objekt, koordinater, magnituder, storlek och dylikt. Texten är för det mesta klar och upplysande. Men även om läsaren finner en hel del astrofysikaliska fakta här så behövs det naturligtvis också andra böcker inom det området. Den här boken är för observatörer. De 8 månkartorna och objektpresentationen här är en guldgruva för observatörer på alla nivåer och med alla sorters instrument. Sorgebarnet i boken är översättningen och de inte så få faktafelen. De flesta får inga direkt katastrofala följder, men att t.ex. i avsnittet om solobservationer översätta seeing med sikt eller ännu värre syn ger ett direkt korkat intryck. Den här smått hysteriska trenden som tydligen har spritt sig inom svensk amatörastronomi att engelska ord ska översättas får här löjliga proportioner. I synnerhet som seeing används korrekt i bokens övriga avsnitt. Ska jag lyfta fram ett par direkta sakfel, så inte behöver man ett 10-tums teleskop för att slå isär A och B-komponenterna i Castor. Då de är drygt 3 bågsekunder isär gör man det lätt med ett 3-tumsteleskop (talar av egen erfarenhet). Vidare är den planetariska nebulosan NGC 2438 i Puppis inte en bågsekund stor utan 66. M 42 och M 43 i Orion är definitivt inte separata objekt som texten påstår osv. Inte heller är Californianebulosan i Perseus av reflexionstyp. Ibland kan dock översättningen bli underbar. R Reticuli beskrivs ha "ett rödblommigt utseende" och här ser åtminstone jag en jättestjärna med äppelkinder framför mig.
Men bortsett från de här felen så är hela boken något som vi har skrikit efter inom svensk amatörastronomi under många år. De fel som finns rättas säkert till i nästa upplaga (för en sådan är jag säker på kommer). Och priset för all denna information? Futtiga 129 kronor. Knappt mer än en tidskrift.

Jan Sandström
(ASTRO nr.4 2001)

Sky Vistas

Craig Crossen, Gerald Rhemann, 2004, 281 sidor, inbunden, pris: 50 EUR, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 3-211-00851-9

En fin och påkostad bok för deep sky-observatören där den erfarne observatören Craig Crossen står för texten och Rhemann som är österrikare har tagit fotona. I det här fallet mest svartvita, men dock innehåller boken tre färgsektioner. Herrarna förklarar i förordet att boekn är avsedd både för den observerande amatören och för fåtöljastronomen. Dock har jag svårt att förstå att den sistnämnda kategorin får ut så speciellt mycket. Här finns dock en introduktion till de olika typerna av objekt på 40 sidor som inte går av för hackor. Här förklaras de astrofysikaliska principerna som verkar i allt från olika typer av stjärnor, stjärnhopar, nebulosor till galaxer. Sedan följer nästan 100 sidor där öppna stjärnhopar gås igenom. Även om Crossen ibland beskriver vad som kan ses med vanliga teleskop, så är det nästan uteslutande vad man ser med olika typer av fälkikare samt ”rich field” teleskop som gäller. Här är det nogranna beskrivningar som gäller. I synnerhet när det gäller olika typer av stjärnor. Olika typer av nebulosor, bortsett från de planetariska får drygt 50 sidor. Galaxer och galaxgrupper ges också ungefär 50 sidor. Det är förvånande vad mycket man kan se med stora fältkikare med erfarenhet. Märkligt nog får planetariska nebulosor och klotformiga stjärnhopar inte mer 15 sidor tillsammans. Kanske författarna tyckte att deras inneboende morfologi är så lika varandra inom varje typ av objekt att det räckte. Här finns i stort sett inget obejkt som ligger längre söderut än dekl. –40 grader, så boken har bra användningsområde för oss nordbor. Det bör också poängteras att boken inte innehåller några sökkartor. Därför är en bra stjärnatlas, typ Sky Atlas 2000 0 eller Uranometria ett måste.
Som sagt. Boken är avsedd för den som observerar med mycket låg förstorning. Den är seriös och välskriven, och innehåller i stort sett allt man behöver veta som observatör minus sökkartor.

Jan Sandström

Deep Sky Objects

David H. Levy, 2005, 362 sidor, mjuk rygg, pris: 20 USD, Prometheus Books, 59 John Glenn Drive, Amherst, New York, 14228-2197, USA, ISBN 1-59102-361-0

Låt mig direkt få säga att den här observationsmanualen för drygt 320 DS-objekt får mig att känna mig kluven. Den är skriven av David Levy, världsberömd för Komet Shoemaker-levy som 1994 brakade in i Jupiter. Levy är också författare till en imponerande rad böcker vid det här laget, kolumnist i Sky & Telescope etc. Han är mycket erfaren. Allt det här räknar på plussidan. Han beskriver objekten på ett personligt sätt, och berättar många anekdoter både om sig själv och andra. Därtill är han litteraturvetare och kryddar framställningen med litterära hänvisningar. Man får förvisso tips på en del nya objekt, i synnerhet olika stjärnasterismer som amerikanarna tycks vara mycket förtjusta i. Bokens sista hundra sidor innehåller en uppsjö av goda kartor samt information om de olika objekten. Han delar också in objekten beroende på vilken typ de är. Så långt är gott och väl. Däremot ställer jag betydligt mera tveksam till det märkliga systemet att redovisa objekt efter deras ungefärliga avstånd. Åtminstone bidrar det inte till att jag får någon större filosofisk känsla för de ofantliga avstånden i rymden. Vidare döper han också objekten vid sidan av de vanliga Messier och NGC-systemen till exempelvis L 53 där L står för Levy och 53 för att det var det 53 objekt på hans personliga lista. Vi läsare får också info om vilket år han själv först observerade objektet. Jag saknar också storlek på de olika objekten. Levy försöker kort sagt ge en både officiell och personlig katalog. Inte så lyckat enligt min smak. Däremot som sagt är texterna underhållande och matiga. Jag ser faktiskt boken mera som en ren bredvidläsning när det gäller observationer, och inte något som man går ut och observerar efter. Men inge som gillar David Levys stil, och dit hör undertecknad, bör bli besviken.

Jan Sandström

The Observers Year

Patrick Moore, 2005, 368 sidor, mjuk rygg, pris: 24,95 pund, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D-69121 Heidelberg, Germany, ISBN 1-85233-884-9

Den outtröttlige sir Patrick undfägnar oss observerande amatörastronomer här med ytterligare ett bidrag i serien Patrick Moore´s Practical Astronomy Series. Eller rättare sagt, ett nygammalt. Det här är nämligen andra och rejält upparbetade upplagan av boken. Första kom 1998. I boken följer vi författaren genom årets 366 (för säkerhets skull är det tillagt en skottdag) nätter under perioden 2005-2010. För varje månad får vi först fyra relevanta och enkla, men funktionella stjärnkartor, två för vardera hemisfären, mot norr resp. söder. Därefter låter sir Patrick sin penna nerteckna en trivsam blandning av observationtips eller astronomiska basfakta för årets nätter. Interfolierat är kartor över speciella områden, konstellationer etc. samt tabeller. I marginallerna ges vi läsare också tips om speciella tilldragelser av celest vikt under åren t.o.m. 2010, samt minnesdagar typ 31 mars 1884 föddes astronomen Adrian van Maanen. Boken är skriven med hela den tyngd och dignitet som ett helt och långt och fullt liv i astronomins musa Uranias tjänst ger. En bok att kunna retirera till under årets alla nätter. observera dock att man för att kunna fullt ut ytnyttja boken behöver en god stjärnatlas bredvid.

Jan Sandström

120124

Celestial Delights

Francis Reddy, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-0609-9, häftad, 438 sidor, pris: 40.99 pund

Låt mig säga det direkt. Den här boken är tillsammans med Steinieckes ”Galaxies and How to Observe Them”den bästa observationshandledning jag läst. Och tro mig, jag har hunnit med några. Denne eminente amerikan, Francis Reddy är vetenskapsskribent för Syneren Technologies Corporation som i sin tur arbetar på kontrakt med NASA Goddard Space Center, så det är kanske inte att undra på att han är skicklig. Det här är till på köpet tredje, upparbetade upplagan av boken. Men det som är mest fascinerande med boken är helhetsintrycket. Reddy behärskar både det rent astronomiska, fysik och teknik, och inte minst är han mycket kunnig när det gäller folklore och myter kring de himmelska objekten och företeelserna. Därtill en duktig pedagog som kan lära ut med enkla ord och termer. Det här är en bok som både nybörjare och erfaren amatörastronom har mycket att ösa ur. På något sätt som man alltför sällan upplever så flyter det bara på naturligt att fortsätta att läsa när man väl har börjat. Boken är uppdelad på nio stycken väl illustrerade (med väl menar jag att det är rätt antal illustrationer och diagram samt skisser, i stort sett alla fyller sin funktion, men det är ändå texten som dominerar). Första kapitlet är en introduktion där han sätter läsaren in vad detta med astronomi, kosmologi menas och framförallt sätter in människan, både dagens nutidsmänniska och gårdagens i sitt rätta, kosmiska sammanhang, något som ofta missas. Därefter följer kapitel om månen, om Venus och Merkurius, samt ett avsnitt om sol och månförmörkelser. De nästa två kapitlen ägnas åt Mars, Jupiter och Saturnus samt deras viktigaste månar. Han hoppar faktiskt över de yttre delarna av solsystemet bortsett från kometer, helt enkelt för att det knappast är något som berör den genomsnittlige observatören. Därefter ett synnerligen intressant kapitel om stjärnbilder där han refererar till Bradley Schaeffer som har lagt ner ett stort arbete på att spåra de klassiska 48 stjärnbildernas rötter. Några är urgamla, men annars verkar det som om spåren leder till assyrierna för ungefär 3400 år sedan. Bokens två sista kapitel ägnas åt meteorer samt oförutsägbara saker som kan dyka upp på den vaksamme observatörens himmel. Dit räknas kometer, norr och sydsken samt supernovor (och novor).
Varje kapitel avslutas med referenslista och en tabell med nyttiga webadresser. Men boken innehåller också fyra appendix om sammanlagt hundra sidor där alla intressanta företeelser från år 2011 t.o.m 2020 redovisas i tabellform och sammanfattningar för varje år. Händelserna redovisas månad för månad. Lägg till detta en astronomisk ordlista på 12 sidor allra längst bak. Massvis med skisser över planetpositioner, okultationer, stjärnkartor förhöjer boken ytterligare. Ska ni bara köpa en astronomibok under år 2012 så bör den här vara en mycket stark kandidat.

Jan Sandström

120124

Exoplanets

Chris R. Kitchin, Springer-Verlag, Heidelberg, 2012, ISBN 978-1-4614-0643-3, häftad, 297 sidor, pris: 26.99 pund

Exoplaneter så Bill, jordlika exoplaneter sa Bull. Ja ända sedan 1995 då efter många decenniers letande Michel Mayor och Didier Queloz fann den första planeten i omloppsbana runt stjärnan 51 Pegasi så har sökandet efter och förståelsen av exoplaneter och andra solsystem varit ett högprioriterat mål inom astronomin. Visserligen fann man de första exoplaneterna redan 1992, men kretsade kring en pulsar av alla stjärnor, så på något vis så räknas de inte riktigt. Nu har man funnit bortemot 600 exoplaneter och mängden stiger ständigt. Inte minst sedan man fick teleskopet Herschel i omloppsbana 2009. I takt med att instrument och detektorer blir allt känsligare så hittar man också mindre och mindre planeter. Bingo blir det den dag då vi finner en jordliknande planet. I den här raskt berättade boken skriven av den engelske professor emeritus vid Hereforduniversitetet, Chris Kitchin så får vi reda på mycket om både den långa förhistorien till upptäckandet av 51 Pegasi och andra exoplaneter, utan vi lär oss också mycket om framförallt metoderna för att hitta planeterna. Det är i första hand att mäta doppler förskjutningar hos moderstjärnan. Transiter (när en planet passerar framför sin moderstjärna), gravitationell mikrolensning, fotometri, astrometri och en rad mer eller mindre fantasifulla detektionsmetoder. Vi lär oss också mycket om planeterna själva, deras fysikaliska egenskaper mm. Många av planeterna har massor i storleksordningen Jupiter och större. Det som har förvånat astronomerna är att så många av dom har så snäv omloppsbana runt moderstjärnan, ofta bara några dagar. Det har teoretikerna att finna nya teorier om hur och var planeter bildas samt planetmigration inom solsystemen. Kitchin skriver på ett relativt lättfattligt sätt, dock utan att trivialisera kunskapen, och ibland så får man tänka till lite grann. Han är dock en erfaren författare med en rad böcker avsedda för amatörastronomer bakom sig så kan gemet. På slutet kommer också den oundvikliga frågan om hur vi kommer att reagera när vi väl finner en jordliknande exoplanet. Kommer vi så småningom, i en fjärran framtid att finna oss ett nytt hem på en sådan planet? Boken är välillustrerad och rikligt försedd med tabeller och diagram för ökad förståelse. Flera appendix av ganska teknisk art finns längst bak. Det enda jag egentligen saknar i en sådan relativt komplett introduktionsbok till exoplanetsastronomi så är det en ordlista. Men man kan väl inte få allt för futtiga 27 pund. Jag skulle också kanske ha vilja sett lite mer fysik och förklaringar till planetmigration i nybildade solsystem. Men, men, man kan väl inte få allt för futtiga 27 pund.

