1. Vad är ett teleskop?

Ett teleskop utnyttjas för att samla in ljus och öka detaljrikedomen på de objekt man vill studera. På den amatörastronomiska marknaden förekommer främst tre olika typer av teleskop: refraktor, reflektor och katadioptrisk. Vardera har fördelar och nackdelar som blir mer uppenbara ju mer man utnyttjar dem, och valet av telskoptyp är i mycket en smaksak. Genom ett lins- och/eller spegelsystem samlas den infallande ljuskonen i ett fokus, vid vilket ett okular eller kamera placeras för att erhålla en observerbar bild.

1.1. Refraktorn - linsteleskopet

En refraktor består av ett objektivlinssystem med ett flertal komponenter. Ett system av linser krävs för att minimera den kromatiska aberrationen (med varierande våglängd förändras fokusavståndet från linsen). Glassorter med olika brytningsindex (oftast kron-, flint- och fluoritglas) utnyttjas för att samtliga våglängder som ögat är känsligt för skall brytas till samma fokalplan. En kromatiskt refraktor har ett två-tre linsigt objektiv; en akromatisk refraktor ett tre-fyra linsigt objektivsystem.

Fördelen med refraktorn är dess solida design som praktiskt taget aldrig kräver justering, och dess ypperliga kontrast och upplösningsförmåga (tack vare icke skymd ljuskon). Dock priset är högt och designen kräver mycket utrymme (fokalförhållande normalt f/15). Refraktorer med strålkonen bruten av två planspeglar förekommer. De senare åren har även snabba varianter (ca f/7) introducerats, men aperturerna förblir relativt små, från 6-20 cm. Tillverkare av förstklassiga refraktorer är Takahashi, Tele Vue, Astrophysics, Unitron och Meade.

1.2. Reflektorn - spegelteleskopet

Reflektorn insamlar ljuset med en paraboliskt slipad primärspegel. I ett Newtoninstrument vinklas den reflekterade ljuskonen ut genom teleskopets sida av en planspegel, placerad innan fokus i instrumentets övre del. I en Cassegrainreflektor finns en hyperbolisk primärspegel och en parabolisk sekundärspegel som för ljuskonen tillbaka genom ett centralt hål i primärspegeln, bakom vilken okularet placeras. Designer med speglar vinklade i förhållande till varandra på ett sådant sätt att strålgången inte skyms av andra element i systemet benämns "off-axis"-reflektorer; ett försök att kombinera fördelarna med reflektorns icke-kromatiska och refraktorns icke-skymda strålgångar.

Fördelen med en enkel reflektor är dess låga pris i förhållande till apertur och frånvaron av kromatisk aberration, men om man transporterar instrumentet krävs regelbunden kollimering. Genom den snabba optiken, från f/4 till f/8, är Newtonteleskop speciellt lämpade för fotografering av ljussvaga objekt; klassiska Cassegraininstrument är betydligt långsammare kring f/20. Det finns ett stort antal tillverkare av reflektorer för amatören, som erbjuder aperturer från 11 till 60 cm. Bland dessa kan nämnas Celestron, Meade, Jim's Mobile Inc., Murnaghan Instruments, Parks Optical och L-5.

1.3. Teleskop med både speglar och linser

Bland teleskop vars optik omfattar både speglar och linser hittar vi de katadioptriska Schmidt-Cassegrain- och Maksutov-Cassegraintyperna med, likt refraktorn, sluten tub. Den förra utnyttjar en sfärisk primär och en parabolisk konvex sekundär samt en aperturlins för att korrigera det sfäriska felet som primären skapar. Maksutov-Cassegrain har en annorlunda, meniskformad, korrektionslins.

Dessa instrument ligger i en prisklass mellan refraktorn och reflektorn, är kompakta och mångsidiga, men saknar till viss del refraktorns bildkvalitet och reflektorns fotografiska möjligheter. Typiskt ligger fokalförhållandet kring f/10. Schmidt-Cassegrainteleskopet är ett mycket populärt instrument, speciellt för sin transportabilitet och det stora utbudet storlekar (12-40 cm), tillbehör och prisklasser. Tillverkarna Celestron och Meade dominerar idag marknaden.

