AMATÖRASTRONOMI


Natthimlen, en stilla lägereld, och över detta, tusen och åter tusen stjärnor vars stilla sken blänkte som diamanter mot det svarta.

Ja, ungefär så måste stjärnhimlen ha tett sig för våra förfäder långt innan städernas ljus hade börjat att lysa upp himlen. Det är många som säger att astronomin är världens äldsta yrke. Rätt eller fel, så har i alla fall människor i alla tider spejat mot natthimlen för olika sakers skull. Bonden för att veta när han skulle så eller skörda. Stjärnbilderna växlar ju under årets gång beroende på var på sin bana runt solen vårt jordklot är. Präster och kungar försökte få veta något om framtiden genom att läsa i stjärnorna, här har vi ursprunget till vidskepligheten astrologi. Men många barn blickade upp för att det var så otroligt vackert och rogivande. Stjärnbilderna var ju de samma år från år. De dök alltid upp på sina bestämda platser vid samma tid varje år. Då och då dök det kanske upp en tillfällig och objuden gäst, en komet, en isklump från de yttre delarna av vårt solsystem. Detta sågs inte med blida ögon, men gästen försvann snart igen och lämnade allt som förut.

Men bland stjärnbilderna så rörde sig förutom solen och månen också fem andra lysande punkter. Det var de då kända planeterna Merkurius, Venus (som vi ibland kallar aftonstjärnan och morgonstjärnan), Mars, Jupiter och Saturnus. En del folk, som de gamla grekerna, uppfann stjärnbilder och såg i dem väldiga hjältar, sköna jungfrur och hemska monster. Och så här har det hållit på ända sedan tidernas gryning.

Men vi idag då? Vi som kallar oss amatörastronomer. Varför håller vi på att titta på stjärnorna med våra kikare och teleskop? Ja, svaret är nog att vi gör det för att det är så vackert, så rogivande och så intressant att få veta vad som händer där ute i den väldiga rymden och hur saker och ting hänger ihop. Vi människor är ju nyfikna av oss. Så har det nog alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Men då frågar kanske du som är ute och tittar för första gången: Vad är det som man kan se där ute och vad för slags kikare behöver man?


Solen och månen

Solen är en stjärna, enda anledningen till att vi ser den som en stor sol är att den är så nära oss. Den ligger 150 miljoner kilometer bort. Om solen slocknade skulle det dröja 8 minuter innan vi märkte det. Trots att ljuset som är det snabbaste som finns (det går med en fart av 300 000 kilometer i sekunden), skyndar på, så tar det ändå 8 minuter innan vi märker något.

En stjärna lyser av egen kraft, man kan faktiskt säga att den är som en okontrollerad vätebomb. Därför får du aldrig, aldrig titta på solen med någon kikare eller teleskop, du blir blind direkt.

Närmare jorden har vi vår fridsamma måne, den kretsar kring jorden. På den ser du många detaljer med blotta ögat. Du ser mörka fläckar och ljusa fält, det är därför människor har talat om gubben i månen. Har du sedan en liten fältkikare, en sådan finns i de flesta hem eller kostar bara några hundra kronor att inköpa, så kan du se otroligt många detaljer på månen. Du ser bergskedjor och stora lavaslätter. Du ser även väldiga kratrar. Det är minnen som månen bär efter att stora stenblock från rymden för länge sedan slog ner där. Så har skett även på jorden, men eftersom månen inte har någon atmosfär som nöter ned kratrarna så som vi har här på jorden, så finns de kvar däruppe. Försök att följa månen en månad genom alla dess faser. Från det att första lilla månskäran syns i väster strax efter solnedgången till det att månen är rund och full och tills den syns som en svag skära i öster strax före soluppgången. Då har du upplevt ett fantastiskt skådespel.