Jan Sandström

111008

Landscapes of Mars

Gregory L. Vogt, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-75467-3, inbunden, 138 sidor, pris: 21.99 pund

Planeten Mars har åtminstone sedan 1800-talet utövat en alldeles speciell lockelse på människan. Percival Lowells kanaler, John Cater på Mars, ”The Martian Cronicles” av Ray Bradbury, eller Carls Sagans kapitel ”Blues till en röd planet” i den oförglömliga boken och TV-serien ”Kosmos”. I takt med först Mariner 4 och framförallt Vikingsondernas mjuklandning på Mars 1976 har kunskaperna om denna solsystemets mest jordlika planet vuxit lavinartat, inte minst under 2000-talet då den ena mer avancerade rymdsonden än den andra har utforskat de flesta aspekterna av Mars geologi och atmosfär och andra egenskaper både från omloppsbana och på ytan. Den här både vackra och generöst tilltagna boken (26x31 cm) är en i första rummet fotografisk odyssé över marsytan. Inte minst när det gäller den ibland tycks det, ständiga frågan om vatten på planeten. Ibland undrar åtminstone jag hur många bevis astronomerna egentligen behöver för att vara hundraprocentigt säkra på att vatten och is förekommer i olika former på Mars. Den här boken består av tio kapitel som behandlar olika aspekter av planeten. Ett avsnitt t.ex handlar om vulkanerna i Tharsisområdet, ett annat om Vallis Marineris, den jättelika kanjonen, de båda polerna, atmosfären, samt naturligtvis frågan om eventuellt liv i en eller annan form. Tionde kapitlet består av 3 D-bilder så därför finns även ett par sådana glasögon med. Sedan följs det hela av fyra appendix med olika basfakta om planeten plus jämförelser med Jorden. Det enda jag egentligen saknar i boken är en detaljerad modern, fotografisk översiktkarta över hela Mars. Texterna är anpassade för att förstås av en nybörjare, men i kombination med de fantastiska fotografierna har de mycket att redovisa även för den erfarna amatörastronomen. Författaren själv, Gregory Vogt är en erfaren amerikansk vetenskapsskribent med en uppsjö av böcker och vetenskapliga artiklar på sitt samvete. Han har också rik erfarenhet som pedagogisk konsult i olika utbildningsprojekt. Med tanke på bokens låga pris, bara 22 pund så är den ett mycket gott köp.

Jan Sandström

110922

The Kaguya Lunar Atlas

Motomaro Shirao, Charles A. Wood, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-7284-2, inbunden, liggande A 4, 184 sidor, Pris: 35.99 pund

14 september 2007 sändes den japanska månsonden ”Kaguya” upp för att med 13 olika vetenskapliga instrument undersöka olika aspekter av månen från omloppsbana. Fram till 10 juni 2009 då sonden gjorde en kontrollerad störtning på månen så gick den i olika omloppsbanor kring månen på varierande höjder från 21 km till 116 km. Bortsett från allmänt ökande information om månen, vad var det i projektet som var extra tilltalande för amatörastronomen? Jo, nämligen att sonden var utrustad med två olika kameror speciellt designade för det här uppdraget. Det var en vidvinkelkamera och en telefotokamera. Deras fotografier och videotagningar av månytan skapar den unika känslan av man själv sitter i en rymdfarkost som flyger över månytan. Hela kamerakomplexet förkortas HDTV och har faktiskt en upplösningsförmåga som bäst på 10 meter! Naturligtvis har inte amatörer användning för så hög upplösning, men de bilder som redovisas i den här atlasen är verkligen häftiga. I synnerhet om man använder atlasen tillsammans med en vanlig fotografisk atlas av månen där fotografierna är tagna traditionellt rakt uppifrån. Då kan man verkligen uppnå en 3-D känsla. Själva atlasen börjar uppe i månens nordöstra del med kratern Gauss och går sedan i en ”slice” rakt söderut innan den vänder och går tillbaka norrut längs en angränsande tripp. På så sätt arbetar sig kamerorna fram över både månens fram och baksida, täckandes ca 95% av månens yta. Nu är ju inte allt täckt av de här 100 fotona, utan de är ju utvalda för att illustrera olika företeelser på månytan, kratrar, ringberg, bergskedjor etc. Atlasen innehåller 77 vyer från månens framsida och 23 från baksidan. Den är framställd på så vis att det inte är mycket överlappning. Förutom själva atlasdelen så innehåller boken en introduktionsdel som beskriver själva sonden och instrumenten, tillvägagångsättet för framställningen av atlasen plus lite allmänna basfakta om vår drabant. I den här delen finner vi också en del verkligt imponerande och tankeväckande foton av jorden och månen tillsammans samt t.o.m. ”Baleys pärlor”när jorden förmörkar solen. Längst bak finns också ett fotografiskt index som innehåller alla 100 fotografierna i tur och ordning med namn, position etc. Tilläggas kan att också varje sida i atlasdelen innehåller en ”liten” måne där den aktuella formationens position visas. Till varje foto i atlasdelen har den välrenomerade Charles Wood från Planetary Science Institute i Arizona och inte minst känd för sin månatliga månspalt sedan 1999 i Sky & Telescope författat en beskrivande text till vad vi ser på fotot. Motomaro Shirao är frilansande fotograf och vetenskapsskribent. Han var också med i forskningsteamet för ”Kaguyas” terrängkamera och HDTV. Atlasen är om inte ett måste, så i varje väldigt häftig.

Jan Sandström

110729

Asteroids and Dwarf Planets and How to Observe Them

Roger Dymock, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6438-0, häftad, 261 sidor, pris: 35.99 pund

Ytterligare en användbar bok i Springers fina serie ”And How to Observe Them”. Den här gången författad av den engelske amatören Roger Dymock, Fellow of RAS och tidigare sektionsledare för Asteroids and Remote Planets-sektionen inom BAA. Boken kan man säga är uppdelad på två sektioner där de första hundra sidorna kan läsas med behållning även av fåtöljastronomen. Massor av basfakta om asteroider och dvärgplaneter, deras familjer, lägen i solsystemet, uppkomst, dynamik, sammansättning och massor av andra intressanta detaljer. Rikligt illustrerat och lättbegripligt. Lämpligt även för nybörjaren. Till den här avdelningen kan man också hänföra kapitlet om hur man visuellt observerar de här himlakropparna. Det enda som är fullkomligt obegripligt för mig är att mitt uppe i alltihop så kommer det en sektion på 8 sidor om olika typer av konstruktioner av amatörobservatorium. Knappast vad åtminstone jag förväntade mig. Men å andra sidan sett så gör det ju ingenting. Från kapitel nio går vi över på mera avancerad observationsteknik med olika hjälpmedel, webkameror, CCD, DSLR samt hur man behandlar de data som man får in. Här diskuteras också tämligen ingående fotometri, astrometri, okultationer mm. Det är så pass detaljerat så att det tjänar som en rejäl introduktion, men den som vill agera verkligt seriöst rekommenderas en ingående titt på litteraturlistan och de många nätadresser som finns som bilagor i bokens slut. Dymock är en god pedagog och engelskan bör inte bereda något större besvär. Många termer stöter man på, men de får sin förklaring efterhand som man läser boken. Boken innehåller mer än 150 illustrationer varav många i färg, här finns också 68 tabeller med fakta. Som en introduktion till observerande av i första hand asteroider är det här enligt mitt förmenande en bra bok både för amatörastronomen som bara vill gå ut och observerara Ceres eller Vesta och veta vad vederbörande tittar på, samt för att introducera den mer seriöse amatören som vill göra vetenskaplig nytta. Den senare kategorin kommer dock säkert att söka sig till källor som går mera på djupet.

Jan Sandström

110319

The Sky at Night

Patrick Moore, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6408-3, häftad, 184 sidor, pris: 26.99 pund

BBC.s TV-serie ”The Sky at Night”har nu löpt kontinuerligt ända sedan 1957, hela tiden under ledning av den brittiske författaren, (amatör)astronomen och profilen Patrick Moore, numera Sir Patrick. Det gör den här serien till faktiskt den TV-serie som har haft stört varaktighet i världen. För alla med intresse för astronomi är den buttert vänliga, auktoritative och mycket kunniga Sir Patrick en astronomiikon som trots att han numera har fyllt 90 år fortfarande är still going strong. Ungefär vart tredje år brukar man samla ihop de viktigaste avsnittens innehåll i en astronomisk essäsamling, och det är precis vad som gjorts här. Det är för övrigt den 13:e volymen i serien, vilket Sir Patrick hoppas inte är ett dåligt omen, den som lever får se. De yttre ramarna är följande. Vart och ett av de 42 avsnitten inleds med en bild och sedan följer i regel tre, någon gång fyra textsidor där Sir Patrick på sitt kunniga och efterhärmliga sätt breder ut sig i ämnena. Tonvikten är lagd på solsystemet, passande eftersom hans egen specialitet genom åren har varit månen. Men infallsvinklarna är högst skiftande. Alltifrån historiska aspekter till modern vetenskap. Ett och annat tema med större preferensramar slinker också med, gamma-bursters, svarta hål, och lite annat smått och gott. Med ålderns rätt kan väl Sir Patrick ibland bli lite eccentrisk, och det förlåter man honom så gärna. Få har väl gjort så mycket för att popularisera amatörastronomin som denne remarkable engelsman. Det enda jag egentligen skulle vilja ha haft med är en lista när programmet som ligger till grund för episoderna sändes. Något enstaka korrekturläsningsfel har väl också slunkit med, men okej. Det här är en både lärorik och trevlig bok att läsa. Lika lämplig för nybörjaren som för den ärrade veteranen.

Jan Sandström

101214

Lunar meteoroid Impacts and How to observe Them

Brian Cudnik, Springer-Verlag, heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0323-5, häftad, 271 sidor, pris: 24.99 pund

Se här det senaste förnämliga tillskottet i en överhuvudtaget förnämlig bokserie. Den här boken som verkligen är ett måste för alla som regelbundet och seriöst studerar vår kära, gamla måne går, verkligen, för att nu vara lite putslustig till botten med månkratrarna. Först naturligtvis en historisk studie av hur månens kratrar bildades tillsammans med kratrarna på solsystemets övriga himlakroppar under det s.k. stor bombardemanget för ca 3.9 miljarder år sedan. Vi ska vara på det klara med att faktiskt inte var förrän på 1960-talet som spörsmålet om månens kratrar var vulkaniska eller meteoroidkratrar fick sin slutliga lösning. Men vad som gör den här boken extra intressant är att den ägnar sig till stor del åt moderna kraterhistoria och åt frågan om meteoroidnedslag sker även i nutiden. I samband med det redogörs för t.ex. nedslaget år 1178, ”månflarehändelsen 1953och åt s.k. PIPs (Possible Impact Phenomena) under perioden 1955-2008 bland annat studien som för övrigt amatörastronomer deltog i av Perseiderna år 2002 (flera nedslag på månen observerades och dokumenterades fotografiskt. Kapitel fem i bokens första del agnas åt nedslag på andra himlakroppar i solsystemet, kratertyper och deras morfologier, historiska nedslag och troliga nedslag som har observerats på andra himlakroppar. Från sidan 100 går Cudnik så över till att redogöra för hur man bäst observerar impaktkratrar, observationsprogram, olika slags tekniker för att dokumentera observationerna, samarbete mellan professionella astronomer och amatörer och mycket annat smått och gott. Sedan följer en rad appendix på slutet bland annat en tiosidig ordlista. Väl värt att notera är att boken är rikligt och väl illustrerad. Inte mindre än 116 illustrationer fyller sidorna. Här finns också en mängd användbara tabeller. Språket riktar sig till den aktive observatören och bör inte erbjuda några problem. Om författaren Brian Cudnik vet jag inte mer än att han är amerikan, verkar veta vad han talar om, och till på köpet är en av de första observatörer som har bevittnat ett nedslag i realtid. Som jag sa, ett måste i solsystemsobservatörens hylla.