1.4. Prismakikaren

Icke att förglömma är den astronomiska prismakikaren. För att lokalisera objekt, svepa över Vintergatan och studera kometer eller stora nebulosor är detta instrument oöverträffat. 7x50-kikaren (7 gångers förstoring, 50 mm öppning) är en bra grund att stå på; mycket ljusstark och behändig. I storleksklassen över denna finner vi 9x63, 10x70 och 11x80, varav den senare kräver stativ för längre studier. Seriösa amatörer utnyttjar också 15x80 och 20x80 med mindre synfålt, lägre ljusstyrka men med möjlighet att nå svagare stjärnor.

 

2. Teleskopets montering

Två grundläggande monteringsmöjligheter för teleskopet förekommer. Dels den alt-azimutala, där instrumentet placeras på en plattform där rörelser sker i riktningar parallella och vinkelräta mot horisontalplanet; dels den ekvatoriella, där plattformen orienterats så att dess ena axel är inriktad mot himmelspolen, och den andra är vinkelrät mot densamma. Således kan det ekvatoriellt monterade instrumentet följa stjärnornas rörelse genom att drivas runt endast en axel, polaxeln, medan den alt-azimutala konstruktionen kräver rörelse i båda axlar. Detta orskar bildrotation för den senare, vilket måste kompenseras vid långtidsfotografering.

Där den senare mycket enkla och geniala monteringen förekommer talas ofta om "Dobsonteleskop"; tuben är då placerad i en vagga med rörelsemöjlighet i altitud, vilken kan roteras på en azimutal markplatta. Den ekvatoriella monteringen förekommer främst i en "tysk" variant bestående av två vinkelrätt orienterade axlar med instrumentet balanserat av en motvikt på rektascensionsaxeln; Cassegrainteleskop placeras ofta i en gaffelmontering, med tuben mellan två armar i vars förlängning vi finner himmelspolen.

Ofta är en motor kopplad till rektascensionsaxeln på en ekvatoriell montering för att den automatiskt skall kompensera för jordens rotation. Till de nya teleskopmodellerna från de större tillverkarna finns tillbehör som polteleskop, deklinationsmotor och datorstyrning för monteringen.

3. Viktiga teleskoptillbehör

3.1. Okular

En uppsättning okular av hög kvalitet är en minst lika viktig investering som den optiska tuben, vilket tyvärr ofta glöms bort. Ett grundläggande set omfattar ett okular med låg förstoring och stort synfält, samt okular med måttlig och hög förstoring. I en reflektor med skymd strålgång finns en lägsta förstoring som är praktiskt användbar, under vilken okularets utträdespupill endast avbildar spegelns centrala delar där vi finner bilden av sekundärspegelhållaren.

3.1.1. Några användbara formler

Förstoringen F ges av förhållandet mellan instrumentets och okularets brännvidder:

F = f(teleskop) / f(okular),

där f(teleskop) är teleskopets brännvidd och f(okular) är okularets brännvidd. Ett teleskop med brännvidden 900 mm utrustat med ett okular med brännvidd 9 mm ger en försoring av 100 gånger.

Lägsta användbara förstoring ges av

F(min) = D / d,

där d är pupillens diameter. Under mörk himmel och ordentlig mörkeranpassning är d ungefär 7 mm för unga människor. Det kan vara lämpligt att välja ett okular som ger en utträdespupill med en diameter av 4-5 mm för den lägsta förstoringen. Ett 9 mm okular som ger en förstoring av 100 gånger i ett telesop med aperturen 150 mm ger en pupilldiameter av 1,5 mm.

Största användbara förstoring bestäms av teleskopets och okularets optiska kvalitet, kollimering och seeing, och varierar således med instrument och atmosfäriska förhållanden. Man brukar sätta

F(max) = 2 D,

med D uttryckt i mm. Ett teleskop med aperturen 150 mm brukar således inte klara av mer än 300 gångers förstoring.

Okularets apparenta synfält Sa och förstoring bestämmer det verkliga synfältet Sv i grader:

Sv = Sa / f.

Således ger ett okular med ett apparent synfält av 45 grader, som förstorar 100 gånger i ett teleskop, ett verkligt synfält av 0,45 grader (27 bågminuter, dvs ett fält av fullmånens storlek).