Planeterna

Planeterna är nio stycken, däribland vår jord. De snurrar alla kring solen. Du kanske undrar varför jag skrev att de var 5 stycken förut. Jo, det beror på att för länge sedan så ansåg inte folk att jorden var någon planet, och att de tre yttersta planeterna Uranus, Neptunus och Pluto alla är så ljussvaga att man behöver ett teleskop för att kunna se dem. Planeterna lyser som de gör tack vare att solen lyser på dem så att de reflekterar solljuset. Det är ungefär som om du tar en ficklampa och lyser i en spegel. Då får du en lika stark stråle tillbaka, men det finns ju ingen ficklampa i spegeln. Nej, men den reflekterar ljuset från den du håller i handen.

Planeterna är väldigt olika sinsemellan. Det finns små och steniga planeter som jorden och Mars. Sedan finns det stora jättar som mest består av gas som Jupiter och Saturnus. Ja, Saturnus har du säkert sett, det är ju planeten med ringarna runt omkring. De flesta planeter har månar som snurrar omkring dem. En del har många månar. Redan i en vanlig fältkikare så kan du se Jupiters fyra största. Att se på planeternas rörelser genom stjärnbilderna under årets gång är skoj.

Har du en kikare så kan du se en hel del. Vad finns det då mer för saker i den solens familj som vi kallar solsystemet? Du minns kanske att jag förut nämnde kometer. Kometerna är stora block av is och sten som finns i miljontals i de yttre delarna av solsystemet. Där är de mörka, men då och då händer det att någon blir störd av en förbipasserande stjärna. Då kan det hända att den ger sig iväg in mot de inre delarna av solsystemet. Där värms den upp av solen och börjar smälta. Då börjar den att lysa och får en lång, väldigt tunn svans. En del sådana kometer kan vara väldigt snygga att se på.

Så har vi då vad vi brukar kalla stjärnfall. Dessa har inte något med stjärnor att göra utan är små sandkorn, i alla fall de flesta, det förekommer enstaka större. När dessa kommer in i jordens atmosfär så värms de och brinner upp. De kallas då meteorer. Sådana kan man se vilken natt som helst, men då och då under årets lopp så kommer jorden in i vad som brukar kallas meteorsvärmar, då kan man få se många fler än annars. Praktfullast är en svärm som kallas Perseiderna och är som mest aktiv natten mellan den 11?12 augusti. Ja, nu lämnar vi solsystemet och reser ut i det verkligt stora och magnifika.


Stjärnorna

Solen är bara en vanlig stjärna bland ungefär 100 miljarder andra i en galax som vi kallar för Vintergatan. Att vi tycker den är ovanlig beror bara på att vi råkar bo så nära den. Det finns stjärnor av alla sorter. Små stjärnor och jättestjärnor, kalla stjärnor och mycket heta stjärnor, ensamma stjärnor som vår sol och stjärnor som lever i par och kallas dubbelstjärnor. Det finns stjärnor som lever flera hundra tillsammans och som kallas öppna stjärnhopar och det finns klotformiga stjärnhopar där det kan leva miljoner stjärnor tillsammans. Det finns stjärnor som är så tunga att en tesked materia från dem skulle väga miljontals ton på jorden. Det finns stjärnor som har dött, men som var så tunga när de levde att nu inte ens ljuset kan lämna dem. Det är sådana som brukar kallas svarta hål. Ja, som du ser så finns det att välja på. Att gå in på allt detta skulle inte gå här, men jag kan säga att med en kikare eller ett litet teleskop och med hjälp av en stjärnkarta så kan du se mycket av detta. En dubbelstjärna som du förresten kan se med blotta ögat ligger i Karlavagnen. Om du tittar noga på den mittersta stjärnan i stången så ska du se att de är två. De heter Mizar och Alcor. Många stjärnor har egna, mycket vackra namn.

Jag ska också passa på och tala om för dig att vad vi kallar stjärnbilder, det är ju sådant som vi människor har uppfunnit. I själva verket ligger stjärnorna fruktansvärt långt ifrån varandra och har inte något med varann att göra.