Jan Sandström

101128

Comets and How to Observe Them

Richard Schmude, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-5789-4, häftad, pris: 31.99 pund

Så har det då kommit ytterligare ett värdefullt bidrag till Springer-Verlags “How to observe Them” serie. Den här handlar om hur man som amatörastronom på ett givande sätt kan observera kometer och om man så önskar, lämna ett bidrag till vetenskapen. Författare är den amerikanske kemisten Richard Schmude. I bokens fem huvudkapitel beskriver han på ett verkligt professionellt sätt kometobserverandets ädla. Konst. De två första kapitlen handlar om vad kometer är, hur de beter sig samt övriga fysikaliska karakteristika. Bokens tre avslutande kapitel redogör för kometobserverande med blotta ögat, ett litet teleskop samt slutligen ett stort dito. Lägg till det ett appendix om hur man beräknar en kometsvans längd. Även om nybörjaren i inledningen till varje kapitel får en del användbara tips så är det här en bok som främst riktar sig till den erfarna observatören. Den innehåller inte mindre än 177 figurer varav de flesta är diagram. Författaren skyggar inte för att använda formler där det är nödvändigt och genomgående är även språket ganska tekniskt. Kapitel tre är nog det mest användbara kapitlet för den relativt oerfarna amatörastronomen. Här kan man lära sig t.ex om felkällor när det gäller att visuellt bestämma magnituder, om det mänskliga ögat, om färger, hur man lär sig att korrekt teckna en komet och mycket annat. Slutkapitlet är direkt avancerat. Här lär man sig hur man själv kan ta spektra på kometer, radiostudier, om fotometri och ljuskurvor, om hur man mäter polarisation hos ljuset etc. Det här är definitivt en bok för den som allvarligt har bestämt sig för att ”Jag vill ägna mitt observerande åt kometer, och jag vill bli mycket bra på det”. För nybörjaren finns det som sagt en del att hämta, men boken är genomgående så pass avancerad att det finns andra, mera lättillgängligare verk för den som bara vill förstå ”basic”när det gäller kometer för att kunna njuta av deras skönhet på natthimlen.

Jan Sandström

100819

Titan from Cassini-Huygens

Robert H. Brown, Jean-Pierre Lebreton, J. Hunter Waite (red), Springer-Verlag, 2010, ISBN 978-1-4020-9214-5, inbunden, 533 sidor, pris:106.95 euro

Alla vi som håller på med astronomi minns väl med vilken spänning som vi följde sonden Huygens (lösgjord från modersonden Cassini som för övrigt ännu levererar hur mycket spännande data som helst från Saturnussystemet) nedfärd mot Saturnus största måne Titan 2005. Det här skulle bli en mjuklnadning och Huygens skulle leverera data från Titans atmosfär (kväve och en del metan) samt mest intressant av allt från ytan. Resultaten har överträffat alla förväntningar och nu har resultaten kommit i den första av två volymer som är tänkta att presentera vetenskapliga sammanfattningar av det hela. Att döma av den första så kan man bara bli imponerad. Här har redaktörerna samlat papers från drygt 200 framstående forskare som presenterar olika aspekter av det hela i 19 väl illustrerade kapitel. Märk väl att boken är i A 4-format. Språket är som man kan förvänta sig tekniskt, men bortsett från en del formler så är det ingen avskräckande matematik. Egentligen är det nog när det gäller den här boken viktigast att begripa sig på kemi. Som man kan förvänta sig så handlar mycket om atmosfäranalyser så därför finns här även ämnet meteorologi väl representerat. Men återigen när det gäller atmosfärens komposition så är ju kemin viktig. När väl Huygens tagit mark som blir det en del geologi, t.ex när det gäller att förstå Titans utveckling. Överhuvudtaget är det här en synnerligen interdisciplinär, vetenskaplig bok och ämnena är så pass komplexa så konstigt vore det väl annars. Här förekommer naturligtvis diagram en massé så kunskap om det är viktigt. Varje kapitel innehåller en separat referenslista för den profesionelle. Som var och en förstår så är det här inge bok som man läser på en kafferast, utan jag har tagit mig igenom ett kapitel då och då. Den ende svenske amatörastronom jag kan föreställa mig läsa den rakt igenom är SAAF:s eminente ordförande Johan Warell. Absolut inge bok för nybörjaren eller ens den halvavancerade amatörastronomen. Men för den seriöst intresserade solsystemsentusiasten är ordet ”guldgruva ett understatement.

Jan Sandström

100425

Moonwalk With Your Eyes

Tammy Plotner, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0645-8, häftad, 360+sidor

Den numera pensionerade amerikanska amatörastronomen, författarinnan etc. Tammy Plotner tillhör den här skaran astronomiskt verksamma som svävar i det diffusa gränslandet mellan att vara amatör och proffs. Hon har flera böcker bakom sig. Då främst ”The Night Sky Companion”i flera upplagor för Springer-Verlag. Den här boken ingår för övrigt i förlagets serie Astronomer´s Pocket Field Guide och är den tredje volymen i serien. Boken följer samma upplägg som Night Sky i det att de arbetar sig fram genom året månadsvis, medan den här följer månen genom de 29 dygnen från nymåne till nymåne. Fotografierna i boken är många och för det mesta utmärkta, men de lider av det inte finns några kompassriktningar utsatta. Det gör detaljbilder av kratrar etc. svåra att identifiera. Annars är boken ett trivsamt kåseri och för det mesta kunnigt presenterat. Dock lider boken av samma saker som präglar andra av Plotners böcker. Hon blandar mestadels djupa kunskaper med rena idiotfel. Korrekturläser hon inte manus innan hon sänder det till tryckning? Likaledes tycker man att de dussintals medarbetare som hon presenterar i boken borde se felen. Att påstå att en månhav är 3 miljoner år gammalt, eller att kratern Curtius botten aldrig ser solens ljus blir direkt löjligt när ett foto taget av Damian Peach av kratern, till på köpet på samma sida som Plotners påstående vederlägger henne får en att undra vad tanten pysslar med stundtals. Likafullt, som ett komplement är boken värdefull. På slutet innehåller den tabeller för månförmörkelser från år 2000?- 2040. Massor med observationsförslag etc. Tyvärr bidrar de märkliga felen samt Plotners lite klämtjäcka stil typ ”Hej hå, vi nu till Plato gå”till att dra ner betyget.

Jan Sandström

100301

Solar System Moons

Jurgen Blunck, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-3-540-68852-5, inbunden, 152 sidor, pris: 64.99 pund

En liten bok sprängfull av lärdom. Så kan man sammanfatta den tyske vetenskapshistorikern Jurgen Blunks bok om solsystemets månar. Med start från Mars två månar Phobos och Deimos går han igenom både de historiska uppgifterna för månarna till varje planet (plus Pluto och Eris) om när och av vem som respektive måne upptäcktes. Därefter går han igenom hur de olika namnens numenklaturer har uppstått och hur de används i praktiken. Och de här fakta gäller inte bara de största månarna och ringsystemen. T.ex. när det gäller Jupiters månar så lämnar han upplysningar om de femtio största månarna. Men den verkliga guldgruvan i boken är hans genomgång av alla namnen ur mytologisk synvinkel. Här är nedlagt ett stort och kunnigt arbete med att spåra och tolka alla antika uppgiftslämnare, samt när det gäller småmånar upptäckta under 1900-talet och under vårt sekel andra mytologiska källor, t.ex. fornnordiska, inuitiska etc. Boken är också adekvat illustrerad med både moderna CCD-bilder och gamla tryck och teckningar. I boken lär vi oss bland mycket annat vilken stor roll John Herschel spelade när det gällde att ge månarna namn. Både när det gällde Jupiters och Saturnus månar insisterade man länge på att bara numrera dom. Vi lär oss också att första gången Jupiters fyra största månar kallades de Galileiska månarna var så sent som 1892, av Greenwichastronomen W.T. Lynn (1835-1911). Det är med andra ord en bok av hög kvalitet på alla plan. Tyvärr inkluderar det även priset. Hur bra den här än är så kan jag inte tycka att det motiverar priset 65 pund!

Jan Sandström

100301

Venus and Mercury and How to Observe Them

Peter Grego, Springer-Verlag, Heidelberg, 2008, ISBN 978-0-387-74285-4, häftad, 280 sidor, pris: 19.50 pund

I Springers mestadels utmärkta serie av böcker för oss observerande amatörastronomer har turen nu kommit till solsystemets två innersta planeter, Merkurius och Venus. Båda två tillhör tillsammans med Jorden och Mars de små stenplaneterna med en stor järnkärna. Men där upphör de flesta av likheterna. Merkurius kretsar snabbt kring moder sol, på bara 88 jordygn och är en liten, livlös planet med många kratrar och andra ytformationer som tyder på en omild behandling. Venus, de gamla babyloniernas Ishtar , vet vi numera, trots planetens bländvita skönhet på aftonhimlen är ett sannskyldigt helvete med en yttempertur på ca 500 grader, ett atmosfärtryck på mer än 90 jordatmosfärer och en giftig, koldioxidatmosfär. Vid ett första påseende tycks inte de här planeterna ha så mycket utöver sina olika faser att erbjuda amatören. Men en hel del kan uträttas med rätt utrustning och kunnighet, samt lite god handledning. Det är här författaren, den kunnige brittiske amatören Peter Grego kommer in i bilden. I bokens första 150 sidor tar han oss med på en guidad tur på planetytorna. Först ger han oss basfakta om dem. Sedan delar han i Merkurius i fyra kvadranter och venus i tre stora 120 grader breda fält från nordpol till sydpol och ger oss med hjälp av en mängd läckra fotografier från NASA geologisk information om vad man (för det mesta, det ska medges) inte kan se. Likväl är det intressant läsning. Bokens andra del behandlar utrustning, olika teknik för att kunna få ut det mesta av observerandet. Via foto, digital scanning, teckningar mm samt med olika filter kunna avläsa, åtminstone i fallet med Venus, lite strukturer i molnen som alltid täcker dess yta. Hemligheten är att ackumulera kunskap, använda rätt teknik samt inte minst välja optimala tillfällen för observationerna. Jag tycker att Peter Grego har åstadkommit en så välbalanserad handledning som man kan förvänta sig av två av de närmaste, men ändå ur observationssynpunkt, marigaste planeterna att se detaljer på.

Jan Sandström

100301

Total Solar Eclipses and How to Observe Them

Martin Mobberley, Springer-verlag, heidelberg, 2007, ISBN 978-0-387-69827-4, häftad, 216 sidor, pris: 19.50 pund

Om du letar efter en informativ handledning när det gäller de flesta aspekter av observationer av totala solförmörkelser, så är det här den rätta boken för dig. Författad av den erfarne brittiske ”förmörkelsejägaren” Martin mobberley som har skrivit en hel rad böcker vid det här laget om astronomi, utgör boken en både avspänd, lätt humoristisk och ändå informativ läsupplevelse. Det inkluderar så vitt skilda saker som celest mekanik i anslutning till förmörkelser, inklusive sådana saker som saroscyklar mm. Läsaren lär sig vilka fenomen man kan observera, t.ex skuggband, vad man bör ge akt på, instrument, filter av olika slag, säkerheten vid observationer, fotograferingsteknik med olika typer av kameror, och mycket mera. Alltihop lagomt och smakfullt illustrerat. Ändå är nog det som man minns mest efter att ha läst boken de rika erfarenheter som Mobberley delar med sig ur siit minnesalbum från olika länder och förmörkelser. Det gäller länder, byråkrati, färgstarka personligheter, bisarra händelser och mycket annat. Värdefullt är också de många saker, stora som små som man bör tänka på innan man reser för att se en förmörkelse. Alltifrån väderstatistik till hur man hanterar batterigalna tullare vid gränsen mellan Chile och Peru. Listan kan göras lång. Här finns också information om alla totala solförmörkelser mellan åren 2008-2027. Sorgligt nog inte många som inkluderar Europa. Inte minst värdefullt är den lista med nätadresser till veteranobservatörers hemsidor, resebyråfirmor med specialinriktning på förmörkelser etc. Summa summarum: En både rolig och nyttig bok att läsa, inte bara för ”förmörkelseidioten”utan också för hans/hennes familj.

Jan Sandström

100301

Meteors and How to Observe Them

Robert Lunsford, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09460-1, häftad, 192 sidor, pris: 27.99 pund

Den här boken är en av de mest ändamålsenliga som jag sett, på senare år när det kommer till att vara en handbok för observatörer. Det handlar om att observera de årliga meteorsvärmarna som jorden möter vid skilda tidpunkter varje år. Robert Lunsford är en amerikansk observatör som har mer eller mindre vigt sitt astronomiska liv åt att observera och sammanställa data om meteorsvärmarna. I den här boken finner vi information om hur man observerar dessa celesta fenomen. Både visuellt, med foto och med videokameror etc. men framför allt ger boken data och kartor för årets nio stora svärmar, 17 stycken som uppvisar en ZHR ( det antal man kan se i zenit rent teoretiskt en mörk natt per timme) för svärmar mellan 1-10 samt variabla svärmar, dagtidsvärmar (att observera med radio) samt nya svärmar. Här finns även fotografier, tabeller och annat matnyttigt. Däremot hittar man ingen om geologisk sammansättning, mytologi, instrument o dylikt. Eftersom skådande av meteorsvärmar kan utföras på i stort sett vilken ambitionsnivå som helst så krävs det inga instrument o dylikt. Därför är det en syssla som är mycket lämplig för att involvera familj, vänner, grannar mm. Då är den här boken mycket lämplig att ha i hyllan. Även om jag måste medge att stå ute flera timmar en kall vinternatt för att iaktta ens värm som kanske har en ZHR på två meteorer i timmen, inte är något för mig personligen.