3.1.2. Okulartyper

Det finns ett stort antal okulartyper på marknaden med varierande optiska egenskaper. Bland okular med stor ögonrelief och mycket stort synfält (för utbredda diffusa nebulosor, stjärnhopar och galaxer) finner vi TeleVue Nagler och Meade Ultra Wide Angle. Något mindre synfält har TeleVue Panoptic och Meade Super Wide Angle. Om vi önskar skarpast möjliga bild i centrum av synfältet men inte kräver stort synfält (till exempel för planeter, dubbelstjärnor eller planetariska nebulosor) väljer vi Orthoskopiskt eller Plössl som finns i många märken. Liknande okular är Celestron Ultima och Orion Ultrascopic.

För att med ett givet instrument och okular öka förstoringen används en Barlowlins, som förlänger brännvidden mellan 2 och 3 gånger. Fördelarna är att man enkelt "fördubblar" sin okularuppsättning och att man lättare kan observera med glasögon då ögonreliefen blir längre; men tyvärr introducerar man fler linser i strålgången med resultatet att ljusspridning och -absorption ökar och kontrast och skärpa minskar. Vixen LV-okular drar genom en inbyggd Barlow fördel av dennas egenskaper.

Okular förekommer i tre olika standardstorlekar med ytterdiametrarna 25 mm (0,96"), 32 mm (1,25") (vanligast) och 50 mm (2").

3.2. Filter kan göra det osynliga synligt!

Tyvärr utbreder sig städerna alltmer och inverkar negativt på möjligheterna att studera stjärnhimlen. Naturlig ljusförorening och emission från kvicksilver- och natriumbelysning kan begränsas genom att blockera dessa våglängder i ett "anti-ljusföroreningsfilter", som transmitterar övriga våglängder, varvid bildens kontrast ökar. Lumicons Deep-Sky, Orions UltraBlock, Celestrons LPR och Meade Nebular filter är exempel på dessa.

Det finns även filter för att specifikt framhäva önskade våglängder som emitteras av objektet. Nebulosor emitterar största delen av sitt ljus i O2+-linjerna vid 496 och 501 nm och H-Beta-linjen vid 486 nm. Lumicons UHC-filter har ett smalt transmissionsområde som omfattar samtliga dessa linjer, OIII-filtret transmitterar endast syrelinjerna. Stora teleskop (över 30 cm) rekommenderas för dessa smalbandsfilter, eftersom bilden blir mörk (men kontrasten mycket hög).

För solobservationer kan instrumentet utrustas med ett H-Alfa filter (Lumicon, Coronado) för observationer av flares, protuberanser och filament. Många firmor erbjuder bredbandiga Wratten-glasfilter i olika färger vilka är speciellt lämpade för visuella studier av planeterna (Meade, Celestron, Orion).

4. Observationsplatsen

Trots alla datorstyrda teleskop, filter och CCD-kameror som finns på marknaden finns det inget som gör observationerna lättare och roligare än en riktig mörk himmel. Om möjlighet finns bör du observera från en höjd för att ha en låg horisont och över skog eller vatten för bra lokal seeing. Helst bör direkt ljus från gatlyktor och hus vara utom synhåll, och stadens smutsgula ljusgloria ligga lågt vid horisonten. Om observationer av speciellt utvalda objekt på en viss del av himlen inte skall göras är det rekommendabelt att alltid ha en fri och mörk himmel mot söder där objekten står som högst. Asfaltsytor och byggnader värms upp under dagen, strålar ut överskottsvärmen under natten, och ökar därför turbulensen i de marknära skikten.

Det finns i Sverige vissa regioner som meteorologiskt sett är sämre än andra för astronomiska observationer, som sydsvenska höglandet och fjällkedjan (mycket nederbörd). Det öppna havet och insjöar ger ofta upphov till dimma under hösten då luften har en lägre temperatur än vattnet. Däremot är Värmland, södra östkusten, och Norrlands kustland solrika. Östersjöns öar har speciellt gynnsam väderlek för amatörastronomen.

5. Fotografering

Fotografering är både det enklaste och svåraste som amatörastronomen kan roa sig med. Genom att placera systemkameran (gärna manuell eller halv-automatisk, då batterier dräneras mycket fort i kyla!) laddad med snabb film på ett stativ och exponera några sekunder eller minuter med trådutlösare får man fina resultat. Denna metod är idelaisk för norrskens- och meteorfotografering. Ju längre exponeringstider, brännvidder och avstånd från polen, desto längre blir stjärnornas spår på filmen. Pröva inledningsvis med 50 mm normalobjektiv, 30-60 sekunders exponering, största bländare och en negativ färgfilm, exempelvis Fuji Super G 400/800, Kodak Ektacolor Gold 400/1000, eller för diabilder Kodak Ektachrome P1600. Naturligtvis måste exakt fokusering ske; det räcker nödvändigtvis inte med att sätta objektivets fokus på oändligheten för att få nålvassa stjärnor.