Nu ska vi ta det där sista riktigt stora steget ut och titta på galaxerna. Jag nämnde förut att Vintergatan är en galax. Det finns miljarder galaxer och de uppfyller hela universum. Det finns galaxer som är mycket större än vår, fast de flesta är mindre. Varje galax innehåller dock från många miljoner stjärnor upp till flera hundra miljarder. Förutom stjärnor så innehåller också en galax gas och stoft som nya stjärnor föds ur.

För att se de flesta galaxer så måste man ha ett teleskop. Men det finns undantag. Om du står ute på landet en mörk natt och vet var du ska titta, så kan du med blotta ögat se en liten dimfläck. Det är den väldiga Andromeda?galaxen. Det är en granngalax till vår och ligger på 2,4 miljoner ljusårs avstånd. Tänk på det när du står och ser på den, att ljuset har färdats genom den mörka rymden i 2,4 miljoner år innan det träffar just ditt öga.

Ja, det var en liten genomgång av en del av de saker som finns i universum. Men nu frågar du: Vad behöver jag för att uppleva allt detta? Ja, det är egentligen inte mycket. Till att börja med räcker det med en relativt mörk himmel och en stjärnkarta. En sådan hittar du på närmaste bibliotek eller på skolbiblioteket. Skulle de mot förmodan inte ha någon så be dem att ta hem en. Och nu kommer det som är lite knepigt och som fordrar tålamod från din sida. Att lära sig hitta bland alla stjärnor. Ett tips, Karlavagnen känner du antagligen igen. Se var du har den på stjärnkartan och sedan så arbetar du dig utåt från den. Försök att lära dig en eller två stjärnbilder per kväll. Ha inte bråttom, kom ihåg att det ska vara kul. Så småningom, när ett år har gått och alla stjärnbilder som vi kan se från norra halvklotet har visat sig, ska du se att du kan en hel del. Har du sedan tillgång till en liten kikare så är det bara bra, med en sådan kan du se många stjärnor och andra saker som du inte kan se med blotta ögat. Men den är inte nödvändig.

Du ska också komma ihåg att var varmt klädd, det blir alltid kallare än man tror efter ett par timmar ute. Ta gärna med en termos med varm choklad och ett par smörgåsar. Blir man hungrig och lite frusen så blir man också mycket lättare trött. Ta gärna med föräldrarna, kanske blir ni intresserade allihopa.

När det gäller bra böcker så är det som jag nämnt först och främst en stjärnkarta du behöver, men en sådan brukar vara lätt att ordna. Besök sedan närmaste bibliotek, de brukar ha böcker om rymden för barn och ungdom, och har de inga själva så kan de beställa hem åt dig. Har du sedan bestämt dig för att detta vill du verkligen lära dig så finns det en bra bok för de lite yngre. Den heter "Så funkar rymden", skriven av Stuart Atkinson och utgiven på Carlsens förslag 1990, där finns stjärnkartor och det mesta av vad du behöver. För de lite äldre så finns det en bra bok som heter "Så funkar universum", skriven av James Muirden och också utgiven på Carlsens förlag.

Vi som ger ut denna lilla pamflett är medlemmar i något som kallas Svensk AmatörAstronomisk Förening, det förkortas SAAF. Vi är c:a 650 medlemmar som bor runt om i landet. Vi ger ut en tidning som heter Astro och som kommer ut fyra gånger om året. Vi brukar också träffas några gånger om året för att se på stjärnor och ha kul. Har du något du undrar över så kan du vända dig till: Jan Persson, Eklanda Hage 31, 431 49 Mölndal, eller Jan Sandström, Parkgatan 29 C, 671 42 Arvika. Vi ska försöka hjälpa dig så gott vi kan. Vem vet, kanske har du turen att ha en lokal astronomiklubb i närheten av där du bor som du sedan kan få hjälp av. Skriv till den i så fall om du är nyfiken. Vi känner till dem. Ja, nu är det bara för dig att gå ut och kika, ha så kul..

Jan Sandström