Jan Sandström

100301

At the Edge of the Solar System

Alain Doressoundiram, Emmanuel Lellouch, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0864-3, häftad, 224 sidor, Pris: 29.99 pund

1992 upptäckte de amerikanska astronomerna Jewitt och Lu ett ljussvagt objekt av magnitude 23.5. När man hade fått fram tillräckligt med data för att kunna beräkna dess omloppsbana visade det sig att det (bortsett från dvärgplaneten Pluto upptäckt 1930) vara det första av de länge eftersökta transneptuniska objekten. Äntligen föreföll det som om det på teoretiska grunder sedan 1940-talet postulerade Edgeworth-Kuiperbältet var identifierat. Fram till idag har man faktiskt upptäckt 1200 sådana objekt, flera med storlekar och massa i närheten av Plutos. Den här förträffliga nybörjarboken författad av två franska astronomer berättar i ord och bild hela den här spännande utveckligen som tog riktigt fart i och med att den sicilianske astronomen och munken Piazzi upptäckte den första asteroiden Ceres på själva nyårsnatten 1801. Men det är inte bara en resa genom astronomisk historia. Vi får också lära oss på ett lättfattligt vis, inte minst genom de många faktarutor, som finns insprängda i texten, celest mekanik, objektens fysikaliska egenskaper samt vad de har att säga oss om solsystemets utveckling och vad vi kan lära oss och ta med oss när vi studerar exoplaneter kring andra stjärnor. Det är nog ingen tillfällig med tanke på dedikerat sökande, instrumentutveckling mm att det skiljde bara tre år mellan upptäckten av 1992 QB och planeten vid stjärnan 51 pegasi. Boken är väl genomarbetad, lättfattlig och tar som grädde på moset också upp en del om de nya teoretiska rönen om planetmigration i nyuppkomna solsystem. En bok att verkligen rekommendera både till nybörjare och som en sammanfattning av var vi nu står när det gäller transneptuniska objekt för den mera garvade amatörastronomen.

Jan Sandström

100209

How to Find a Habitable Planet

James Kasting, Princeton University Press, 2010, ISBN 978-0-691-13805-3, inbunden, 326 sidor, pris: 20.95 pund

I takt med att vi finner allt fler planeter som kretsar I omloppsbana runt andra stjärnor, antalet är I skrivande stund drygt 400, så ökar också hoppet om vi så småningom genom noggranna spektralanalyser av en del planeters atmosfärer ska kunna avgöra om de härbärgerar biologiskt liv. Dit är det en bit kvar. Men det är många pusselbitar som ska falla på plats. Rätt typ av stjärna, rätt ålder, rätt avstånd från den här stjärnan och mycket annat. För att nu inte tala om alla de krav som ställs ifråga om klimat, kemi och fysikaliska betingelser som ställs. Om alla de här sakerna ställer den välrenomerade professorn i geovetenskap vid Pennsylvania State University, James Kasting precis de rätta spörsmålen. Även om svaren på alla de frågor man har ingalunda är givna så är hela boken en synnerligen god introduktion till hela det stora ämnets sammansatthet. Stundtals är inte boken helt lätt att ta till sig. Det beror i första hand inte på att språket eller idékoncepten skulle vara så svåra. Nej, snarare är det alla de kemiska formlerna och deras intrikata samspel med atmosfärer, planetytor och planeternas innandömen som kan krångla till det. Botemedlet är att läsa de svårare styckena långsmat och med god eftertanke. Här hade jag gärna sett, med tanke på att boken vänder sig lika mycket till den intresserade lekmannen som till yrkesastronomen, att boken hade innehållit en rejäl ordlista med alla de framförallt kemiska och geologiska termer som är oundvikliga. Boken innehåller 15 kapitel och det är faktiskt inte förrän i det tionde som vi på allvar tar steget ut från vårt solsystem. Innan dess gås jordens historia igenom noggrant. Den jämförs hela tiden med utvecklingen på våra ”systerplaneter” Venus och Mars. De här tre planeternas roll och utveckling ställs också hela tiden i relation till solsystemets utveckling i stort. Genom sitt fina resonemang boken igenom ställer professor Kasting verkligen upp kompletta spelregler för vad vi har att förhålla oss. Boken är en pärla för den som vill ha mer kött på benen den dag då något av våra nya rymdteleskop, varför inte Kepler visar oss en verkligt jordlik planet.

Jan Sandström

091210

The Seventh Landing

Michael Carroll, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-93880-6, inbunden, A4-format, ca 200 sidor, pris: 19.99 pund

Titeln på den här boken syftar på att när människan återvänder till månen så blir det den sjunde landningen efter de sex bemannade Apollofärderna 1969-72. Författaren är amerikan, vetenskapsskribent och därtill rymdkonstnär. Boken innehåller också en del av fina tavlor. Men mestadels är det en presentation av de planer som NASA nu smider för att omrking år 2020 kunna återvända till månen på en mer permanent basis. Boken beskriver utvecklingen av de nya farkosterna Ares, Altair m.fl. Vidare arbetet på nya rymddräkter, bostadsförhållanden och mycket annat som behöver utvecklas för att göra en permanent bostättning möjligt, rimligen vid månens sydpol nära kratern Shackleton. Boken är ganska tekniskt inriktad, men på populärvetenskaplig basis. Även om Carroll inte blundar för de många problem och utmaningar som det här projektet ställs inför, så är tonen genomgående mycket optimistisk och fylld av framåtanda. Att det är USA som ska leda kolonisationen av vår satellit råder det heller ingen tvekan om i grundtonen i boken. Heder dock åt författaren för att han även berättar om ESA, Rysslands framgångar, inte minst med obemannade rymdfärjor och lastskepp. Hade det inte varit för dom så hade man fått packa ihop hela skrytbygget ISS. Men skam den som nöjer sig med lite. Boken avslutas därför helt följdriktigt med att kapitel om hur vi människor via månen ska stäva vidare mot Mars. Boken utgör på det hela taget en relativt lättbegriplig framställning av den forskningsutveckling som pågår just nu, vad man ska lösa och hoppas att uppnå inom den närmaste tioårsperioden samt fördelarna i för mänskligheten i stort med att återvända till månen. Tonläget blir ibland lite för mycket av ”Hej å hå, nu vi ut i skogen gå, med leriga stövlar på”, men det kunde ha varit mycket värre. En vettig bok för den som vill veta hur framtidsdrömmarna ser ut för den nära jordenartade rymdfarten det närmaste decenniet.

Jan Sandström

091210

Vesuvius, A Biography

Alwyn Scarth, Princeton University Press, 2009, ISBN 978-0-691-14390-3, inbunden, 342 sidor

I takt med att intresset bland amatörastronomer för utomjordiskt liv har spridit sig, så blir det också alltmer uppenbart att det gäller att förstå de olika förutsättningar som moder natur ger för att det ska kunna uppstå. Då är vulkanologi en viktig faktor. Här i vårt solsystem ser vi aktiva vulkaner här på jorden, på Venus, Io, Triton. Nu har man de senaste åren också sett flera spår av kryovulkanism bland Saturnus månar. Till på köpet är solsystemets högsta berg, Olympus Mons på Mars en utslocknad vulkan. Därför är det en viktig subdisciplin att veta en del om vulkanismen, inte minst här på jorden, för att kunna förstå vad fenomenet har att säga om utomjordiskt liv. Här kommer den här fina biografin över världens mest berömda vulkan, Vesuvius, som likt ett mörkt Damoklessvärd skuggar Neapelbukten i Italien. Berget är mest berömt för att år 79 e Kr. ha skickat de antika städerna Pompeji och Herculaneum in i evigheten, men vulkanen är fortfarande aktiv tillsammans med Campi Flegerifälten omedelbart väster om Neapel. Anledningen till all den här seismiska aktiviteten är att Europas och Afrikas kontinentalplattor kolliderar under medelhavet. I den utmärkta och med en bister humor, skrivna boken om framförallt vesuvius-Sommamassivet ger oss den brittiske vulkanexperten Alwyn Scarth oss läsare en fin introduktion både till de geologiska aktiviteterna som skapar vulkanism i allmänhet, och det här områdets i synnerhet. Därtill ger han oss en intressant odyssé om den roll som Vesuvius utbrott har spelat inom både historien och på det sociokulturella området. Boken är lagom illustrerad med svartvita foton och skisser från olika tidsepoker. Därtill innehåller den en ordlista. Enkel att förstå för alla och envar ger den både ökad kunskap och är ett nöje att läsa.

Jan Sandström

091119

The Six-Inch Lunar Atlas

Don Spain, Springer-verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-87609-2, limmad, 277 sidor, pris: 19.99 pund

Under den senaste åren, eftersom jag delvis har blivit hänvisad till att göra en del av mina observationer från min ljusförorenade balkong inne i Arvika, så har mitt intresse för att studera månen stigit. Då kommer den här synnerligen användbara lilla månatlasen i fickformat av den amerikanske observatören Don Spain väl till pass. Utan några onödiga krusiduller ger han oss 60 detaljerade vyer av vår drabant sedd från norra halvklotet. Varje vy består av en CCD-bild tagen av honom själv med 6-tumsteleskop. Fotot är rättvänt så vi ser månens öster åt väster här på jorden. Därtill innehåller varje vy två datagenererade teckningar av samma område där den ena matchar hur fältet upplevs genom ett SCT-teleskop och den andra genom ett Newton dito. Varje vy motsvarar ungefär vad en visuell observatör ser genom ett 3 till 8-tums teleskop. Till varje vy hör också en textsida som beskriver vad vi ser. Det känns välgörande att inte behöva än en gång gå igenom olika teleskop och okulartyper, vikten av klä sig rätt etc. Det egentligen enda negativa om boken jag finner är att den är limmad. Jag fruktar att det gör att den inte kommer att överleva så värst många daggvåta observationskvällar. Lös detta genom att kopiera de vyer som passar din typ av teleskop och stoppa dom i plastfickor. Någon kanske kan invända att det finns skarpare fotografier tagna av amatörer. Sant, men alla som har hållit på att "febbla" med höga förstorningar i relativt små instrument vet att det är så här som ett objekt i så fall upplevs visuellt.

Jan Sandström

090515

The Pluto Files

Neil deGrasse Tyson, W.W. Norton & Company, London, 2009, ISBN 978-0-393-06520-6, inbunden, 195 sidor, pris:14.99 pund

När den Internationella Astronomiska Unionen I augusti 2006 petade ner Pluto till statusen av en dvärgplanet var det egentligen helt logiskt. Pluto hade allt sedan den upptäcktes av Clyde Tombaugh 1930 bara blivit mindre och mindre. Den kände kosmologen Alan Dressler skojade faktiskt med det hela i en artikel i slutet av 70-talet där han sa sig ha upptäckt att om Pluto fortsatte minskningen av diametern och massan i samma takt som dittills, så skulle planeten ha upphört att existera 1984. Skämt åsido så säger de allra flesta astronomer att skulle Pluto ha upptäckts idag så skulle den inte bli klassificerad som planet. I synnerhet inte efter upptäckterna av många småplaneter ute i Kuiperbältet utanför Neptunus bana som är lika stora eller större än Pluto. Debatten om Plutos status hade pågått i åtskilliga år innan IAU:s beslut 2006. I synnerhet amerikanerna var upprörda för Plutos skull. Detta eftersom Pluto var den enda ”planet”som upptäckts därifrån. De har ju också, Go bevars, Disneyhunden Pluto. Hur som helst skildrar den amerikanske astronomen, författaren, chefen för Hayden Planetarium i New York etc. hela den här sorglustiga historien från början till slut på ett både lärorikt och underhållande vis. Efter det att planetariet år 2000 hade öppnat en utställning där Pluto inte var med bland planeterna, så skrev New York Times ett år senare! En upprörd artikel där Planetariet anklagades för att ha berövat Pluto dess planetstatus. Därmed var hela cirkusen igång och deGrasse Tyson blev var mans niding, i synnerhet amerikanska skolbarns som uppfostrats med tramsiga minnesramsor och Disneyhunden. Hans brevlåda bågnade och e-posten ska vi inte tala om. Men faktum kvarstår, trots alla sentimentala skäl så Pluto en liten iskropp som inte har större massa än 5% av Merkurius, den minsta planeten. Vidare är det åtminstone sex planetmånar i solsystemet som är större. Förutom att berätta historien fram till dags dato så får läsaren bekanta sig med många astronomer inom amerikansk astronomi. Detta med hjälp av ett rikligt illustrationsmaterial, flera appendix som bl.a innehåller sångtexter etc. Neil deGrasse Tyson har i flera böcker tidigare visat vilken utmärkt popularisator han är av astronomi, och han fortsätter den goda traditionen i den här boken. Till på köpet med glimten i ögat och en räv bakom örat.
4 stjärnor blir mitt betyg.

Jan Sandström

090219

The Hunt for Planet X

Govert Schilling, Copernicus Books, 233 Spring Street, New York, NY 10013, USA, Europeisk agent för förlaget, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-77804-4, inbunden, 317 sidor, pris: 15 pund.