Om kameran monteras på en ekvatoriell motordriven montering, på ryggen av ett teleskop (vad man i dagligt tal kallar "piggyback"), kan man följa stjärnorna och når då svagare stjärnor och ytljussvagare områden i Vintergatan, andra galaxer, nebulosor och kometer. Med långa exponeringstider lyser emissionsnebulosorna vackert röda och galaxerna blåvita mot den mörka himlen.

Nästa steg är att koppla kameran till teleskopets primärfokus, där okularet normalt sitter, och utnyttja detta som ett stort teleobjektiv. Detta ställer höga krav på följningen; på något sätt måste en guidestjärna med hög precision hållas centrerad i synfältet genom finjusteringar av teleskopets rörelse i rektascension och deklination. Detta utförs oftast med en av två metoder. Antingen monteras ett guideteleskop (ofta en liten refraktor) piggyback på det fotografiska instrumentet, vars rörelser övervakas genom att låta guidestjärnan vara fix i guideokularet under hög förstoring, eller så tas en perifer del av ljuskonen ut till guideokularet vinkelrätt mot optiska axeln i huvudinstrumentet med en "off-axis guider". Fördelen med den förra metoden är den relativa enkelheten att hitta lämpligt ljusa guidestjärnor, kontra den senare som helt eliminerar risken för flexning mellan de två tuberna, vilket kan orsaka felaktiga guidekorrektioner.

De senaste åren har priserna på enklare CCD-kameror sjunkit så pass att de är överkomliga för amatörer. För att utnyttja kameran behöver man en kraftfull dator för styrning, lagring och bildbehandling. Santa Barbara Instrument Groups ST-6 och ST-7 är mycket populära, liksom kamerorna från Starlight Xpress, Pictor-serien från Meade och PixCel 255 från Celestron.

6. Tips för framgångsrika observationer

Det är de små detaljerna som gör det, brukar man ju säga. Så är även fallet vad gäller astronomiska observationer. I Sverige får vi dras med fuktiga nätter vilket gärna orsakar imma på optik under avkylning. Samtidigt skapas dålig instrumentseeing om teleskopet avkyls kraftigt under observationerna. En lång dagghuv monterad som en förlängning av tuben vid dess övre ände hjälper till att hålla optikens temperatur strax över daggpunkten. Aktiv värmning med en serie värmeelement (resistorer kopplade till ett batteri) lindade runt tuben är en oöverträffad lösning. Eftersom imma bildas lättare vid förekomsten av kondensationskärnor är det viktigt att hålla optiken ren från smuts och beläggningar (vilket naturligtvis är fundamentalt för kontrastrika, ljusa bilder).

Under nätter med dålig seeing kan man ofta förbättra densamma genom att blända ner teleskopet, antingen genom en cirkulär apertur centralt kring optiska axeln, eller, för reflektorer, excentriskt för att undvika diffraktionseffekter skapade av sekundärspegeln. Dålig seeing orsakad av varmluft i en öppen tub kan förbättras genom att låta en fläkt via ett laminärt luftflöde driva ut luften vid huvudspegeln.

Dålig kontrast orsakas av smutsig, immig optik eller dåligt avbländad ljuskon. För att komma tillrätta med spritt ljus, kan man placera mattsvarta bländare på tubens (redan mattsvarta) insida. Se dock till att de randstrålar som når spegeln från främre tubkanten inte hindras, för då ökar vignetteringen! Störande ljus från omgivningen undviks genom att gömma sig under ett svart skynke vid observationer av svaga objekt. Man kan även ta till knep som ögonlapp eller röda glasögon för att skydda stavarna från starkt ljus när ögat väl blivit mörkeranpassat. Det är idealiskt att studera stjärnkartor och böcker i mörkret med rött ljus (så svagt som möjligt!) då detta skadar mörkerseendet minst.