Govert Schilling är en mycket erfaren, frilansande journalist och författare, holländare och född 1954. Hans kriver bl.a. regelbundet i Sky & Telescope mm. Här har han samlat mycket av historien bakom upptäckterna av de tre yttre ”planeterna”, Uranus, Herschel 1781, Neptunus (Galle 1846) och Pluto, som ju numera, rätteligen är en dvärgplanet (Tombaught 1930). Han berättar ivdare de spännande historierna om hur man efterhand förstod att det fanns en rik värld av små isplaneter utanför Neptunus bana i det s.k. Kuiperbältet. Här redovisas också hur via upptäckten av den första år 1992, observationer och teori har gått hand i hand, inte minst genom de olika simuleringsprogram som i takt med den allt mera utökade datorkapiciteten har utvecklats.

Fascinerande är även att vi får lära känna massvis med olika astronomer, de flesta tack och lov levande, men även döda som Le Verrier, Airy, Tombaugh och många andra. Schilling slår an direkt hos läsaren en stor nyfikenhet då han inleder boken med att berätta om den holländske amatörkosmologen Eise Eisinga som mellan åren 1774-1781 ägnade hela sin tid åt att bygga om sitt vardagsrum till en skalenlig modell av det då kända solsystemet bara för att veckorna innan det hela skulle tas i bruk, i tidningarna kunde läsa om hur William Herschel i England hade upptäckt Uranus och därmed gjort solsystemet dubbelt så stort. Slutet blev dock gott kan man säga, för idag är Eise Eisinga planetarium i Franeker, Holland en turistattraktion och det äldsta nu i funktion, varande planetariet i världen.

Den här boken är också slösande rikt illustrerad i både färg och svartvitt. Den innehåller även appendixes över de viktigaste dvärgplaneterna, en kronologi som sträcker isg från 1612 då Galileo observerade Neptunus utan att veta om det fram till år 2007. Vidare också en ordlista. Trots att jag ju som ni vet, är ett ”galaxfreak”så fann jag ett stort nöje i läsningen av den här boken. Lärorik är den också och mycket lämplig att sätta i händerna på både nybörjare och rutinerade amatörastronomer. Plus billig, icke att förakta i dessa kristider. Fyra stjärnor blir betyget med plus i kanten.

Jan Sandström

090219

The Greatest Comets in History

David Seargent, Springer-Verlag, Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09512-7, häftad, 280 sidor, pris: 19 pund.

Alla vi som gamla nog att minnas kometerna Hyukutake 1996 och Hale-Bopp ett år senare kan inte undgås att tjusas av skönheten hos en vacker komet där den på samma gång både susar fram och hänger blickstilla på himlen.
Den australiske f.d. filosofiläraren, numera författaren, och tillika kometexperten David Seargent har även han utvecklat en livslång passion för dessa, som de upplevdes förr, himmelska Damoklessvärd. Nu ger han oss intresserade möjlighet att ta del av hans forskarmödor genom att utge ovanstående bok. I sju kapitel redogör han för de (troligen) bästa av de bra kometerna ända ifrån ”Den stora kometen” ca 372 f.kr. fram till och med komet Mcnaught 2006/7. Det här är inte en bok full av statistik snyggt uppradad i tabeller sida upp och sida ner, utan är en livfullt berättad och resonerande bok där olika källor, både anonyma och välkända astronomer och kulturpersonligheter får berätta om sina observationer.

Boken är illustrerad, av naturliga skäl rikligare ju närmare vår egen tid vi kommer, men jag hade gärna sett mer schematiska diagram och även lite mer bilder på bokens första 120 sidor. Nu kan man ibland få känslan att det helt enkelt blir för mycket av den goda texten. Den ena skildringen, ehuru bra skriven och informativ, blir den andra lik. Man får helt enkelt ingen ”andningspaus”. Lejonpartena v boken är uppdelad på tre avsnitt. Stora kometer före år 1000 e.Kr., stora kometer perioden 1000-1800 samt stora kometer från år 1800 fram till idag.
Dessutom behandlar Seargent förutom introduktionskapitlet om kometernas allmänna natur i tre separata avsnitt Halleys komet, Kamikazekometerna i Kreutzklassen ( solsnuddare) samt kometer som har synts i dagsljus. Jag inbillar mig att den här boken är ett måste för alla som är riktigt ”kometbitna”, men även vi amatörastronomer som uppskattar kometerna mest för deras skönhet har mycket gott att hämta i boken. Men kanske med brasklappen att man gör klokt i att bara läsa 30-40 sidor åt gången, så att man inte bländas för mycket av kometernas stoftsvansar.

Jan Sandström

090208

Mars

Markus Hotakainen, Springer-Verlag, heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-76507-5, Inbunden, 272 sidor, pris: 20.50 pund

Ända sedan 1877 då den italienske astronomen Schiaparelli tyckte sig se ”canali”på planeten Mars är det utan tvekan kring den röda planeten som vi människor har fokuserat mycket av våra drömmar omkring. Finns det, eller har det funnits liv på Mars? De flesta av de här spekulationerna fick ett brått slut 1965 då den amerikanska rymdsonden Mariner passerade förbi planeten och avslöjade en steril och kraterbemängd yta. Ändå har vi fortsatt genom diverse sonder att söka efter liv som en gång i forntiden när planetens klimat var bättre kan ha existerat. Och framförallt har vi sökt efter och funnit många tecken på att rinnande vatten en gång funnits. Det är så mycket som gör Mars och jorden lika varandra. Men ändå mer som skiljer dem åt.

I den här synnerligen givande boken skriven av den finske naturvetaren Markus Hotakainen får vi läsare verkligen en god helhetsbild av Mars. Dess roll i myternas värld. Hur vi människor gradvis har vunnit ökad kunskap om planeten. Här beskrivs hur markbundna observationer tillsammans med alla sonder, från Vikinglandarna 1976 och framåt har givit oss en mycket god kunskap om den röda planeten. Det är viktigt att poängtera att det är helhetsbild som Hotakainen ger oss, både den vetenskapliga och den kulturhistoriska. Det märks inte minst i bokens avslutande kapitel där han skriver om saker som hur vi ska oss dit, vad vi ska göra där, terraformning, mars roll i science fiction, på filmduken, inom musiken och till och med på frimärken. Hela tiden behåller han en sund, nykter och skeptisk inställning till vad i hela friden vi människor ska göra där. Med tanke på kostnaden så är det väl minst sagt tveksamt om det motiverar prislappen. Vi har ju redan en gigantisk flopp i form av ISS som slukar pengar som kunde ha används till mycket mer givande forskning. Men det är väl så med drömmar.

Boken är också mycket rikligt och vackert illustrerad med massor av färgbilder. På det hela taget en mycket lyckad och rolig bok att läsa. Fyra stjärnor, nästan med snudd på en femte blir betyget.

Jan Sandström

Observing the Sun With Coronado Telescopes

Philip Pugh, Springer-Verlag, heidelberg, 2007, ISBN 978-0-387-68126-9, häftad, 352 sidor, pris: 24.50 pund

Under de senaste åren har allt fler här hemma skaffat sig Coronado solteleskop. Alltså teleskop med ett inbyggt H-alfafilter. Jag utgår från att de allra flesta har köpt PST vilket är det billigaste i Coronados serie av H-alfateleskop och likväl specialteleskopen som släpper igenom ljus från kalciums K-linje. TSP har en spektralupplösning centrerad runt vätets alfalinje vid 6542 Å. I stort sett ligger upplösningsförmågan runt 1 Å. med dyrare instrument i serien eller med andra kringsarrangemang kan man nå ner mot 0.7 Å i upplösning. Men för den ordinarie amatören torde TSP räcka gott. Detta vare sig det gäller rent visuella observationer eller digitala observationer med kamera eller CCD. PST har en öppning på 40 mm, även om den i praktiken blir reducerad till 30 mm då H-alfafiltret av typen Fabry-Perot etalon är placerat (av kostnadsskäl) nära okularet. Brännvidden är 400 mm. Det levereras med ett kellnerokular på 12.5 mm brännvidd som ger en först. Av 32 gånger. Vikten på hela härligheten (utan stativ) är 1 ½ kg. Vinkelprisma är standard på PST liksom en inbyggd Solar Rangersökare som gör att solen är mycket lätt att hitta. Sedan är det fritt fram att pröva sig fram med olika okular, filter och div. andra finesser. Den här boken har svar på det mesta. Här redogörs i detalj för vikten av stadiga stativ, något som gäller all observation. Kom ihåg, ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Boken går också noga igenom de andra, dyrare och mer avancerade teleskopen i H-alfa och kalcium K-linjen. Ett avsnitt ges också att andra firmors solteleskop. Astrofysiken inskränker sig till 10 sidor, men det är heller inte bokens avsikt. Däremot får vi lära oss vad vi kan förvänta oss att se (proteburanser i realtid, solfläckar, även om inte alla syns i H-alfaljuset, solfacklor (faculae) och en del annat smått och gott. Även vid solfläcksminima är det aldrig en helt händelselös sol vi observerar. Utan tvivel kommer många att uppleva kapitel 5 som bokens höjdpunkt. Här ges olika tekniker att observera solen samt inte minst viktigt, hur man processar bilderna efteråt. Själv har författaren faktiskt använt digitalkamera hållen på frihand och okularfotat. Pröva er fram själva.

Här finns priser, okular (det lönar sig sällan att använda mer än 100x först.). Sist men absolut inte minst så innehåller boken mer än 250 snygga och informativa färgfoton av solen, telskop och tillbehör. Vi i Värmlandsgänget är mycket nöjda med vårt PST. Så sent som vid den partiella solförmörkelsen 1 augusti använde jag PST för att visa förmörkelsen för passerande fotgängare (t.om. en bil stannade och två män kom ut och såg spektaklet). Det är en bok väl värd sin plats i referensteleskopet, även i föreningsbibliotek.

Jan Sandström

Water and the Search for Life on Mars

David Harland, Springer-Verlag, heidelberg, 2005, ISBN 0-387-26020-X, häftad, 256 sidor, pris: 16.50 pund.

I takt med att vi lärt oss allt mer om Mars, så har misstanken om att det en gång har funnits rinnande vatten och en tätare atmosfär ökat betydligt. I synnerhet öppnades en ny era upp 1997 efter den lyckade mjuklandningen med mars Pathfinder. Den här lärorika och rikligt illustrerade boken, skriven av den välkände brittiske vetenskapjournalisten David Harland berättar på ett enkelt och lättförståeligt vis historien om hur vår misstanke efterhand förefaller att ha bekräftats. Först får vi oss en inledning med historiken om jordbundna observationer och de tidiga rymdfärderna till planeten. Vikinglandarna 1976 och deras resultat beskrivs i detalj, men mest fokuserar Harland på vad de båda mycket lyckade marsundersökningsfordonen Spirit och Opportunity åstadkom under år 2004. Här går text och bildmaterialet hand i handske, och det fina i kråksången är att man som läsare får en god bild av vedermödorna utan att för den skull vara planetgeolog (eller hydrolog snarare). Därför ser jag den här boken som en lyckad introduktion till den som vill veta statusen på utforskningen av den röda planeten av idag.

Jan Sandström

Sol, jord, måne

Robin Heath, 2001, 58 sidor, inbunden, Svenska Förlaget, Box 3313, 103 66 Stockholm

Den här trevliga lilla boken som ingår i serien Wooden Books tar sig för att utreda den åtminstone i mitt tycke ganska krångliga celesta mekaniken. Författaren är engelsman och matematiker med megaliter som specialitet. Som titeln anger rör sig boken om förhållandena mellan jorden, solen och månen. Uppläggningen är på två sidor vardera för att förklara varje fenomen. Läsaren lär sig exempelvis hur man förklarar förmörkelser och hur man kan (nåja) lära sig att förutsäga dem. Andra exempel är månens noder, Saroscykler, den 19-åriga Metoncykeln, precessionscykeln och en hel del annat. Jag undrar hur många som känner till exempelvis Silverfragmentet och Månadstriangeln. Jag gjorde det åtminstone inte innan jag stötte på den här boken.
Skeendena förklaras med hjälp av enkla skisser. Boken har ett enkelt utseende vilket också är meningen då hela serien Wooden Books syftar till att förklara naturvetenskapliga begrepp för lekmannen på ett så enkelt sätt som möjligt. Andra titlar i serien på svenska är geometri och matematiska begrepp, och ges ut av samma förlag. De som är sugna på ett nytt grepp när det gäller celest mekanik kan gärna pröva den här.

Jan Sandström
(ASTRO nr.2 2002)

Solsystemet i tid och rum

Nils Brenning, Gösta Gahm, 1999, 112 sidor, inbunden, pris: 150:-, Graphium Norstedts Media, Box 23175, 104 35 Stockholm

Så har då vårt bibliotek av moderna svenska astronomiböcker utökats med ännu ett alster. Det är vårt solsystem som förnämligt presenteras i den här boken avsedd för lite yngre läsare eller nybörjare. Författare är plasmafysikern Nils Brenning och astronomen Gösta Gahm. Boken är också illustrerad på ett vackert och pedagogiskt vis av den vetenskapliga tecknaren Bosse Falk. Detta gör att man vågar lita på uppgifterna.
Efter en kort introduktion så tar resan ut i solsystemet vid. Eftersom den här boken också är en presentation av Sweden Solar System, ett gigantiskt planetarieprojekt, korrekt i både inbördes avstånd mellan objekten och deras storlek, så börjar resan vid arenan Globen på Söder i Stockholm som här representerar Solen. Jorden ligger i verkligheten 150 miljoner km eller 8 ljusminuter bort, men här ligger den vid entren till Cosmonova norr om Stockholm vid Naturhistoriska Riksmuseet. Jorden är 65 cm i diameter i den här modellen. Pluto som i verkligheten ligger på i genomsnitt 5 1/2 ljustimmes avstånd är här en modell i Delsbo i Hälsingland 13 cm i diameter. Alltnog. Varje planet (även solen) får 6 sidor på sig att presentera sig. Därtill kommer ett avsnitt om kometer (Komet Swift?Tuttle ligger i Kreativum, ett center för vetenskap i Karlshamn i Blekinge). Också asteroider och norrsken ägnas var sitt avsnitt. Boken avslutas med kapitlet om unga stjärnors födelse och upptäckterna av de första planeterna kring andra stjärnor. Boken är vettigt uppbyggd på en bra balans mellan ord och bild och torde kunna stå sig några år som introduktion till vårt solsystem. Dock skulle jag vilja se den utökad med mera material om månarna, dessa ofta fascinerande världar i sig. Jag finner också hänvisningarna på s. 100?101 till Welin och hans stjärna mystiska. Är det Gunnar Welin, red. för Astronomisk Tidskrift som åsyftas eller vad?

Jan Sandström
(ASTRO nr.3 2001)

120124

Min första stjärnbok

Anja Baklien: B. Wahlströms

Låt mig här få presentera en fin liten bok för barn om hur man lär sig hitta 18 av våra vanliga stjärnbilder. När man första gångerna står under en riktigt mörk stjärnhimmel och ska försöka hitta några stjärnbilder så kan man nästan få svindel. Hur ska man få någon ordning på alla dessa gnistrande ädelstenar däruppe? Då är det fint att ha en liten guidebok med sig plus en ficklampa. Den här boken berättar om hur man hittar och identifierar 18 av de vanligaste stjärnbilderna sedda härifrån Sverige. Vi börjar klokt nog med Stora Björn där Karlavagnen som de allra flesta känner igen är en del av, samt Lilla Björn vars svanstipp faktiskt är Polstjärnan som bara ligger en grad från den punkt på himlen dit vår jords rotationsaxel pekar. Det gör att under årets lopp så ser det ut som om alla de här stjärnbilderna snurrar runt Polstjärnan. I boken får vi höra de spännande och faktiskt ibland riktigt läskiga myterna som de gamla grekerna berättade om stjärnbilderna. Här illustreras de vackert av Johan Egerkrans. En del av myterna är så läbbiga så det är nog bra om mamma eller pappa är med när man hör dom. De 18 stjärnbilderna har streck ritade i boken mellan stjärnorna för att man ska förstå hur stjärnbilderna hänger ihop. De här strecken finns ju sedan inte uppe på himlen i verkligheten. Men här har den duktiga stjärnbildstecknerskan (sådana finns), Evelina Thörnberg, hjälpt oss och ritat fina figurer som föreställer Lejonet, och Draken och hjältar som Perseus och Herakles. Som tur är så har de för att göra det lite lättare för oss delat in stjärnbilderna i fyra årstider så att vi kan se dom bäst vid rätt tid. Till exempel den fina, flygande hästen Pegasus på hösten. För oss som vill veta lite närmare om fakta bakom en del av alla hemligheterna uppe på stjärnhimlen så finns det också några sidor om det på slutet där vi får reda på saker om galaxer, meteorer, svarta hål, stjärnorna och lite annat. En spännande sak med boken är också att till varje stjärnbild finns det en liten ruta där man kan fylla i att man hittat den. Hela den här lilla boken är inbunden och är på 90 sidor. Formatet gör att man lätt kan stoppa den i anorakfickan eller kanske i ryggsäcken tillsammans med ficklampan när man går ut. En sådan här bra bok hade det varit fint om det funnits när jag var liten och stod och tränade in stjärnbilderna.

Jan Sandström

090612

Solen, månen och den röda planeten

Helen Rundgren, Förlag: Sveriges Utbildningsradio, 2008, ISBN 9789125080067, häftad, 81 sidor, pris: 194 kr (adlibris.se)

I utgivningserien ”Runt i naturen”presenterar här Utbildningsradion ämnet Astronomi för barn och ungdom, och för all del, även vuxna. Författare är Helen Rundgren och för fackgranskningen svarar bl.a. astronomen Anita Sundman och professor Gösta Gahm. På det hela taget borgar det för kvalitet, vilket boken också håller. Jag fann bara något enda, betydelselöst faktafel. Boken är på 81 sidor och har ett halvstort, stryktåligt format. Rikligt illustrerad med både färgfoton och målningar bör den kunna locka hugade läsare. Helen Rundgren ägnar sig främst åt stjärnor samt innehållet i vårt solsystem. Hon förklarar vad det är som gör att stjärnor lyser och hur de föds och åldras. När det gäller själva beskrivningena v solsystemet får solen, föga överraskande ett relativ stort utrymme då det ju är vår närmaste stjärna och en förutsättning för livet jorden. Utan solen skulle det vara ständig natt och ca minus 20 grader. Måne och planeten Mars får också generöst med ”space”(ursäkta ordvitsen). Boken avslutas med ca tio sidor om rymdfart. Till bokens styrka hör goda beksrivningar av stjärnbilderna. Vi får även veta att stjärnbilderna är mänskliga skapelser och har sett olika ut i olika kulturkretsar. Här återges även några stjärnbildsmyter i korthet. Glädjande nog är det den samiska om den stora älgjakten samt dels en aboriginmyt från Australien samt Puebloindianernas om den stökiga stjärnhimlen. Här finns också en lsita med de 88 stjärnbildernas namn på svenska och latin samt två skapliga nybörjarstjärnkartor för norra och södra stjärnhimlen. Som synes är jag nöjd med det mesta. Någon gång kan dock språket bli väl banalt. Jag hade också gärna sett en liten tabell över de bästa meteorsvärmarna under året. Här kan man få ut barn utan några dyrbara instrument. Allt som kräva är en mörk himmel och varma kläder. En liten astronomisk ordlista hade heller inte varit i vägen. Positivt är listan med boktips och TV-program. Det här är en bok som trots finanskris borde finnas som litteratur på låg och mellanstadiet. Till på köpet utkommen så sent som år 2008.

Jan Sandström

Gudar, Trollkarlar och Vidunder vol 1-3

Maj Samzelius, Sveriges Radios förlag, 101 10 Stockholm

Det finns förvisso många barnböcker med mer eller mindre pedagogisk inriktning. Frågan är väl hur inspirerande en del av dem är. Sen finns det ett fåtal fina saker som man önskar hade funnits när man själv var liten. Dit hör definitivt den här trilogin av TV-producenten och barnboksförfattarinnan Maj Samzelius. På ett spännande sätt och med hjälp av många fina teckningar av Elisabeth Nyman berättar hon våra nordiska gamla gudamyter och deras anknytning till stjärnhimlen. Och inte bara Asamyterna utan också samernas, balternas, finnarnas och en del sibiriska stammars funderingar. I första boken berättar en vacker samisk saga om den himmelske björnen med silverkedjan, och en sibirisk saga om den himmelska älgjakten. Älgjakten berättades av ett folk som bodde öster om Uralbergen. Älgen är idag våra sjustjärnor eller Plejaderna som de också heter.
Den andra boken berättar finnarnas mäktiga kalevalaepos omskrivet att passa barn, och i den tredje och avslutande volymen berättas asarnas och jättarnas mellanhavanden ända fram till Ragnarök när den gamla världen går under och en ny och vackrare uppstår. Här får vi möta den himmelske jägaren Aurvandil som vi kallar Orion. Vi får också veta hur Tor tog hans förfrusna tå och kastade upp på himlen och hur den blev den vackra stjärnan Rigel. Alla sagorna inramas av att Martin och hans vän bibliotekarien Aino berättar sagorna för barnen Kristoffer och Nico samt Ainos dotter Tuula. De tittar sen på en stjärnglob och lär sig var de olika stjärnbilderna finns. Spännande, lärorika och vackra böcker, även för vuxna.

Jan Sandström
(ASTRO nr.1 2001)

Rymdjakten

CD-ROM, för PC och Mac, 1998, Levande böcker, Dalagatan 7, 111 23 Stockholm

Datorspelen ger möjlighet till inlärning på ett lekfullt sätt. Gränsen mellan lek och inlärning blir allt mer diffus. I Rymdjakten får vi följa rymdforskningens stapplande steg genom att själv trampa på denna stig. Samtidigt som vi måste forska och ta reda på ny kunskap om hur rymden omkring oss fungerar, så bygger vi också raketer för att på ort och ställe prova våra teorier.
Spelet går ut på att försöka ta reda på en mystisk rymdsten som kan vara spår efter en annan civilisation i rymden. För att hitta delarna så måste vi ta oss till månen och ut i solsystemet. På resan måste vi lära oss skjuta upp satelliter, att jobba i rymden och undersöka månen med rymdsonder och astronauter. På vägen är det också bra att bygga en rymdstation. Under hela resan får vi hålla koll på vår ekonomi, för rymdforskningen är ju mycket kostsam, och vi får använda våra pengar klokt. Ibland måste vi också skjuta upp kommunikationssatelliter för att tjäna pengar på den kommersiella marknaden.
Spelet kräver förstås ett rymdintresse, och det kanske kan vara bra med en vuxen i närheten för att hjälpa till med inriktningen. På vår resa lär vi oss också vad som är bra forskning, och att en del projekt faktiskt inte leder oss någonstans.
Spelet är mycket trevligt illustrerat och där finns många roliga karaktärer bland våra projektarbetare. Rymdjakten ingår i serien "Spela & tänk" och lämpar sig från 9 år och uppåt. I lekens värld så kanske det föds en och annan rymdforskare. Ett mycket bra spel som släpper loss barnens fantasi och lär dem att utforska världen!

Jan Persson
(ASTRO nr.1 2001)

Rymdfärder

Per Östergaard, 1999, 32 sidor, mjuk rygg, pris: 73:-, Bokförlaget Natur och kultur, Box 27323, 102 54 Stockholm

Solsystemet

Ole Bygbjerg, 2001, 32 sidor, mjuk rygg, pris: 73:-, Bokförlaget Natur och kultur, Box 27323, 102 54 Stockholm

Dessa två mycket lättlästa böcker vänder sig till de yngre barnen som vill läsa mer och är intresserade av rymden omkring oss. Med korta meningar och många bilder får vi en liten inblick i hur rymdfärderna började respektive om de olika planeterna i vårt solsystem.
Det är mycket bra att det just finns sådana här böcker som serverar information om rymden på alla olika nivåer. Visst kan det finnas några enkla små fel i dem. Detta kan tyvärr hända när produktionen går fort och faktagranskningen prutas bort. Men på det stora hela fyller de ett vällovligt syfte att öka intresset för vad som har hänt inom rymdforskningen, och vad som kan tänkas hända i framtiden. Det är viktigt att intresset väcks hos barnen eftersom det är de som skall föra utvecklingen framåt.

Jan Persson
(ASTRO nr.2 2002)

Små kloka upptäcker rymden

Sällskapsspel, 4-7 år, Användbart litet förlag AB, Holmgatan 11, 211 45 Malmö

Kunskap som man leker sig fram till blir mycket roligare, och den kommer man ihåg lättare. I det här kunskapsspelet får vi lära oss mer om naturvetenskap och framför allt om rymden.
Spelet som är för alla barn från fyra år och uppåt, spelas på en spelplan där de färdas från jorden till månen. För att kunna ta sig framåt så måste deltagarna svara rätt på frågorna, som finns i tre olika kategorier. De är luften och rymden, i hemmet och slutligen allt möjligt. Frågorna om rymden är elementära, men kanske föräldrarna får tänka till på en del i alla fall? Spelet kan spelas med eller utan ledtrådar, varför också de allra yngsta kan vara med och spela.
Detta är ett mycket trevligt sällskapsspel för alla barnfamiljer, där lite kunskap kommer in i lekens virvlar, och visst är det roligt att lära sig mer om rymden.