Stora reflektorer är ofta av Serrurier-Trusstyp med öppen tub, där spegelhållarna hålls positionerade genom ett antal vinkelställda stag mellan de respektive tubringarna. Teleskopet blir då lättare och enklare att transportera genom att tuben enkelt kan plockas ned i delar, men kollimering krävs vid varje uppsättning och observatörens kroppsvärme har fri passage genom strålgången. Ett svart tyg kan då viras runt stagen och ge en stabilare bild.

7. Lämpliga nybörjarobjekt

I ett litet teleskop eller prismakikare är naturligtvis de ljusaste och största objekten mest anslående. Låg förstoring (1-50 gånger) passar utmärkt för öppna stjärnhopar som M45 (Plejaderna) i Oxen , M44 (Bikupan) i Kräftan, Melotte 111 i Berenikes Hår, M35 i Tvillingarna och Chi+h (Dubbelhopen) i Perseus, samt de klotformiga hoparna M13 i Herkules, M5 i Ormen, M15 i Pegasus och M3 i Jakthundarna. Bland nebulosor och galaxer är M42 (Orionnebulosan) i Orion, M27 (Hantelnebulosan) i Räven, M31 (Andromedagalaxen) i Andromeda och M33 (Vagnshjulsgalaxen) i Triangeln de bästa.

Större instrument i storleksklassen 10-15 cm räcker till för att himlen aldrig skall ta slut på intressanta objekt. Godbitar är förutom objekten ovan de öppna stjärnhoparna M11 (Vildgåshopen) i Sobieskis Sköld, M36, M37 och M38 i Kusken, M46 och M47 i Kölen och M52 i Cassiopeia; de klotformiga hoparna M92 i Herkules och M53 i Jakthundarna; de planetariska nebulosorna M57 (Ringnebulosan) i Lyran, NGC 2392 (Eskimånebulosan) i Tvillingarna, NGC 7662 i Andromeda och M97 (Ugglenebulosan) i Stora Björnen; supernovaresten M1 (Krabbnebulosan) i Oxen; emissionsnebulosorna M17 (Svannebulosan) och M8 (Lagunnebulosan) i Skytten; samt galaxerna M51 (Virvelgalaxen) och M63 i Jakthundarna, M81, M82 och M101 i Stora Björnen, M64, M85 och NGC 4565 i Berenikes hår, M84, M86, M87 och M104 i Jungfrun, och M65 och M66 i Lejonet.

Fina dubbelstjärnor är Gamma Andromedae, Beta Cygni (Albireo), Gamma Virginis, Alfa Geminorum (Castor), Eta Cassiopeiae, Beta Monocerotis, Zeta Ursae Majoris, Gamma Arietis och Epsilon Lyrae ("dubbel-dubbeln").

8. Litteratur

Spaltmeter står skrivet om teleskop, observationer, djuprymdsobjekt och astrofotografering för amatörastronomer, och denna lilla inledning i nischen skall endast tjäna som aptitretare. Böcker som kan rekommenderas inkluderar följande.

8.1. Handböcker

• Stjärnhimlen av Paul Schlyter, Bokförlaget Inova (astronomisk kalender).
• Astronomi - så börjar man av Sven Rehnlund, Almkvist & Wiksell Förlag.
• The Moon Observers Handbook av F.W. Price, Cambridge University Press.
• Observing Variable Stars av D. Levy, Cambridge University Press.
• Sky Watcher's Handbook av Paul Muirden (red.), Spektrum Akademischer Verlag GmBH.
• The Observational Amateur Astronomer av P. Moore (red.), Springer Verlag London Limited.
• Small Astronomical Observatories av P. Moore (red.), Springer Verlag London Limited.
• Burnham's Celestial Handbook, vol. 1, 2 och 3 av Robert Burnham Jr., Willman-Bell, Inc. (klassisk referensbok om djuprymdsobjekt).
• Observing Handbook and Catalogue of Deep-Sky Objects av C. Luginbuhl och B. Skiff, Sky Publishing Corporation.
• Visual Astronomy of the Deep Sky av R.N. Clark, Sky Publishing Corporation.