Jan Persson
(ASTRO nr.1 2002)

Stjärnor och planeter från A till Ö

Tage Mårtenson, 2002, 91 sidor, inbunden, Hallgren & Fallgren Studieförlag AB, Skolgatan 3, 753 12 Uppsala

Det här är en vettig kombination av astronomisk uppslagsbok och regelrätt läsning för barn i åldern 8 till 12-13 år. Efter en fin färgsektion av foton tagna mestadels med Hubbleteleskopet som väter aptiten så följer sedan själva textmassan. Den inkläds med fyra stjärnkartor över norra stjärnhimlen där Mårtenson anger höstfyrkanten, vinterfemkanten samt vår och sommartrianglarna för att nybörjaren lättare ska lära sig konstellationerna. Därefter följer själva uppslagsorden ca 175 st. interfolierade med små teckningar. Texten är bra berättande utan att hemfalla för mycket åt "pekpinnepedagogiken". Boken avslutas med fem stjärnkartor som utgår från välkända stjärnbilder där man kan lära sig att utveckla sitt celesta lokalsinne.
Datorprogram och dylikt till trots, det finns inget som går ut mot den "äkta varan" ute under stjärnorna. Ungdomslitteraturen inom vårt favoritämne har fått sig ett nytt bra tillskott. Jag skulle önskat att dylika böcker funnits när jag var tio år.

Jan Sandström
(ASTRO nr.4 2002)

Stora Astronomiboken

Jacqueline Mitton, Simon Mitton, 2000, 80 sidor, inbunden, BonnierCarlsen, Box 1315, 111 83 Stockholm

Detta är en barn- och ungdomsbok som inspirerar samtidigt som den presenterar många av de nya upptäckterna. Den är som brukligt är i många moderna böcker översållad av Hubble-bilder. Detta tillsammans med många förklarande diagram och teckningar gör den mycket pedagogisk och lättförstådd. Texterna är korta och lätta att avbryta när läsandet känns för tungt.
Vi kan också lära oss mer om alla de rymdprojekt som pågår just nu, och hur de för kunskaperna framåt. Dessa hänvisas till på många ställen, till exempel när man läser om planeterna men också i ett eget kapitel om rymdens utforskning. Ibland kan det tyckas att det blir lite många hänvisningar fram och tillbaka för att få all information om ett rymdprojekt, men det må vara förlåtet i den här typen av böcker. I och med att man läser om olika projekt, och kanske inte sträckläser boken så är det ett trevligt sätt att samla fakta.
Detta är en bok som lämpar sig väl för personer med ett nyvaknat intresse för astronomi och rymdfart. Låt oss hoppas att den kommer att finnas på många bibliotek, i skolorna och hemma hos vetgiriga ungdomar.

Jan Persson
(ASTRO nr.2 2001)

111129

The Sky in Early Modern English Literature

David H. Levy, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-7813-4, inbunden, 140 sidor, pris: 90 pund

Den berömde amerikanske pseudoamatörastronomen (jag kommer faktiskt inte på någon bättre benämning på de här amatörerna/författarna som tycks befinna sig någonstans i gränslandet mellan professionalism och amatörstatus) David Levy känner vi igen som en flitig upptäckare av kometer, som medarbetare i astronomiska magasin och som författare till ett rätt stort antal böcker vid det här laget. Vad kanske inte så många vet om är att han faktiskt är litteraturvetare också. I den här boken presenterar han i populärvetenskaplig form ett akademiskt arbete som han la fram för Dr. Lawrence Besserman vid The Hebrew University i Jerusalem där han har sökt astronomiska och himmelska alluderingar inom prosa och lyrik i tidig modern engelsk litteratur under perioden 1572 som ju var året för Tychos supernova i Cassiopeja framtill 1620. Han har valt den här perioden i första hand för att det att det var en uppsjö av förmörkelser, mer än 15 ljusstarka kometer och två supernovor i vår egen galax (Keplers i Ophiuchus 1604). Den författare han mest har koncentrerat sig på är Shakespeare, men även Spencer, Marlowe, Digges m.fl. Naturligtvis har han i texterna hittat mycket som har astronomisk anknytning och i vissa fall har hans arbete möjligen lett till att förklara dunkla passager i en del av ovanstående arbeten. Men å andra sidan sett är det faktiskt inte svårt att hitta celesta alluderingar i snart sagt alla skönlitterära texter, under vilken period som helst. Ibland tycker jag också att Levys argument blir väl skruvade (ögat ser det som ögat vill se). Men boken innehåller också en del pärlor som till exempel utläggningarna om Tomas Harriots möjliga teleskopiska observationer, kanske tillsammans med Digges, drottning Elisabeth I:e hovmagiker John Dee och varför inte Shakespeare själv som bodde bara några kvarter ifrån Digges i det tidiga 1600-talets London. Jag tycker att det är mycket trevligt med lärda försök att knyta samman naturvetenskap och humaniora, men i det här fallet tycker jag faktiskt att resultatet, ehuru trevlig läsning är lite magert. Det är definitivt inte värt fantasipriset 90 pund för boken.

Jan Sandström

110504

Weird Astronomy

David A.J. Seargent, Springer-Verlag, Heidelberg, 2011, ISBN 978-1-4419-6423-6, häftad, 317 sidor, pris: 35.99 pund

Fritt översatt blir väl närmast titeln på den här intressanta och kittlande boken ”Underlig astronomi” och när det gäller ett ämne som astronomi så har väl den här disciplinen verkligen haft sina egna kufar och eccentriska observatörer. I det här fallet är den i de flesta fallen inte fråga om några kufar utan ganska väletablerade observatörer som har sett fenomen som i förstone har trotsat naturliga förklaringar, men som i många fall senare har fått åtminstone tänkbara och plausibla härledningar. Boken är indelad i sju kapitel, där det första behandlar udda observationer när det gäller vår egen måne, andra avsnittet handlar om olika märkligheter nära solen, kometer, den hypotetiska planeten Vulcanus etc. Tredje rubriken samlar ihop konstigheter när det gäller planeterna i vårt solsystem och det fjärde handlar om underliga meteorer. I avsnitt fem lämnar vi solsystemet och ägnar oss åt underliga stjärnor och stjärnliknande objekt. Sjätte kapitlet tangerar de andra då det här rör sig om ”Moving mysteries and Wandering stars”. Sista delen är ett slags uppsamlingsheat där allt från den yngsta nymånen observerad till Betlehems stjärna finns med. Boken är illustrerad, men inte mer än nödvändigt. Den innehåller också fyra appendix över kommande mån och solförmörkelser etc. Författaren, den australiske akademikern och erfarne amatörastronomen David Seargent skriver intressant och klart och är väl förtrogen med olika objekts bettende och utseende. I de flesta fall hittar han också tänkbara förklaringar, även om han ibland kanske måste tänja banden långt. Mysterierna här är inga UFO-rapporter och beskrivningar typ planeten Venus nära horisonten utan är verkligt gåtfulla. Så gott som alla utspelar sig från 1600-talet och fram till nuet så det är inga gamla skrönor det handlar om. Boken är lämplig läsning både för nybörjaren och den erfarne observatören. En del av de observationer som betvivlades först typ, visslande och sprakande ljud från bolider och dylikt, har initierat forskning som senare har förklarat det hela. I det ovan nämnda exemplet handlar det om elektromagnetiska störningar i det lokala magnetfältet. Allt som allt visar boken på att man visserligen ska vara skeptisk till underliga observationer (kom ihåg Occams rakkniv), så finns det mycket under och i himlen som inte alla gånger låter sig så förklaras.

Jan Sandström

110219

Taking Possession of Astronomy

Inga Elmqvist Söderlund, Kungliga Vetenskapsakademin, 2010, ISBN 978-91-7190-137-8, häftad, 396 sidor, pris: 150 kr + frakt

Undertiteln till den här mycket läsvärda och framförallt vackra boken är Frontispieces and Illustrated Title Pages, in 17th Books on Astronomy. Att analysera innehållet och framförallt försättningsbladen eller de illustrerade titelsidorna på 291 astronomiska böcker, tryckta och publicerade i Europa under framförallt 1600-talet är just vad föreståndarinnan för Observatoriemuseet i Stockholm sedan 1996, Inga Elmqvist Söderlund har gjort i den här boken. Den är också hennes doktorsavhandling. Nu kanske många ryggar tillbaka och tror att det här är ett svårtuggat akademiskt arbete med intresse bara för de närmast sörjande. Men glädjande nog är så inte fallet. Författarinnan redogör i inledningen på ca 20 sidor syftet bakom avhandlingen, tillvägagångssätt och metodik, samt ämnet i stort. Och detta på ett språk som vem som helst som behärskar elementär engelska kan ta till sig. Sedan är man faktiskt igång. IES främsta syfte är inte att redogöra för astronomiska teorier som eventuellt presenteras på frontispicerna utan framförallt att se dom i deras sociala kontext. Böcker på 1600-talet (och i viss mån även idag) var i många fall statusföremål och konstverk. Man ska heller inte glömma bort deras konsumtionsvärde. De allra flesta sidorna presenterade här är regelrätta konstverk, ofta utförda av konstnärer och mästare. Man hade vid det här laget kommit bort från de klumpiga träsnitten och börjat med plåtar. Innehållsmässigt är ofta temat allegoriskt. Instrument, putis, astronomins musa Urania, berömda astronomer är mycket vanligt förekommande motiv. Lugnt och pedagogiskt leder IES oss läsare och betraktare genom det här myllret av figurer och ett kosmos befolkat av vindgudar, änglar och allehanda celesta objekt. Boken är bortsett från dess rent estetiska sida mycket lämplig läsning för alla som har ett intresse för allmän, europeisk kulturhistoria, astronomins kulturella bakgrund och idéhistoria, samt inte minst för konstintresserade i största allmänhet. Det här är bok jag gärna skulle vilja se såld i de vanliga bokhandlarna då den är alldeles för fin och värdefull för att bara säljas på museer och genom Vetenskapsakademins försorg. Det märks i framställningen i boken att Elmqvist Söderlund är van vid att pedagogisera astronomin till vanligt folk via sin museitjänst. Jag hoppas alltså att boken får många läsare. Därtill är den tryckt på ett papper av god kvalitet som gör frontispicerna rättvisa. Boken kan beställas från Centrum för Vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien, box 50005, 104 05 Stockholm.

Jan Sandström

110104

The Radiosky and How to Observe it

Jeff Lashley, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0882-7, häftad, 251 sidor, pris: 31.99 pund

Jag måste erkänna att jag blev lite överraskad när denh är, för mig obekanta boken ramlade ner I brevlådan. I korthet handlar den om hur den tekniskt begåvade amatörastronomen själv bygger sin utrustning för att bedriva olika radioastronomiska observationer. Boken som innehåller 125 fotografier och kopplingscheman är skriven av engelsmannen Jeff Lashley som till vardags arbetar som technical support engineer på National Space Centre i Leicester. Det säger det mesta om den här boken. Det som rör ren astronomi är välskrivet och handlar främst om solen, jupiter och om hur vi observerar olika meteorsvärmar. Här finns också ett kapitel om radiostrålande objekt utanför solsystemet och vilka typer av radiostrålning de avger och de uppstår. Resten är som sagt var tekniskt kunskap. Hur man bygger olika typer av mottagare och förstärkare för olika objekt, t.ex ett Jupiter radioteleskop, ett för mikrovågor, konstruktion av olika teleskop för mottagning av radiovågor från solen etc. Här finns också kapitel om hårdvara inom radiotekniken, olika elektroniska komponenter, samt naturligtvis även ett avsnitt om databehandling och hur man processar de resultat man uppnått. Appendix finns det fyra stycken, alla mycket användbara. De består av formler inom radioastronomin, bibliografi, ett appendix om leverantörer, grupper och föreningar samt en ordlista. Som kan förstås av ovanstående är det här en bok som bara lämpar sig för den amatörastronom som avser att aktivt observera inom radiofönstret. Med min mediokra kunskap om sådana här saker så verkar boken vettig, men den täcker verkligen en smal och speciell nisch.

Jan Sandström

110104

The Power of Stars

Bryan E. Penprase, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6802-9, inbunden, 360 sidor, pris:35.99 pund

Den här rikligt illustrerade boken är en mycket lämplig och därtill fin läsning för alla som är intresserade av hur celesta observationer över hela världen och i vitt skilda kulturer har skapat civilisationen och ända ifrån förhistoriska tider, den äldsta månkalendern som man funnit är drygt 30 000 år gammal och fram till den dag som idag är har underbyggt både vår dagliga tillvaro och på ett djupare plan format våra religiösa tankar och mycket av vårt tankegods. Boken består av tio kapitel där läsaren först får stifta bekantskap hur vi upplevt vårt solsystem och stjärnornas värld. Därefter kommer ett avsnitt av hur olika kulturer har förstått och tolkat stjärnkonstellationerna. Nästa tema är skapelsemyter och olika kosmologier. Därefter introduceras olika kalendrar, alltifrån gamla Babylonien via Egypten, de hebreiska kalendrarna, islams kalender som ju bygger på månen, olika indianstammars, Hawaiiansk tideräkning och mycket annat. Mycket utrymme ges i det här avsnittet liksom i flera andra åt mayakulturen som författaren förefaller vara expert på. Sedan följer ett kapitel om hur vi har lärt oss och alltmer förfinat vårt sätt att mäta den undflyende tiden. Hur vi skapat avbilder av universum i tempel och annat genom tiderna är nästa tema. Här är det både glädjande och intressant att författaren låter oss ta del av hur vi människor även nu i våra monumentalbyggnader, typ skyskrapor rättar oss till stor del efter astronomiska kardinalsriktningar på himlen. Boken avslutas med ett avsnitt om moderna konstnärliga ansatser att skapa nutida arkeoastronomi samt ett kapitel om modern astrofysik och kosmologi. Författarens har ett enkelt och lättfattligt språk och boken kan förstås av både nybörjare och veteraner. Därtill har den verkligen något att säga alla människor om vår roll som människor i den stora helheten. Ett och annat mindre fel finns som t.ex. att Sombrerogalaxen inte är M 102 utan M 104, att Edwin Hubble inte mätte några cepheidvariabler i vare sig Virgohopen eller Perseushopen av galaxer. Men det är bara små anmärkningar och drar inte på något vis betyget åt den här fina skildringen. En bok som man gärna skulle vilja se översatt istället för mycket av det new age trams som man finner i bokhandlarnas hyllor.