8.2. Kartor

• Precision Planet and Star Locator av David Kennedal, Sky Publishing Corporation (planisfär).
• Bright Star Atlas av Wil Tirion, Willmann-Bell, Inc. (stjärnor ljusare än magnitud 6.5).
• Sky Atlas 2000.0 av Wil Tirion, Sky Publishing Corporation (stjärnor ljusare än magnitud 8.0).
• Uranometria 2000.0, vol. 1 och 2, av W. Tirion, G. Lovi och B. Rappaport, Sky Publishing Corporation (stjärnor ljusare än magnitud 9.5).
• Atlas of the Moon av Antonin Rukl, Sky Publishing Corporation.

8.3. Kataloger

• Sky Catalogue 2000.0, vol. 1 och 2, av A. Hirshfeld och R. Sinnott (red.), Sky Publishing Corporation (idealisk kompanjon till Sky Atlas 2000.0).
• The Deep Sky Field Guide to Uranometria 2000.0 av M. Craigin, J. Lucyk och B. Rappaport, Sky Publishing Corporation (idealisk kompanjon till Uranometria 2000.0).
• NGC 2000.0 av R. Sinnott (red.), Sky Publishing Corporation (katalog över samtliga objekt i New General Catalogue och Index Catalogues).

8.4. Planetarieprogram

SAAF:s länksida ger exempel på astronomiprogram för datorn

8.5. Astrofotografering

• Astrophotography for the Amateur av Michael Covington, Sky Publishing Corporation.
• Astrophotography II av Patrick Martinez, Sky Publishing Corporation.

Hven 2009

Astronomiträffen på ön Ven gick av stapeln den sista helgen i augusti. 170 amatörer samlades för att under dagarna tre uppleva astronomi och observera från Tycho Brahes Uranienborg 400 år efter den världsberömde ikonen.

En svensk-dansk astronomiträff med Tycho Brahe i huvudrollen, samtida med årets huvudperson Galileo Galilei, kändes som ett måste när Astronomiåret närmade sig. Med gemensamma krafter tog Svensk AmatörAstronomisk Förening och Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe sig an denna utmaning i samarbete med flera föreningar i bägge länder. Denna samarrangerade träff lyckades över förväntan och många besökare önskade sig en repris i en inte alltför avlägsen framtid.

Programmet var en blandning av nytta och nöje, amatörer och proffs, danskar och svenskar. Praktiska workshops om astrofotografering, teleskopteknik och nybörjarastronomi presenterades av erfarna handledare, och inbjudna föredragshållare berättade om sina favoritsysselsättningar i astronomin. Glimtar från forskningsfronten delgavs av Claus Madsen, Jesper Sollerman och Arne Aardeberg.

Något ovanligare inslag var de mycket uppskattade musikaliska och teatrala inslagen, med Ulf R Johansson och Arne Strömgren i ”Brechts Galileo – 50 år efter” och Halmstad kammarkörs ”Blinka lilla stjärna” med Arne Sikö i huvudrollen. AstroSweden och Track The Stars erbjöd astronomiska produkter och skänkte fina priser till det populära lotteriet under lördagens gemensamma middag.

Till och med vädret samarbetade denna inspirerande helg, med två stjärnklara om än något blåsiga nätter, då Tychos himmel kunde beskådas. Ett tjugotal teleskop av huvudsakligen dansk härkomst, det största med en apertur av 50 cm, riktades mot himlen från Uraniborg. Pricken över i-et måste ändå sägas vara rymdfärjan Discoverys överflygning på söndagens gryningshimmel med Christer Fuglesang ombord, som beskådades av många deltagare runtomkring på denna anrika ö.

Precis som var avsikten bär jag med mig många erfarenheter, minnen och nyvunna bekantskaper från denna träff, och en vördnad för vår störste skandinaviska astronom genom tiderna.

Johan Warell
Ordf. SAAF

 

 

 

Arrangemanget ägde rum på Tycho Brahemuseet utan vars frikostiga engagemang träffen aldrig hade blivit en realitet. Arrangörer var Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe, Svensk AmatörAstronomisk Förening, Astronomisk Forening for Køge Bugt, Fritids- och kulturförvaltningen i Landskrona kommun och Astronomisk Selskab. Sponsorer var Svenska Astronomiska Sällskapet, NOVA - Nordsjællands astronomiforening och Brorfeldes Vennekreds. Arrangörskommitten bestod av Peter Linde, Johan Warell, Camilla Bacher Kiming, Fredrik Silow, Tina Jönsson, Michael Quaade och Leif Arndorff. Mer om träffens program återfinns på astronomihven.com.