Jan Sandström

101214

The Doomsday Lobby

James T. Bennet, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6684-1, häftad, 207 sidor, pris: 22.99 pund

Tja, vad ska man säga om den här boken. Närjag beställde den som recensionsexemplar föll jag för undertexten ”Hype and panic from sputniks, martians and marauding meteors”, alltså jag utgick från att boken i första hand handlade om astronomi. Icke, det är i stort sett ett råskällande i 190 sidor på allt som luktar det minsta av statlig inblandning i amerikansk forskningspolitik. Här används visserligen astronomiska företeelser som exempel, men det kunde lika gärna ha handlat om någon annan vetenskaplig disciplin. Grundtanken i James Bennets resonemang är att amerikanska regeringen använde andra världskriget och det kalla kriget för att skaffa sig ekonomisk och politisk kontroll över forskarvärlden. Enligt honom var det mycket bättre förr när välgörenhet från donatorer typ Lick, Yerkes m.fl dominerande bidragen till forskarna, för att nu inte tala om välsignelsen med styrning av forskningen från de stora företagen. Därtill anser han forskarna idag använder företeelser som risken av en asteroid kolliderar med jorden och andra kosmiska katastrofscenarion för att få loss mer pengar till forskning. Att människan påverkar miljön tror han naturligtvis i bästa George W. Bushanda inte på. Hela tiden hänvisar han till konstitutionen när han skäller. Största skurken var naturligtvis Franklin D. Roosevelt för att han var president under andra världskriget samt introducerade New deal på 1930-talet för att få fart på amerikansk ekonomi. Lustigt nog är han emot mån och bemannade marsfärder, kanske för att de kräver ekonomiska satsningar i en skala som ingen privat välgörare kan hänga med i. Hade den gode James Bennet levt ett par århundraden tidigare hade han säkert dragit sig undan från civilisationens hemskheter och blivit trapper i Klippiga Bergen. Det sorgliga är att han såsom akademiskt verksam inom politisk ekonomi är mycket insatt i ämnet, men ändå har dragit så hårresande konsekvenser av sina studier. Det här är definitivt inte något som svenska amatörastronomer behöver slänga bort sina surt förvärvade slantar på.

Jan Sandström

101214

The Ultimate Quotable Einstein

red. Alice Calaprice, Princeton University Press, 2010, ISBN978-0-691-13817-6, inbunden, 576 + sidor, pris: 16.95 pund

För den som älskar att läsa mer eller mindre vettiga eller humoristiska sanningar och aforismer är nog den här boken det närmaste det perfekta litteraturvalet man kan komma. Albert Einstein (1879-1955) var ju känd som en mycket spirituell person och det märks verkligen i den här fylliga volymen. Eftersom han var verksam vid Princeton University från 1930-talet ända till sin död så är det ju också passande att det förlaget ger ut den här fjärde och slutgiltiga upplagan. Men boken är så mycket mer än bara Einsteins visdomsord. Ett förord av den välkände fysikern Freeman Dyson inleder. Därefter kommer en rejäl kommentar till arbetet som man gör klokt i att inte hoppa över. En kronologi över Einsteins levnad följer därefter. Själva huvuddelen där alltså vårt geni sprider sina aforismer är faktiskt på hela 461 sidor, om alla möjliga ämnen ska tilläggas. Alltifrån religion och fysik till politik och vanligt vardagsliv. Efter detta kommer en sektion med talesätt som tillskrivs Einstein. Minsann begåvas vi även med tio sidor poesi av honom. Bokens sista 64 sidor är inte mindre läsvärda. De innehåller aforismer om honom själv uttalade av andra kloka kvinnor och män. Lite svartvita bilder lättar upp det hela som på intet vis är någon tung läsning och heller inte något som man behöver sträckläsa. Tvärtom är det en bok som är rolig att bara sitta och bläddra i. I synnerhet om man som vi är intresserad av astronomi och fysik. Jag misstänker att vår gode Albert själv skulle ha småskrattat åt blotta tanken på att sådana här böcker skulle publiceras efter hans död. Men för oss efterlevare är det en trevlig upplevelse.

Jan Sandström

101128

Galileo and 400 Years of Telescopic Astronomy

Pter grego/David Mannion, Springer-verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-5570-8, häftad, 310 sidor, pris: 26.99 pund

Det är egentligen otroligt vad mycket som har hänt när det gäller vår kunskap på det astronomiska området under de 400 år som gått sedan Galileo Galilei i november 1609 först riktade sitt teleskop mot månen. Men i den här både trivsamma, välskrivna och lärorika boken författad av två erfarna engelska astronomiska skribenter lär vi oss att faktiskt deras landsman Harriot förekom Galileo med några månader. Den här boken är en sorts sammanfattning av vad som har hänt under 400 års astronomiska observationer med teleskop. Alltifrån Galileos lilla refraktor som förstorade 20X till de stora rymdmonstren Hubble, Spitzer etc. Men författarna redogör också för de viktigaste prehistoriska upptäckterna både från Medelhavsvärlden och det gamla Kina. Boken är smockfull med förklarande skisser och illustrationer och språket lämnar ingen nybörjare i sticket. Men här finns också åtskilliga guldkorn att hämta för den mera erfarne amatörastronomen. Boken är någorlunda kronologiskt uppbyggd även om vissa hopp ibland görs för att anpassa det skrivna till ämnet. En kul grej som är ganska typiskt engelsk är att här och där får vi lära oss hur man själv bygger Galileos teleskop, hur man konstruerar en korsstav etc. Med hjälp av tabeller och instruktioner får vi observatörer också möjlighet att upprepa många av de tidiga stjärnskådarnas observationer. En liten guldgruva i sig inom ramen för boken är de många föreningsadresser och webadresser som återfinns i bokens slut. Det märks att en sådan person som Peter Grego är en mycket erfaren amatörastronom. Vant och skickligt kryssar han genom ämnena. Man har helt enkelt väldigt trevligt när man läser boken.

Jan Sandström

100930

Emerging Space powers

Brian Harvey, Henk H.F. Smid, Theo Pirard, Springer-Verlag, heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-0873-5, häftad, 524 sidor, pris: 27.50 pund

Först och länge och väl var de bara två. USA och Sovjetunionen hade länge monopol på utforskandet av rymden via satelliter och bemannade rymdfärder. Efterhand byggdes ESA upp vilket gav länder som Sverige en chans att få upp satelliter i omloppsbana. Vi har ju främst utnyttjat Ariadneraketerna som skjuts upp från Franska Guyana, men även ryska bärraketer har utnyttjats. Nu var det väl knappast någon som trodde att de stora elefanterna skulle få klampa omkring ensamma. Kina har ju ett såvitt känt, fungerande rymdprogram och har ju även fått upp människor i omloppsbana. Japan har ett rymdprogram som under senare år har skjutit många för astronomisk forskning, nyttiga satelliter. Men nu knackar andra länder på dörren. I Asien Indien, Syd och Nordkorea och även Iran har presenterat planer på att ha sin första astronaut i rymden på 2020-talet. I Sydamerika är det främst jättelandet Brasilien som vill etablera sin närvaro i rymden. Som en outsider finns Israel. Som ni kan förstå är det mycket internationell politik inblandad när det gäller de här staterna Inte minst när det gäller Iran, Nordkorea och Israel. De framkommer väl i den här fylliga och välsrivna boken som tar upp utvecklingen i just ovanstående länder plus Japan. Av någon märklig anledning så är Kina med i boken. Vi får historiken bakom respektive lands rymdäventyr. Tekniken invoverad, problem, politiska implikationer och inte minst landets nuvarande status som rymdnation och planer för framtiden. Boken är väl och rikligt illustrerad, både i färg och svartvitt, i många fall med unika foton. Texten är inte svår och lämpar sig även för den relative nybörjaren. Varje huvudkapitel har en egen referenslista. Men tanke på bokens kvalitet, aktualitet och relativt låga pris så bör den vara självskriven för varje rymdhistoriskt intresserad person. Inte minst för den som vill titta i kristallkulan och se vad framtiden kan föra med sig.

Jan Sandström

100819

Stars Above, Earth Below

Tyler Nordgren, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-1648-8, häftad, 444 sidor, pris: 26.99 pund

Den här boken författad av den amerikanske yrkesastronomen med det svenskklingande namnet Tyler Nordgren blev jag omedelbart mycket förtjust i. Vacker, pedagogisk, väl genomtänkta kåserier, därtill på en skön prosa som stämmer läsaren till eftertanke. Nordgren tar helt enkelt som utgångspunkt att bedriva astronomi från 14 olika amerikanska nationalparker. Där knyter han an företeelser, det må vara glaciärer eller vulkaner som i fallet Yellowstone eller andra saker. Ta som exempel det andra kapitlet av 11 . Här diskuterar han sol och månförmörkelser och utgår därvidlag från en månförmörkelse som han observerade från Grand Teton (Klippiga Bergen). I det här kapitlet liksom i flera andra kommer han också in på olika indianstammar mytologi i samband med de astronomiska händelserna. Därför blir boken inte bara en redogörelse för god vetenskap utan också vacker etnologi. Han ägnar mycket utrymme åt planeten Mars och det vid det här laget oundvikliga vattnet. Hans jämförelser mellan Jorden, Mars och Venus och respektive planets utvecklingar är också mycket givande. Han kommer också in på arkeoastronomi, kosmologi och planeter utom solsystemet. Eftersom han är en ansvarskännande person så resonerar han även om hur vi människor de senaste 200 åren har jobbat hårt för att ”venusfiera”vår jord. Kapitel elva ägnar han åt ljusföroreningar och vilket arv när det gäller bevarande av stjärnhimlen som vi lämnar vidare. Det här med amerikanska nationalparker behöver man inte ta så allvarligt på då Nordgrens resonemang kan utgå från många platser på jord, inte minst de svenska nationalparkerna. Boken är mycket rikligt illustrerad med en uppsjö bedövande vackra färgfotografier där Tyler Nordgren visar sig vara en synnerligen kompetent astrofotgraf. Man lär sig mycket astronomi i boken och den lämpar sig utmärkt för såväl nybörjaren som den erfarne. Genom sitt kunniga och eftertänksamma kåserande får Nordgren läsaren verkligen att begrunda vilken unik och vacker planet som vi bebor. Boken är helt enkelt en höjdare.

Jan Sandström

100514

The Impact of HST on European Astronomy

F.D. Macchetto (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-90-481-3399-4, imbunden, 320 sidor

Vad rymdteleskopet Hubble, efter att det efter mycket om och men, 1990 kom upp I bana på 600 km höjd, har betytt för astronomins och kosmologins utveckling, behöver knappast gås in på närmare. Men det blev relativt tidigt klart att Europa skulle bidra med en del vetenskaplig utrustning och i gengäld få 15% av observationstiden. Den här boken är en mäktig manifestation av vad fram till år 2007,det har betytt för olika europeiska forskningsområden. Att tala om ”bara” europeiska leder lite fel eftersom praktiskt taget alla större projekt inom astronomi är multinationell. Hur som helst, mellan den 29 maj och 1 juni 2007 samlades till en konferens för att gå igenom vad som hittills hade uppnåtts en stor del av gräddan av världens astronomer, kosmologer och astrofysiker i Noordwijk i Holland. Resultat i tryck blev den här boken. Här presenteras i korta artiklar femtifyra olika projektstudier för att förstå vårt universum bättre på hela skalan upp från stellärastronomi till de största kosmologiska spörsmålen som vad är den mörka vakkumenergin som får hela universum att expandera allt snabbare och vad i består den mörka materian. Jag kan säga så här att är man någorlunda bekant med astronomisk terminologi på en semiprofessionell nivå är det inga större problem att förstå det allra mesta av resonemangen. Varje bidrag inleds med en kort problemsammanfattning och avslutas med en referenslista. Just bidragens begränsade omfång gör att den relativt avancerade amatörastronomen inte behöver riskera att gå ”vilse”i långa och tunga teoretiska resonemang. Boken är också väl illustrerad med svartvita fotografier och hordvis med relevanta diagram. Även om jag kan förstå att den här typen av böcker kanske inte är vad genomsnittsamatören fullkomligt skriker sig hes efter, så är det en mycket givande och fin ”breddning”och utökning av ens kunskapsnivå på diverse fascinerande områden.

Jan Sandström